Den värsta sortens ensamhet

Ensamhet bygger ångest. Samma med förväntningar. Förhoppningar. Krav från andra eller dig själv. Eller från hur det borde vara. Som alla andra har det. Eller har dom det så? Facebook-lyckan. Finns den?

Ska vi inte helt enkelt lägga ner midsommar/jul/middag/semester?

Ensamheten tär. Oavsett om det är som ensamstående eller inte. Eller enastående som jag kallar det. Värsta sorten är bland andra. Där andra har ett sammanhang där man inte ingår trots att man står en halvmeter därifrån. Spelar ingen roll om det är midsommar/jul/middag/semester.
Du kan vara med. Men aldrig varit så ensam.

Mitt uppvaknande var när jag och sonen, tvåfamiljen som han sa när han var sex år, gjorde vår första utlandssemester. Vi bokade hotell med allt. Utspädda drinkar, chicky bits för barnen på buffé, en ljudnivå som gränsade till JAS 39 Gripen och självklart ett par figurer som skulle skapa sammanhållning bland barnen. Eller? Var det för att skapa tid åt föräldrarna? Jag tror på det senaste.

”Lollo & Bernie!” ekade över hotellkomplexet som sällan lämnades av någon.

Men det gjorde det. Av oss. För efter andra kvällen på restaurangen som erbjöd all inclusive och lyssnande till symfonin av barngråt och föräldrar som krävde att det minsann skulle vara kul, lommade vi iväg.

Jag såg blickarna. Blickarna på dom som inte passade in. Eller så tror jag att jag gjorde. Vet inte.

Det vara bara min son som var där som ensamt barn. Bara han som bara hade en förälder med sig. Bara jag som var den där ensamma pappan.

Vi, eller jag givetvis, trodde att vi skulle kunna umgås med andra. Att sonen skulle kunna leka med andra barn. Att jag skulle kunna prata med någon. Det var därför vi bokade. Och det är därför vi aldrig gjort om det. Ensamhet bland andra är den värsta sorten.

Vi har varit ute på många äventyr sedan dess. Idag, när det här skrivs, så var vi som vanligt på en fjälltopp. Vi har hittat vår grej. Där vi är tillsammans men inte ensamma. För vi har varandra och behöver inte anpassa oss efter andras traditioner, förväntningar eller förhoppningar. Vi har bilat och tågat runt Europa, åkt vilse i okända länder, bott på obskyra hotell i Hamburg helt fria från Lollo, Bernie, chicky bits och blickar från dom där som såg oss som dom som inte passade in. Varför? Jo, för att vi inte är ensamma där trots att vi är det.

Nu gör vi som kungen och vänder blad.

Vi växlar upp tvåfamiljen till en femfamilj. Bonus-style. Vi får se vad dom tycker om att göra. Vi kommer att skapa nya traditioner. Midsommar i år firades fjällvandrandes i Åre. Kanske det blir vår tradition? Kanske inte. Vem vet?

Det jag vill skicka med är att var aldrig ensam. Oavsett om det är i en relation, på semestern, jul, midsommar, semester eller vad det kan vara. Skapa dina egna traditioner. Bjud in. Välj bort det som inte känns bra. Välj bara det som känns bra. Strunta i andras traditioner. Bygg dina egna. Det kommer jag att göra. Tillsammans med några jag har valt att vara med. Tillsammans.