Efter sommarsolståndet den 21:a juni går vi åter mot mörkare tider. Frågan är om ljusets övergång i mer mörker också beskriver vad som håller på att hända i landet? Mitt intryck är att flera partier i Riksdagen mer tycks värna om det egna partiets position och status än om att så snabbt som möjligt underlätta att Sverige kan styras.
Nästa års valrörelse kan ju däremot användas till att fullt ut visa varje partis styrka, de mest bärande politiska principerna och vilka som tillhör den mest kära vänkretsen. Varför agera så partitaktiskt i ett svårt nationellt krisläge under och efter statsministerns avgång just den 21:a?
Att nu kasta ut landet i ytterligare en kris utöver den pandemi som vi alla med bävan iakttar och försöker hålla på så stort avstånd som möjligt, den höga arbetslöshet som pandemin bidragit till och den klimatkris som kryper allt närmare varje dag, känns vare sig angeläget eller högprioriterat.
Visserligen rymmer vår grundläggande demokrati alla de händelser som Riksdagens åtta partier ställer oss inför, men att i en kostsam och svår kris inte kunna ena vår nation i något av en ödesfråga ett år före ordinarie val, vittnar onekligen också om att demokratin har sina svaga punkter.
På årets längsta dag avgick statsministern efter ett röstnederlag i Riksdagen och under måndagen bestämde Löfven, enligt grundlagens bestämmelser, att Riksdagens talman får i uppgift att ta fram en ny regering som åtminstone kan hålla fram till nästa års ordinarie val. Det gäller nu att vänta och se hur partierna förvaltar sitt uppdrag.
När jag granskar vad som nu händer på riksplanet noterar jag med viss tillfredsställelse den politiska kultur som finns i många av våra kommuner – inte minst på landsbygden. Där har partierna relativt prestigefritt kunnat komma överens om viktiga eller avgörande framtidsfrågor. Där hanteras ofta sakfrågor på ett imponerande sätt utan att man först sneglar på partiernas ideologiska program och traditioner.
Kanske är det orättvist att jämföra riksdagskulturen med den på lokal nivå, men om inte kommunerna i Sverige haft förmågan att samverka konstruktivt över partigränserna skulle landsbygden inte haft en chans att fungera så väl som den trots allt gör!