Centralisering är helt fel väg för utveckling

I min förra ledare polemiserade jag mot en barnläkare vid storsjukhuset i Örebro som önskade storregioner för att få bättre sjukvård, mer forskning och ”en jämställd vård för alla”. Läkaren tillhör alla dem – mest centralbyråkrater – som tror att större regioner eller beslutsområden alltid leder till bättre resultat, större resurser och högre kvalitet. Det något lustiga i detta resonemang är att det knappast finns någon verklighet i exempelvis Sverige som bevisar läkarens tes.

I verkligheten är det snarare tvärtom! Se vad som hänt med Karolinska storsjukhuset i Stockholmsregionen och Sahlgrenska dito i Göteborgsregionen. Ett större resursslöseri än det vid Karolinska är svårt att finna – en verklig multiskandal. Sämre ekonomisk skötsel under många år än det vid Sahlgrenska är på samma sätt svårt att finna sin like till.

I verkligheten är det dessutom så att inte ens större regioner räcker till för att lösa svåra sjukvårdsutmaningar. Vi har redan i landet koncentrerat behandlingen av vissa krävande sjukdomar/allvarliga skador till enstaka eller ett par större sjukhus. Örebroläkarens förslag om sex storregioner räcker inte ens till på långa vägar.

Inom andra områden har vi sett att centraliseringen inom polisen knappast löst problemen (under långa perioder) med obefintliga poliser på landsbygden eller att fler miljarder till Trafikverket gett glest bebyggda regioner påtagligt bättre vägar. I båda fallen utlovades bättre lösningar för landsbygden.

Det som oftast händer när vi får större beslutsområden, som Örebroläkaren önskedrömmer om, är att det folkliga inflytande kraftigt minskar och att resurserna går till de största orterna. Besluten blir svårare att kontrollera för både partier och medborgare. Det tycks också bli så att koncentrerade resurser till färre regioner skapar nya värderingar där framtid och tillväxt förknippas med större städer.

För oss som vill ha en utvecklad demokrati och bättre sjukvård kan man med samverkan över olika gränser nå de mål som andra vill skapa genom större beslutsområden – storregioner. Ta våra kommuner på landsbygden som exempel. Genom omfattande samarbete har vi kvar lokal makt och lokalt inflytande och en bra miljö att bo och leva i.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Om friheten att kunna välja bort vaccinet

Ett av de argumenten som ofta tas till när man pratar om vaccination eller något annat känsligt är att skattebetalare ska man inte experimentera på. Att personer som tjänat det här samhället inte borde på olika sätt styras eftersom dom har, genom skattefinansiering, betalat sin rätt och därmed bör ses som lite mer än dom som inte gjort det.

Det ligger förstås något i detta. Att vara en skattebetalare är ju en viktig del i att bidra till samhället. Skulle vi inte betala in skatt varje månad på det sättet vi gör skulle ju välfärden gå under, så jag vill inte på något sätt påstå att jag motsäger detta. Det är suveränt att folk betalar skatt och bidrar till ett bättre samhälle.

Men hur mycket pengar behöver man egentligen betala för att t ex tycka att man har rätten att skippa ett vaccin, hamna på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar och liksom uppleva friheten av att välja?

Jag tycker det är ett intressant räkneexempel att göra. Låt oss säga att du tjänar mellan 20 000 och 40 000 i månaden. Då kommer du att betala mellan 6000 och 13 000 i skatt på samma period. På ett år betyder det att du har betalat mellan 70 000 och 155 000 per år. Det är mycket pengar. Men vad får man för det egentligen?

Enligt Arbetarbladet så är kostnaden för att ha ett barn i grundskolan i ett helt år kring 100 000 kronor. Så redan där är dina skattepengar nästan slut beroende på vad du nu har för inkomst. Skulle du behöva ligga inlagd på IVA så kostar ett dygn mellan 50 000 och 80 000 kr enligt Svenska intensivvårdsregistret.

Snittinläggningstiden för en patient på IVA med Covid är enligt socialstyrelsen 20 dagar. Det betyder att i absolut billigaste fallet (50 000 kr per dygn) så kostar du en miljon kronor för att läggas in där. Det kommer ta dig tio år att jobba ikapp den skatteskulden och det är bara om du inte belastar systemet på något annat sätt under dessa tio år.

Självfallet är man fri att välja och självfallet finns det andra problem som är mer eller mindre roliga att lägga skattepengar på. Kriminalvård, eller lungcancer hos rökare, kan ju också kännas lite tråkigt.

Men detta handlar om att du ska ta två sprutor. Det går supersnabbt, och om just du slipper inläggning på IVA på grund av den åtgärden, så har du gjort en samhällsinsats likvärdig att jobba i ett helt decennium.

Att koka soppa på en spik för landsbygden

Under årens lopp – i bl.a. ljuset av Sveriges EU-inträde 1995 och kampanjen Hela Sverige ska leva från 1987 – har vi fått åtskilliga pressmeddelanden från sittande regeringar om att nya radikala landsbygdssatsningar är på gång. Så gott som varje regering har under 2000-talet haft sådana formuleringar i sina deklarationer i samband med nya budgetar för beslut i Riksdagen.

Tidigare under 2000-talet har vi noterat regeringslöften om bl.a. särskilda skattelättnader för hushåll i norr, lite extramedel till byggande av bredband, vägpengar till främst upprustning av småvägar och stöd till livsmedelsbutiker på landsbygden. Vad sägs idag inför budgeten för 2022 och framåt?

I regeringens vårproposition i april, som är en ändringsbudget för det löpande året (mindre justeringar av gällande budget), avsattes 417 nya miljoner till särskilda landsbygdssatsningar. Summan skulle komplettera EU:s program för landsbygden – ett program som främst överför stora miljardpengar till vårt jordbruk.

För några dagar sedan (30.8) preciserade regeringen – naturligtvis via ett löftesrikt pressmeddelande – till vilka ändamål de 417 miljonerna ska användas. Förslaget är bl.a. 140 miljoner till investeringar för att avvattna åkermark, 68 miljoner till energi och klimat, 52 miljoner för att begränsa vildsvinens antal och 30 miljoner till turismen.

Jag har inget alls emot dessa medel som säkert gör nytta dit de kommer men något större landsbygdslyft har jag svårt att se. De regionala olikheterna i landet lär bestå.

Några dagar senare (3.9) presenterade två statsråd på lantbruksbesök i Mälardalen ett paket de kallade stora satsningar på landsbygden på 28,5 miljarder för perioden 2023-2027. Syftet med paketet var att nå målet Hela Sverige ska leva. Det kan tyckas vara gigantiska summor men i praktiken handlar det endast om en utökning av gällande EU-stöd. Det verkliga tillskottet är ungefär 500 årliga miljoner som ska fördelas över hela landet.

Dessa medel ska gå till mängder av projekt som vägunderhåll, butiker, mackar, turism, Göta Kanal, Livsmedelsverket (!), flygplatser och fler veterinärer. Även dessa pengar kanske är önskade av landsbygdens invånare och företag men frågan är om pengarna kommer att göra skillnad?

Ska tjänstemän få leta vatten med slagruta?

Har vi helt missat vad vetenskaplig metodik eller strategi är? Eller är människor bara för dumma för att hantera den kraftfulla vetenskapen? Jag läser precis på Dalarnas Tidningar om en kommunrepresentant för Rättvik som nyttjat tekniken slagruta för att leta efter vatten. Det är alltså tekniken att man med hjälp av något L-format, en klyka eller en pendel kan hitta saker i marken, allt från strömsladdar till vatten.

Tekniken har testats i vetenskap och det finns ingen konsensus kring att det fungerar. Ändå har alltså en tjänsteman i Rättviks kommun hävdat att det fungerar fint.

Jag har givetvis hört om detta också, och jag ger mig sjutton på att det finns enskilda individer ute i vårt avlånga land som säkerligen vet hur man ska göra, och lyckas som oftast hitta det som man letar efter. Jag säger inte ens emot det. Men kommuner ska inte syssla med pseudovetenskap, det måste vara vetenskap i sin rätta bemärkelse. Då räcker inte ens beprövad erfarenhet. Det måste också vara saker som faktiskt inte bara baseras på tro eller hopp.

Jag tycker det känns som att vi backar från vetenskapen, och går över till anekdotbaserat lärande mer och mer. “Jag har en kompis som, så därför…” är liksom argumenten som pågår kring oss. Sen om det gäller vaccination eller cancerbehandling, ja det tycks inte spela någon roll.

Det är oerhört frustrerande att ha diskussioner nu för tiden, eftersom många har blandat ihop åsiktsfriheten med vetenskap. Man kan alltså tycka att det är bättre att inte vaccinera sig. Absolut, kör hårt, men att du tycker det påverkar inte dom vetenskapliga resultaten. Vetenskap är tusenfalt starkare än din enskilda berättelse. Egentligen ännu starkare.

Samtidigt har uttrycket “sunt förnuft” i det närmaste blivit ett skällsord – för mig i alla fall. När någon säger att det handlar om sunt förnuft i min närhet drar jag alltid öronen åt mig. För av någon anledning tycks det alltid komma väldigt ointelligenta slutsatser efteråt. Självklart ska vi ha kvar det sunda förnuftet, men vi kan inte blunda för vetenskaplig metod samtidigt som vi har sunt förnuft som huvudargument. Sen om du gör det på kammaren är väl upp till dig. Men i kommunhus ska vetenskapen regera.

Så bra betalar vi för våra undersköterskor

Messi har blivit uppköpt av PSG. Oroa er inte, vi ska inte prata särskilt mycket fotboll, men det handlar om fotboll för den som är oinsatt. Han kostade 71 miljoner euro. Det är med dagens valutakurs ungefär 723 miljoner kronor. Inte riktigt en miljard alltså. Otroliga summor naturligtvis. Men hur mycket kan en människa egentligen vara värd?

Det ska inte vara någon skugga över Messi, han är säkert en fantastisk fotbollsspelare och förtjänar dessa pengar. I ett läge där pengarna pushas uppåt hela tiden, så ska man givetvis inte sluta förhandla förrän man fått ut maximalt heller. Jag har full respekt för det utifrån det perspektivet. Men det är intressant att vi värderar människor så otroligt olika.

Skulle en spelare som Messi inte finnas till, ja skulle laget inte finnas till, eller ens om hela fotbollens proffsscen inte skulle finnas till, så spelar det inte någon väldigt stor roll egentligen. Självklart finns det stora värden i att folk sportar, och gissningsvis gör dessa proffs väldigt bra reklam för sporten och får barn och unga att bli sugna själva på ett spela – men bortsett från det är faktiskt fotboll helt onödigt. Jag tror ni förstår hur jag resonerar.

En undersköterska i Sverige har en snittlön på ungefär 26 000 kronor per månad enligt kommunal. Det innebär en årslön på 312 000 kronor. Det går 2317 undersköterskeårslöner på de 723 miljoner som Messi kostade PSG. Då ska man komma ihåg att dessa undersköterskor inte sällan har minst lika mycket arbete kvar att göra när dom kommer hem efter jobbet. Passa barn, sköta om sin familj. Sånt gör gissningsvis inte Messi i någon större utsträckning. Jag gissar det i alla fall.

Men föreställ dig nu att en av dessa personer skulle bli sjuk, undersköterskan eller Messi. Självklart är det svårt att få en person med samma förmåga att prestera på planen som Messi, det kanske t o m är omöjligt. Det är också säkert så att det finns undersköterskor som vill hoppa in och vikariera så att det går att ersätta denne. Men föreställ dig att det skulle ske i absolut sista sekunden. Just precis när din mamma eller pappa behöver omsorg, kanske hjälp med att ta en livsuppehållande medicin, så finns inte undersköterskan där. Hur går det då?

Någonstans på vägen har det blivit väldigt vajsing. Gissningsvis är svaret i bägge ändar alltså, vi betalar alldeles för mycket till fotbollsproffs, och alldeles för lite till människor som jobbar med livsviktiga funktioner.

När arvet efter Gustav Vasa får styra än idag

Sverige, Frankrike och Ryssland har en högst ifrågasatt sak gemensamt – de styrs sedan länge av en stark, eller starkt centraliserad, stat och har så gjort i flera århundraden – i Sverige sedan 1500-talet när Gustav Vasa blev kung. Det märkliga är att denna gamla maktideologi fortfarande tycks ha stort svängrum i den svenska kulturen.

Det var inte länge sedan storregioner sades vara alltings lösning inom sjukvården och infrastrukturen, eller att betydligt större kommuner skulle rädda välfärden för svenska folket. Att det fanns och fortfarande finns andra aspekter på frågorna – t.ex. demokratins krav – tycks vara mindre intressant.

Hela denna ideologi skapad och omhuldad av i första hand makthavare inom statsapparaten (ledande tjänstemän och politiker) och med allt vidare förtjusning i delar av näringsliv, kommuner och organisationer ger sig då och då till känna i skilda sammanhang. Kommer någon ihåg när en statstjänsteman tyckte att det räcker med fyra jättekommuner i Dalarna istället för dagens 15?

Som ett av många exempel på hungern efter makt inom statsbyråkratin bestämde sig Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skattemyndigheten år 2009 för att motarbeta att den statliga servicen fick ett servicekontor i vardera av våra 290 kommuner. Åren därefter har Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gjort allt vad de kunnat för att lägga ned så många lokala kontor som möjligt.

Nu senast var det en barnläkare vid universitetssjukhuset i Örebro som på nytt önskade sex storregioner istället för dagens 21 i förhoppning om att en sådan ordning (DN 24.7) skulle skapa bättre sjukvård, mer forskning och en ”jämställd vård för alla”. Läkaren har inte några nya argument utan hänvisar till en sönderkritiserad statlig utredning (den s.k. Ansvarskommittén) från 2007 som var mer av en propagandaskrift än en allsidig saklig utredning om framtidens beslutsfattande.

Barnläkaren i Örebro har missat att istället för att skapa nya centralt styrda verksamheter på långt avstånd från medborgarna, kan man samverka mellan dagens regioner och kommuner och nå bra resultat vilket är fallet när det gäller storsjukhuset i Örebro. Stora centrala organ utan folkligt inflytande är alltid en fara för demokratin!