Ledartext om regeringskrisen: ”Samhällets bästa framför partiernas ego?”

Efter sommarsolståndet den 21:a juni går vi åter mot mörkare tider. Frågan är om ljusets övergång i mer mörker också beskriver vad som håller på att hända i landet? Mitt intryck är att flera partier i Riksdagen mer tycks värna om det egna partiets position och status än om att så snabbt som möjligt underlätta att Sverige kan styras.

Nästa års valrörelse kan ju däremot användas till att fullt ut visa varje partis styrka, de mest bärande politiska principerna och vilka som tillhör den mest kära vänkretsen. Varför agera så partitaktiskt i ett svårt nationellt krisläge under och efter statsministerns avgång just den 21:a?

Att nu kasta ut landet i ytterligare en kris utöver den pandemi som vi alla med bävan iakttar och försöker hålla på så stort avstånd som möjligt, den höga arbetslöshet som pandemin bidragit till och den klimatkris som kryper allt närmare varje dag, känns vare sig angeläget eller högprioriterat.

Visserligen rymmer vår grundläggande demokrati alla de händelser som Riksdagens åtta partier ställer oss inför, men att i en kostsam och svår kris inte kunna ena vår nation i något av en ödesfråga ett år före ordinarie val, vittnar onekligen också om att demokratin har sina svaga punkter.

På årets längsta dag avgick statsministern efter ett röstnederlag i Riksdagen och under måndagen bestämde Löfven, enligt grundlagens bestämmelser, att Riksdagens talman får i uppgift att ta fram en ny regering som åtminstone kan hålla fram till nästa års ordinarie val. Det gäller nu att vänta och se hur partierna förvaltar sitt uppdrag.

När jag granskar vad som nu händer på riksplanet noterar jag med viss tillfredsställelse den politiska kultur som finns i många av våra kommuner – inte minst på landsbygden. Där har partierna relativt prestigefritt kunnat komma överens om viktiga eller avgörande framtidsfrågor. Där hanteras ofta sakfrågor på ett imponerande sätt utan att man först sneglar på partiernas ideologiska program och traditioner.

Kanske är det orättvist att jämföra riksdagskulturen med den på lokal nivå, men om inte kommunerna i Sverige haft förmågan att samverka konstruktivt över partigränserna skulle landsbygden inte haft en chans att fungera så väl som den trots allt gör!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Vid gränsen finns kraft för ett stärkt inland

I ett historiskt perspektiv kan man konstatera att det är två politiska partier som under efterkrigstiden haft störst engagemang och gjort de mest omfattande satsningarna för landsbygden i Norge och Sverige. Det är under perioder där Socialdemokraterna och Centerpartierna i de båda länderna haft makten tillsammans som viktig infrastruktur och medborgarservice byggts ut på tvärs mot marknadskrafternas tendens att koncentrera viktiga resurser till större städer. Frågan är om Inlandet äntligen kan komma i politikens fokus?

I Norge är ett regeringssamarbete mellan de båda partierna på gång och i Sverige finns det en samverkan i annan form sedan 2019. Skulle en sådan maktstruktur kunna användas till att äntligen lyfta vår Inlandsregionen (från Arvika i söder till Tornedalen i norr) till den nivå området förtjänar – och Sverige behöver?

Båda partierna har i sina aktuella program inför valet nästa år föreslagit fler och starkare landsbygdsinsatser i hela landet, vilket också sägs från regeringsförhandlingarna i grannlandet. Detta kan bilda en grund för ett unikt samarbete över gränsen.

När partierna i Sverige talar om satsningar i norr menar de ofta investeringar efter kusten mellan och i de större städerna. Även om vi är många som är positiva till gjorda och planerade investeringar i norra Sverige måste vi konstatera att det stora Inlandet i stort sett legat i skuggan av satsningarna efter kusten norr om Mälardalen.

Att en rad ledande politiker nu helhjärtat ställer upp på en storsatsning på Inlandsbanan är en bra början på en tänkbar ny era (se min förra ledare). Men vad kan vi göra mer tillsammans med Norge?

Att rusta upp Inlandsvägen (E 45) och Inlandsbanan med bibanor och vägar till Norge borde vara ett grundläggande projekt i likhet med att göra universiteten i Trondheim, Bodö och Tromsö lättillgängliga för svenska studenter. Om vägar och järnvägar i de gemensamma inlanden ägs eller sköts och utvecklas via en gemensam budget skulle fördelarna vara stora för båda länderna.

Gränskommunerna skulle kunna leda framtidsplaneringen med stöd av regeringarna, engagerade företag och lokala banker i allehanda gröna projekt. Befolkningen i Inlandet är redan med på noterna. Vad väntar vi på?

Ett nytt Sverige är på väg att växa fram

Det som just nu händer i Norr- och Västerbotten kan komma att forma ett annorlunda och mer hoppingivande Sverige. Pandemins effekter inte att förglömma. Svensk landsbygd och skogslänen kan bli de nya vinnarna. Vad får mig att dra sådana slutsatser och tänka i nya spår?

Händelserna i de två norra länen med byggande av två nya stålverk drivna av icke-fossila bränslen och en gigantisk batterifabrik riggad i samma anda, skapar inte bara tusentals nya jobb inom industrin. Kringeffekter på servicenäringarna och den breda offentliga servicen kanske skänker regionen mer än dubbelt så många jobb i befintliga och nya företag.

Att den del av landet som från 1950-talet och fram till våra dagar försett storstäderna i söder med tiotusentals välutbildade ungdomar och vuxna familjer nu ropar efter många tusentals nya medarbetare i en rad industri- och tjänstenäringar, kan medföra inte mindre än en revolution för tidigare illa åtgångna orter och kommuner. Enbart bristen på bostäder i tillväxtorterna Gällivare, Boden och Skellefteå kan ge ett uppsving för nya pendlingsorter i bl.a. Sorsele, Storuman, Arvidsjaur, Överkalix och Lycksele.

Andra orter och kommuner i hela Norrland men också exempelvis i bruks- och landsbygdskommuner i Bergslagen med omnejd borde kunna inspireras av utvecklingen i norr och agera för att ett grönt och fossilfritt Sverige ger nya företag, jobb och inkomster. Exemplet i norr visar ju att landsbygdens resurser och människor passar väl in i det nya Sverige som redan växer fram. Ingenting får man dock gratis utan handling.

Jag gladde mig häromdagen åt att ledande politiker i kommunerna efter Inlandsbanan (och Europaväg 45) arbetade hårt för att skapa en modern järnväg i hela Inlandsregionen (artikel i Dagens Samhälle). Med en sådan kan Norges och vårt eget stora Inland utvecklas tillsammans, de omfattande råvarorna förädlas på plats, turismen främjas och jobben bli fler. Det nya IT-nätet kan ge fler tjänstejobb utanför storstäderna och pandemin har redan visat att stora grupper föredrar att arbeta med storstadsjobben i landsbygdens alla stugor.

Om kommuner, småföretagare, fack och primärnäringarna går samman kan vi ta tillvara de nya möjligheterna. 50 år av drömmar kan bli verklighet!

Om sötsaker, snacks och fika för de inlagda på sjukhus

Jag har testat på lasarettsbesök inom slutenvården den här veckan för en operation.

Först och främst behöver sägas vilken otrolig service, hjälp med smärta och respekt som man bemöts med inom vården. Jag blir rörd av tanken. Människor som lägger handen på en med öppet hjärta och säger att det ska bli bra. Fantastiskt!

Jag tänkte däremot prata om vad det erbjuds för inmundigande på ett sjukhus, för där verkar det snarare som att tiden har stått stilla. För den som besöker snacks-automaten och vill äta något som inte är direkt förkastligt för kroppen blir det svårt.

Det handlar om alla möjliga former av godis och fredagsmys – egentligen ingenting riktigt nyttigt att äta. Fiket har också mycket servering av just fika och jag blev förvånad när kvällsmackan serverades med saft på avdelningen.

Ur ett vetenskapligt perspektiv är socker svårt, eftersom det inte riktigt går att peka ut enskilda livsmedel som sämre än andra. Dels är det oerhört svårt att forska på livsmedel, eftersom om en forskare ber dig att sluta med t.ex glass, så kommer du att äta något annat istället.

Äter du ingenting annat istället så kommer du att äta mindre energi än vad du gjorde när du åt glass, och då vet man inte om det var själva energirestriktionen eller om det var just att du undvek att äta glass som påverkade din kropp. När människor självrapporterar sina matvanor blir det sällan hela sanningen heller. Så forskningen är svår.

Men vi vet att sockersötad dryck är dåligt. Vid det här laget måste det finnas tillräckligt med underlag för att konstatera det. Forskare och läkare och insatta har i omgångar bett om att Sverige ska beskatta sockersötad dryck. Danmark har redan infört det. Diabetesportalen skriver om forskning som återigen bevisat (maj 2020) att bara ett lätt förhöjt blodsocker skapar skadliga processer i kroppen. Läsk ger den här effekten. Saft också.

Kunden har alltid rätt sägs det ju i olika serviceyrken, och självklart är det marknaden som styr. Men kanske borde det vara annat på ett sjukhus. Vården borde vara en fristad från skitmat, och snarare ligga i framkant och erbjuda goda alternativ, inte olika mindre bra.

Strandskyddet behöver ändras och bevaras!

Striden om det viktiga strandskyddets framtid pågår med intensiv hetta på båda huvudfronterna. De som vill luckra upp skyddet pekar på svårigheterna att få bygga fritids- och bostadshus i närheten av olika vatten på landsbygden. De som kämpar emot lättnader i lagen befarar att ett försämrat skydd blockerar många nya stränder med hus och staket och att allemansrätten raseras.

Exploateringen av stränderna kring storstäderna, där man fått (eller tagit!) rätt att bygga hus och bryggor vid många stränder, har blivit skräckexempel på vad som skulle kunna spridas fritt inom landet. Båda grupperna verkar vara överens om att inte riskera en sådan utveckling på landsbygden och vill t.o.m. skärpa strandskyddet där exploateringen av stränderna allvarligt skadat miljön – och allemansrätten. Därefter går meningarna isär.

I många delar av landsbygden är det svårt eller omöjligt att få bygga ett bostadshus närmare än 100 meter eller i vissa fall upp till 300 meter från stränderna. Områden eller kommuner med hundratals sjöar och ett antal vattendrag kan idag inte brukas för ett attraktivt och mycket efterlängtat boende till skillnad från vad som i praktiken erbjuds kring större tätorter landet runt.

Denna skillnad mellan stad och land är inte försvarbar. Boende med vattenkontakt eller vattenutsikt i någon form är något som landsbygden bör tillåta – men enligt min mening på tydliga villkor.

Den lösning jag ser framför mig – en lösning jag delar med många miljövänner – vore att låta kommunerna utse vissa sjöar och vattensystem där man tillåter bebyggelse med vattenutsikt under givna regler. I en medborgardiskuterad översiktsplan ges kommunerna rätt att tillåta bebyggelse nära stränder men med en fri zon på minst 30 meter från strandlinjen för att underlätta för djuren och friluftslivet att alltid fritt kunna röra sig i naturen.

Jag är nämligen övertygad om att en fri utsikt över sköna vattenmiljöer är huvudintresset och inte en blockering av tillgängligheten till våra allemansmiljöer.

Om man inte har ett välmotiverat och tydligt regelverk finns det uppenbara risker för att starka exploateringsföretag tar över viktig planering och byggverksamhet kring stränderna. Då blir alla förlorare!

Om friheten att kunna välja bort vaccinet

Ett av de argumenten som ofta tas till när man pratar om vaccination eller något annat känsligt är att skattebetalare ska man inte experimentera på. Att personer som tjänat det här samhället inte borde på olika sätt styras eftersom dom har, genom skattefinansiering, betalat sin rätt och därmed bör ses som lite mer än dom som inte gjort det.

Det ligger förstås något i detta. Att vara en skattebetalare är ju en viktig del i att bidra till samhället. Skulle vi inte betala in skatt varje månad på det sättet vi gör skulle ju välfärden gå under, så jag vill inte på något sätt påstå att jag motsäger detta. Det är suveränt att folk betalar skatt och bidrar till ett bättre samhälle.

Men hur mycket pengar behöver man egentligen betala för att t ex tycka att man har rätten att skippa ett vaccin, hamna på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar och liksom uppleva friheten av att välja?

Jag tycker det är ett intressant räkneexempel att göra. Låt oss säga att du tjänar mellan 20 000 och 40 000 i månaden. Då kommer du att betala mellan 6000 och 13 000 i skatt på samma period. På ett år betyder det att du har betalat mellan 70 000 och 155 000 per år. Det är mycket pengar. Men vad får man för det egentligen?

Enligt Arbetarbladet så är kostnaden för att ha ett barn i grundskolan i ett helt år kring 100 000 kronor. Så redan där är dina skattepengar nästan slut beroende på vad du nu har för inkomst. Skulle du behöva ligga inlagd på IVA så kostar ett dygn mellan 50 000 och 80 000 kr enligt Svenska intensivvårdsregistret.

Snittinläggningstiden för en patient på IVA med Covid är enligt socialstyrelsen 20 dagar. Det betyder att i absolut billigaste fallet (50 000 kr per dygn) så kostar du en miljon kronor för att läggas in där. Det kommer ta dig tio år att jobba ikapp den skatteskulden och det är bara om du inte belastar systemet på något annat sätt under dessa tio år.

Självfallet är man fri att välja och självfallet finns det andra problem som är mer eller mindre roliga att lägga skattepengar på. Kriminalvård, eller lungcancer hos rökare, kan ju också kännas lite tråkigt.

Men detta handlar om att du ska ta två sprutor. Det går supersnabbt, och om just du slipper inläggning på IVA på grund av den åtgärden, så har du gjort en samhällsinsats likvärdig att jobba i ett helt decennium.