Sverige, Frankrike och Ryssland har en högst ifrågasatt sak gemensamt – de styrs sedan länge av en stark, eller starkt centraliserad, stat och har så gjort i flera århundraden – i Sverige sedan 1500-talet när Gustav Vasa blev kung. Det märkliga är att denna gamla maktideologi fortfarande tycks ha stort svängrum i den svenska kulturen.
Det var inte länge sedan storregioner sades vara alltings lösning inom sjukvården och infrastrukturen, eller att betydligt större kommuner skulle rädda välfärden för svenska folket. Att det fanns och fortfarande finns andra aspekter på frågorna – t.ex. demokratins krav – tycks vara mindre intressant.
Hela denna ideologi skapad och omhuldad av i första hand makthavare inom statsapparaten (ledande tjänstemän och politiker) och med allt vidare förtjusning i delar av näringsliv, kommuner och organisationer ger sig då och då till känna i skilda sammanhang. Kommer någon ihåg när en statstjänsteman tyckte att det räcker med fyra jättekommuner i Dalarna istället för dagens 15?
Som ett av många exempel på hungern efter makt inom statsbyråkratin bestämde sig Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skattemyndigheten år 2009 för att motarbeta att den statliga servicen fick ett servicekontor i vardera av våra 290 kommuner. Åren därefter har Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gjort allt vad de kunnat för att lägga ned så många lokala kontor som möjligt.
Nu senast var det en barnläkare vid universitetssjukhuset i Örebro som på nytt önskade sex storregioner istället för dagens 21 i förhoppning om att en sådan ordning (DN 24.7) skulle skapa bättre sjukvård, mer forskning och en ”jämställd vård för alla”. Läkaren har inte några nya argument utan hänvisar till en sönderkritiserad statlig utredning (den s.k. Ansvarskommittén) från 2007 som var mer av en propagandaskrift än en allsidig saklig utredning om framtidens beslutsfattande.
Barnläkaren i Örebro har missat att istället för att skapa nya centralt styrda verksamheter på långt avstånd från medborgarna, kan man samverka mellan dagens regioner och kommuner och nå bra resultat vilket är fallet när det gäller storsjukhuset i Örebro. Stora centrala organ utan folkligt inflytande är alltid en fara för demokratin!