Rektorns nödrop: ”Mayday mayday: Vi måste stänga skolan”

Klockan är 07.15. Jag sitter i bilen på väg till jobbet. Det är min man som kör. Jag lägger märke till att han inte längre bär skjorta. T-shirt och tröja duger numera. Han åker tillbaka till hemmakontoret när han har släppt av mig på skolan.

Sverige har beslutat att skolorna ska hållas öppna trots pandemin. Barnens rätt till utbildning och välmående i sociala sammanhang värderas högt. Vi som jobbar på Hosjöskolan är fast beslutna att göra allt vi kan för att utföra det uppdraget på bästa sätt.

Successivt förändras dock villkoren. Att klara bemanningen utifrån varierande personella förutsättningar blir under våren allt svårare. Varje morgon kl. 06.00 droppar nya sjukanmälningar in. Och varje pling i telefonen betyder att vi är en person mindre för dagen.

Otroligt nog klarar vi det ändå. Vi organiserar om, lägger ihop, byter plats, ändrar planeringar, springer emellan, kortar ner här, förlänger där, tar bort för idag, kompenserar imorgon, stannar lite längre osv. Vi upplever det som någon form av utmaning och belönas med den goda känslan på kvällen att ha klarat det en dag till.

Och våra elever? De överraskar oss! De utvecklar tolerans för förändringar, öppnar upp för okända personer och visar ödmjukhet inför skollunchens alltmer enformiga meny – potatisbullar. Tro mig! Vi har ätit många potatisbullar under det senaste året!

I mars ökar smittspridningen i Falun ännu mer. Nya åtgärder sätts in i skolan. Ändå – efter ett år med covid-19 runt omkring oss – knackar viruset på Hosjöskolans dörr. Inom en vecka insjuknar vi en efter en. Att jag själv ska drabbas räknar jag märkligt nog inte med. Men här ligger jag. Utslagen och matt av huvudvärk, feberfrossa och illamående.

Med den orken som finns kvar inom mig skriver jag till kommunens pandemisamordnare. Mayday, mayday. Vi måste stänga skolan! Ett tungt beslut för mig. Till en början känns det som ett nederlag. Trots att det är det enda rätta. Vi är för få friska kvar. Och de som inte har drabbats av covid-19 ännu måste nu skyddas.

Efter beslutet undervisas några klasser på distans. Andra är lediga på obestämd tid. En grupp fritidspedagoger håller öppet för att ta hand om barnen vars föräldrar måste vara på arbetsplatsen. Jag fokuserar på att informera elevernas föräldrar om läget på skolan. Efter varje mail förväntar jag mig att någon blir arg över att skolan är stängd och att villkoren för hemarbete försvåras pga. av spralliga, rastlösa barn som inte får vara på skolan.

Men ingen visar ilska. Istället fylls mailboxen med hejarop och fina ord som uttrycker förståelse för situationen och tacksamhet över vår arbetsinsats under de senaste 13 månaderna. Det är inte längre febern som värmer utan insikten att något fint väntar på andra sidan av denna svåra tid.

Filosofen Jonna Bornemark skriver att kriser innebär ångest. På andra sidan ångesten finns en frihet. Friheten att upptäcka nytt. Kanske handlar upptäckten om det genuina ömsesidiga förtroendet, dvs. vetskapen om att vi alla alltid vill barnens bästa.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Om både kärlek och hat på läktarna

Jag har alltid fascinerats av hängivna supporters inom idrotten. Personer som älskar sitt lag över allt annat och känner stolthet i sitt engagemang och sin passion. Favoriter som stöds i alla lägen och de stora, vackra näst intill lyriska orden fyller rummet på löpande band när dribblingen, räddningen, skottet och inte minst målet beskrivs och analyseras in i minsta detalj.

En riktig supporter ställer upp för sitt lag i vått och torrt. Sviker aldrig. Och viktigast av allt – både i mot- och medgång. Supportrar som bara ses i medgångens euforiska ögonblick är ingen riktig supporter.

Varje match är en kamp rent mentalt. Menyn bjuder på minst två timmar mellan hopp och förtvivlan. Plötsligt servas det förlösande målet på silverbricka. Segern är bärgad. Positiva endorfiner sprider sig som en löpeld genom kroppen. Glädjen har inga gränser, ryggdunkarna och high five smattrar i takt och hela supporterläktaren vrålar ut den inneboende förlustångesten, som på en tiondels sekund förvandlats till ett glädjetjut som studsar runt arenan.

Att vara en pusselbit i supporterskaran på en läktare har jag aldrig riktigt upplevt. Visserligen fick jag redan som åttaåring följa med pappa Sture när IFK Kristianstad spelade allsvensk handboll i nostalgiska Kristianstads Sporthall med läktare på bara kortsidorna. Stadens stolthet i orangea tröjor (ovanligt för en IFK-förening) drog alltid fulla hus. Själv såg jag inte mycket. Jag var för kort bland herrarna i hatt och keps. Det bestående minnet var istället en tjock kokt korv med bröd i halvtid. Väl så viktigt.

I Dalarna kan läktarens nostalgi och jargong upplevas gång efter annan i hockeyns Mecka i Leksand. Superstars ståplats är magisk att följa. Sången, ramsorna, glädjen, rörelserna och allt i takt med händelserna på plan. Spelarna och domarna är dirigenterna i detta fantastiska skådespeleri. Varje person på stå är en del i ett vitt och blått inferno av glädje, positivism och mest av allt kärlek till LIF och hockey. Många har funnit en identitet i lagets färger.

”Leksing tills jag dör” är inte bara en ramsa. Det är mycket mer än så. Det är livets puls. Det får hjärtat att pumpa lite extra.

Måste det då finnas både kärlek och hat på läktaren? Finns det en inbyggd mekanism att älska sitt lag och hata de flesta andra? Förmodligen är det så, mer eller mindre, bland riktigt inbitna fans. Leksand supportrar på stå kan vara ett undantag.

Visst kan vi hata både spelare och lag, ge spelare gliringar, döma ut deras taktik och vara allmänt arroganta. Kärleken till en spelare är villkorad av att han spelar i mitt lag. Visst kan vi beundra en motståndare, men vi älskar dem aldrig.

Men jag är oerhört glad att kärleken till idrotten och gemenskapen på läktaren är långt mycket starkare än hatet. Jag älskar att se en match med två bra lag, oavsett idrott. Lirare av klass, en taktik som sticker ut och en inramning med tusentals supportrar som älskar just sitt lag.

Det är ju ändå så – utan motståndare blir det ingen match, ingen glädje, ingen kärlek och inte heller gemenskapen.

Och i pausen hade jag gått miste om en kokt med bröd – fortfarande en stor favorit.

Beslutet i Falu kommun avgör Falu BS framtid

En arena för mycket.

Men absolut INTE en arena för mycket!

Lägg betoningen på rätt ställe. Betydelsen av en inomhusarena för bandy och andra issporter på Lugnet i Falun, den går inte nog att betona.

Många hoppas nu att det till slut kan det bli så, att sunt förnuft och kloka tankar segrar.

För ungefär 15 år sedan viftades en utredning kring en multiarena på Lugnet bort ganska snabbt. Nu är planerna, mycket tack vare ISAK (Isytor med Tak), konkreta igen och inom de närmaste månaderna lär ett beslut komma.

Låt mig fälla upp händerna i skyn tidigt i den här texten. Ja, jag är uppväxt inom bandysporten, jag har spelat själv och kommenterar uppemot 40 matcher per säsong. Jag är väl därmed lite partisk, men – i det här fallet – har jag definitivt också koll på läget.

Det fanns en period när Falu BS, tillsammans med korven och koppargruvan, var det som gjorde Dalarnas residensstad känd runt om i riket. Den reklam bandyklubben gav kommunen då, den skulle i dag värderas till ett par miljoner kronor per säsong.

Än idag klamrar sig Falu BS fast högt upp i bandyns maratontabell. Men klubben kan vara död snart – om inte de politiker som snart ska ta beslutet ser helheten och klubbar ett ja till bygget.

Falu kommun har under de senaste decennierna behandlat Falu BS ganska kyligt. Samtidigt som samma kommunledning slagit sig för bröstet, lyft fram Lugnet som ett oslagbart idrottsområde så har vissa delar i området förfallit.

Visst, det har – ofta motvilligt – spolats is någon vecka före seriepremiären på arenan där det växt sly genom halvruttna läktare. Men något mer har det egentligen inte varit.

ISAK:s utredning har nu kommit till kommunens beslutande organ, den är genomarbetad och saklig. Där föreslås funktionsenliga arenor utan större flärd, men arenor som kan användas av många. Inte minst vid de tillfällen när Falu kommun tänkt glittra i ett skid-VM:s glans.

Om det kommer ett positivt beslut de närmaste månaderna betyder det, att ishockeyn får en dräglig tillvaro att utvecklas i, att konståkningen får de tider de förtjänar, att skridsko som motion får ett uppsving, att regionen får en multiarena – när det så behövs.

Det betyder också, att Falu BS kan leva vidare med helt andra möjligheter. Utan den här arenan är mitt tips att bandyn i Falun är borta om tio år. Med arenan kan Falu BS bli att räkna med igen, som den stora ungdomsklubb man alltid varit och en toppklubb i svensk bandy.

Så just därför, det här är en arena för mycket gott i framtiden!

Många håller andan och jag hoppas att de snart kan andas ut.   

Löven faller och vi med dem

Den sprakande symfonin av färger börjar tona ut och trädgårdar, cykelvägar och marken i allmänhet fylls av liken från vad som nyss var så vackert. Fylls av det som skvallrar om den ljusa tiden som varit. Nu väntar mörker. I alla falla fall fram tills tillvaron blir upplyst av det vita och kalla. Visst, vi kan få dagar med krispig luft, blåa skyar, mornar som skvallrar om kylan med immig andedräkt och frostbitet gräs.

Höstdagar som är fantastiska. Korta, visst, innan det är dags att tända ljusen från det stora möbelvaruhuset. Krypa upp i soffan. Lyssna på brasan. Bara vara. Där under filten. Med boken. Tekoppen. Någon att ha nära. Som värmer efter promenaden. Om det är så man har det.

Men det kommer något mer för många. Tystnaden och ensamheten tränger sig på när mörkret gör detsamma utanför fönstret. Dagarna blir kortare. Eller tid med ljus i alla fall. Det kan påverka. Mycket. Sinnet kan anta samma färgnyans som torra blad döende under träden. Samma ljusstyrka som det är utanför fönstret kl. 20 en novembertisdag. Svart.

Med åldern kommer också insikten av att många inte mår så bra som man tror. Att det är så många fler som kämpar med sina egna demoner. Fäktar förtvivlat mot sitt dåliga mående. Som trampar vatten i kvicksand för att hålla näsan över ytan. För att försöka vara normala. Som alla andra är. Fast det är de inte. Sådär normala som man tror. Eller vad är att vara normal.

Det kanske är normalt att ha det dagliga kämpandet med dåligt samvete, sinande självförtroende, självkänsla som rör sig på minusskalan och rädslan för att inte räcka till. Till detta brukar sömnproblemen komma. Nätter där paniken lyser i skenet av klockradions siffror som obarmhärtigt räknar ner mot en ny morgon. Nu kanske det inte är just klockradion som står bredvid sängen utan en mobiltelefon som flämtande sprider blått ljus. Men saken är densamma.

Jag upplever att fler och fler kan prata om det som gör ont. Kan mycket väl vara att de i min närhet också samlar på sig år i rask takt och därmed vågar ta i det onda. Som yngre var det inte så. Skammen fanns där. För visst ska man ju må bra. Prestera. Visa upp det också. Likes samlas och upptummarna ska in.

Kan också vara så att man möts av öppenhet om man själv delar med sig. Tror det. Att bjuda in. Att fråga ”hur mår du?” och inte nöja sig med standardfrasen ”bra”.

I min närhet finns det flera som mår dåligt. En gråter mest. Gråter för att förmågan att leva har minimerats. För att kroppen inte lyder. Inte förstår. Lever sitt eget liv. Den där väggen. Pang!

Är det något som binder samman de flesta som når dit men inte längre, är det att tanken på att själv drabbas är otänkbar. Inte en enda som nått dit trodde det. Därför är det så farligt.

Tecknen finns. Spiralen av tankar som spinner nedåt. Man väljer att se åt ett annat håll. Resultatet kan bli livslånga skador. Jag vet. Det är sjutton år sedan. Ärren finns och spricker lätt upp. Blir skört. Känner du igen dig? Be om hjälp. Nu. För hjälp finns.

När badlakan krävs för en skidstafett

Det är bara att erkänna direkt. Jag är en sådan som gråter. När något är sorgligt. När något är fint.

För bekväm för att läsa böcker?

Ingen är mer förvånad än jag själv över att jag har slutat läsa böcker. En gång i tiden hade jag