Och den ljusnande framtid är er?

Sommaren tar sina första stapplande steg samtidigt som det strax är dags för nybakade studenter att göra detsamma i vuxenlivet. Stegen ut i det okända där så mycket väntar. Kärlek, utmaningar, sorg, arbete, mer studier, arbetslöshet och allt som hör livet efter gymnasiet till.

Var du förberedd? Kan man vara det? Självklart inte då man inte vet vad man ska förbereda sig för. Jag var det inte.

Jag har förmånen att arbeta med ungdomar som är i det härliga skedet i livet. Där allt är möjligt. Där inget känns för svårt. Där tiden inte jobbar emot utan för. Där allt komma skall. Och man är säker på att det gör det.

Det är viktigt att påminnas om hur det en gång var och ställa sig frågan varför det inte kan vara så fortfarande. För det kan det!

Varför målar vi upp problem istället för att se möjligheter? Så länge vi andas finns möjligheterna att göra det där vi vill. Ut med huvudet genom kupéfönstret för det kan faktiskt vara så att det är fartvinden som känns och att tågmötet inte sker just då.

Våga sök utbildningen fastän du är 47 år ung. Våga satsa på kärleken. Våga byta jobb. Våga säga ifrån. Våga.

Livet består av så mycket. Och går så fort. Känn fartvinden. Och njut.

För tre år sedan fick jag dela ut ett pris till en ung tjej som tog studenten vid Leksands gymnasium. Det var en dag som inte förtjänas att kallas sommar. Snålblåsten ven. Kvicksilvret orkade sig kanske upp över tolv grader. Och till råga på allt fastnade flaggan som skulle hissas på halv stång.

Där stod dom. Studenterna med blicken mot framtiden. Med den unika framtidstron som man bara har där och då.

En lite försiktig tjej tog emot priset.

Idag, när det här skrivs är det nationaldag, såg jag henne hålla nationaldagstal 500 år efter att Dalarnas Allmoge och Bergsmän framgångsrikt utkämpade slaget vid Brunnbäck.

På plats men digitalt sänt som så mycket annat idag under pandemins andra år.

Hon utmanar sig själv varje dag. Vi jobbar ihop nu så jag vet. Den utvecklingen.

Det är därför jag gör det jag gör. För att få se just det.

Våra unga har haft en jobbig tid. Och har. Och kommer att ha. Distansundervisning är inte för alla. Dom har missat den tid i livet som kanske är den roligaste. Där man formas. Istället för studentflak är det Teams, Zoom och Skype.

I allt tragiskt som händer så kanske det inte känns så hårt. Men deras tid i pandemin är så mycket längre sett till levd tid än min. Tänk när ni var unga. Sommarlovet kändes oändligt. Semestern idag är en grisblink. Det är just därför. För att levd tid då var kort i jämförelse med det som händer nu. Och så ska dom ut i en tid där instegsjobben har försvunnit. Restaurang, butik, besöksnäring. Tomt. Stängt. Det är tufft nu.

Nåja, vad är väl en studentbal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar. Det får dom aldrig veta.

Men det vi vet är att livet är precis så. Ta hand om det. Satsa. Kom ihåg känslan från ungdomen när allt var möjligt.

Så blir den ljusnande framtiden vår.

Nu kör vi!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Fullsatta arenor att vänta

Om en vecka kan många idrottsarenor vara svåra att komma in i. Men inte på grund av smittorisken. Nej, i så fall av en betydligt trevligare anledning.

Det kallas för ”lapp på luckan, slutsålt”.

Det är den 29 september som restriktionerna släpps. Ett datum som många supportrar, all idrottspublik, har sett fram emot.Längtan har varit lång.

Under 18 månader har arenorna gapat tomma. Visst, några enstaka åskådare har släppts in, men det är först nu om några dagar som det blir som förr igen.

Om knappt en vecka får det stora flertalet som vill köpa biljett möjlighet att göra det.

Är det då självklart att det blir fullsatt? Mitt tips är att det blir så. Många klubbar kommer att spinna på effekten, göra det till en grej att visa upp en fullsatt arena. Jag är ganska säker på att de föreningar som har en stark supporterskara lyckas locka många till den första hemmamatchen efter den 29 september.

Men, låt mig tillägga – det blir ingen självklarhet att fylla alla platser för ishockey- och fotbollslag som ligger en bit ned i tabellen. I den allsvenska fotbollen blir det ingen lapp på luckan i Östersund och Örebro.

Leksands hemmamöte mot Oskarshamn den 7 oktober är förmodligen tänkt att bli en sprakande och festlig hyllningskväll till idrottspublikens återkomst här i Dalarna. För att det ska blir en gnistrande kväll behöver ”stjärngossarna” lyfta sig, annars blir det svårt att sälja biljetter – även till de mest inbitna leksingar.

Även om försäsongen och starten på CHL lovat gott så har Leksands öppning av SHL varit blek. Och då är det snällt sagt. Det som i försäsongsmatcherna har karaktäriserats av fullt fokus, stabilt försvarsspel och en kraftfull offensiv, har förbytts till tveksamhet, mental frånvaro och försiktigt spel.

När ni läser det här kanske det har vänt för Leksand. Om inte…då finns det anledning att känna viss oro. En dålig start på SHL kan bita sig fast. Det fick en etablerad klubb känna på ifjol.

Men låt oss inte måla f-n på väggen. Det finns så många faktorer som talar för att Leksands IF har förmågan att börja vinna och klättra i tabellen. Klubbens ledning har kraften, kompetensen och kreativiteten för förändring när det krävs.

Publiken är superviktig och behövs på arenorna, inte minst för Brage, som – av någon märklig anledning – har hamnat i en svår situation av superettanfotbollen.

Bottenläge i en tabell, där minst åtta (!) lag riskerar att åka ur. Hösten kommer att bli extra ruggig och kall för Bragesupportrarna.

Lyckan – så förgänglig och onödig?

– Thomas, vad gör dig lycklig?

Frågan kom oväntat under en bilfärd med en ung person jag inte känner så väl men har kommit att respektera och beundra.

Den drog igång tankar. Funderingar. Triggade lite rädsla. För vad svarar man på en privat fråga. Från någon man inte känner så bra.

Det självklara är en ctrl c + ctrl v på alla floskler. Det man förväntas svara. Mina barn, mitt jobb, mitt hem, mina vänner och en hel del till. Men är det så enkelt?

Finns lyckan i andra? I saker? Eller finns den i dig själv? Är det en blandning? Ett tillstånd? Många gånger hakas nog den önskade lyckan upp på något som kan komma i framtiden.

Något man önskar ska komma. Med lyckan i släptåg. Automatiskt.

Om bara jag får jobbet. Om bara jag träffar någon. Om bara vi kan börja prata med varandra. Om bara jag vinner på Lotto. Om bara jag kan köpa bilen/sommarstugan/senaste telefonen/åka på semester. Om bara. Om.

Hela tiden ”om”.

Sen förgängligheten. Lycklig en sekund och olycklig nästa. Eller? Kan förhållandet krascha över en natt eller att man förlorar en när och kär och man fortsätter att vara lycklig. Men ledsen över det man förlorat.

Kan man ha flera spår i livet samtidigt?

Jag tror att det är grunden till att vara lycklig. Att inte låta negativa saker spilla över samtidigt som positiva får göra det. Jobbet kan vara skit men man kan vara lycklig och glad hemma. Tar man däremot med sig skiten hem så är man nog illa ute och på väg till ett olyckligt ställe.

Går det att träna på att vara lycklig då? Det borde det väl göra. Som med allt annat. Det man tränar på blir man bättre på. Gäller garanterat även när det gäller att vara olycklig. Bara att fortsätta älta och inte släppa det som varit. Lättare sagt än gjort givetvis.

Tillbaka till bilturen. Den dagen som gav mig så mycket. En insikt i att det går att vara lycklig även om allt är vansinnigt tufft. Mitt sällskap på vägarna uppåt i Dalarna berättade om just att träna på att vara lycklig. Det satte sig i mitt huvud och jag fick lov att höra av mig igen för att få veta mer. Hur gör man? Hur har hon gjort?

Och svaret kom direkt:

”När jag var 15 kände jag för första gången den här intensiva känslan av lycka. Upplevelsen av en lugn och trygg middag med en fin familj gav mig sådan tacksamhet. För jag vet hur motsatsen känns. Och jag trodde inte att jag skulle få den upplevelsen av trygghet. Så nya upplevelser som visade för mig att det går att leva ett bra liv med en tuff livshistoria. Och att lära mig att ta emot kärlek och värme från andra. För om saker varit tufft i livet kan det vara svårt att ta emot lycka och det är också en träningsform. Både att skapa och ta emot lycka!”

Det är alltså en träningsform. Att både skapa och ta emot lycka. Bara för att det tidigare varit tufft innebär det inte att det alltid kommer att vara det.

Lev här och nu. Älta inte gammalt. Vänta inte på något som kanske kommer. Det som händer framför ögonen här och nu är livet. Ta vara på det. Kommer inte tillbaka.

Pangidén med kläder från förr

Jag fick ett ryck häromdagen. Jag bestämde mig för att lägga undan mina sommarkläder för säsongen och ta fram höstkläderna.

Att resa eller inte resa – det är frågan

Jag och min hustru längtar efter att kliva på ett flygplan och dra iväg till sol och värme i höst

Fotbollsarenor med egenheter

Jag har en egenhet.Det är möjligt att jag har flera, det får andra svara på.

En sak som tydligt slår mig emellanåt, det är min fascination över mindre fotbollsarenor runt om i landet.

Jag ser dem när jag rullar runt på vägarna under mina resor som sportkommentator i TV och radio. Som exempelvis den lutande fotbollsplanen vid E 45 norr om Alingsås.

Vet att jag efter den visuella besiktningen börjar fantisera över vad som hänt på just den arenan genom åren, när storhetstiden var och vilka talanger som fostrats i just den klubben. Ibland är det också så, att jag måste ta reda på klubbfärger och kolla klubbens nuvarande serietillhörighet.

Följ med på en liten resa och några av mina historier.

Här i Dalarna finns naturligtvis ett knippe fantastiska idrottsplatser. Som Tansvallen i Grycksbo med sin kulturhistoriskt takade dansbana intill långsidan, eller Ryavallen i Malungsfors, som på 80-talet hade ett underbart underlag, eller Brunnsjöliden i Hedemora där man inte hörde lagkamraterna när ett tåg passerade.

Utser jag någon till den vackraste eller mest speciella i Dalarna, då sparkar säkert många bakut.

Min senaste favorit på det här området ligger i nordvästra Hälsingland, i Los.

Den här säsongen bevakar jag Östersunds allsvenska hemmamatcher för Radiosporten och passerar Los och Nickelvallen titt som tätt. Vid varje tillfälle drar fantasin iväg med mig.Los är ett samhälle man också blir lite nedstämd av att passera. Här märks förfallna hus, utflyttning och det finns otaliga märken efter en mer levande tid när gruvan (koppar och kobolt) blomstrade.

Nickelvallen är en traditionell fotbollsarena i gärdsgårdsserierna. Lite speciellt är, att ena kortsidan ligger nära och parallellt med den sargade genomfarten, riksväg 296. Ett lite för högt skott susar över biltaken.

Av vad jag kan se när jag åker förbi så är arenan väldigt välbehållen, trots att fotbollslaget förmodligen är så gott som dödsdömt. Om det ens existerar?

Loos IF och Nickelvallen har kanske inte fostrat massor av stjärnor. Men en är i alla fall Borlängebon Anders Bergström, skidåkaren med deltagande i OS såväl 1994 som 1998, och med Loos IF (jo, det kan stavas även så) som sin moderklubb. Senare blev Anders också chef för Svenska Skidspelen.  När jag växte upp på 70-talet och blev intresserad av fotboll så började jag min sprakande karriär (som högst div V) i Norrala IF, strax norr om Söderhamn. Det blev min moderklubb.

Hemmaarenan hade egentligen bara det fantasilösa namnet IP, men kallades i folkmun för ”Långåker”.

En generös bonde i grannskapet hade lånat ut sin mark till en fotbollsplan. Runt om linjerna gick det kor. Mellan respektive straffpunkt och in i respektive målbur gick ett ”dike”, cirka 4-5 meter brett. Sparkades en hård markboll i den riktningen gjorde doseringen på försänkningen att bollen rullade i rännan från mål till mål.Det var även där min tränare, förmodligen utan någon utbildning alls, brast ut i orden jag aldrig glömmer:

”Pojkar, idag är det så varmt att ni inte behöver värma upp…”