Och den ljusnande framtid är er?

Sommaren tar sina första stapplande steg samtidigt som det strax är dags för nybakade studenter att göra detsamma i vuxenlivet. Stegen ut i det okända där så mycket väntar. Kärlek, utmaningar, sorg, arbete, mer studier, arbetslöshet och allt som hör livet efter gymnasiet till.

Var du förberedd? Kan man vara det? Självklart inte då man inte vet vad man ska förbereda sig för. Jag var det inte.

Jag har förmånen att arbeta med ungdomar som är i det härliga skedet i livet. Där allt är möjligt. Där inget känns för svårt. Där tiden inte jobbar emot utan för. Där allt komma skall. Och man är säker på att det gör det.

Det är viktigt att påminnas om hur det en gång var och ställa sig frågan varför det inte kan vara så fortfarande. För det kan det!

Varför målar vi upp problem istället för att se möjligheter? Så länge vi andas finns möjligheterna att göra det där vi vill. Ut med huvudet genom kupéfönstret för det kan faktiskt vara så att det är fartvinden som känns och att tågmötet inte sker just då.

Våga sök utbildningen fastän du är 47 år ung. Våga satsa på kärleken. Våga byta jobb. Våga säga ifrån. Våga.

Livet består av så mycket. Och går så fort. Känn fartvinden. Och njut.

För tre år sedan fick jag dela ut ett pris till en ung tjej som tog studenten vid Leksands gymnasium. Det var en dag som inte förtjänas att kallas sommar. Snålblåsten ven. Kvicksilvret orkade sig kanske upp över tolv grader. Och till råga på allt fastnade flaggan som skulle hissas på halv stång.

Där stod dom. Studenterna med blicken mot framtiden. Med den unika framtidstron som man bara har där och då.

En lite försiktig tjej tog emot priset.

Idag, när det här skrivs är det nationaldag, såg jag henne hålla nationaldagstal 500 år efter att Dalarnas Allmoge och Bergsmän framgångsrikt utkämpade slaget vid Brunnbäck.

På plats men digitalt sänt som så mycket annat idag under pandemins andra år.

Hon utmanar sig själv varje dag. Vi jobbar ihop nu så jag vet. Den utvecklingen.

Det är därför jag gör det jag gör. För att få se just det.

Våra unga har haft en jobbig tid. Och har. Och kommer att ha. Distansundervisning är inte för alla. Dom har missat den tid i livet som kanske är den roligaste. Där man formas. Istället för studentflak är det Teams, Zoom och Skype.

I allt tragiskt som händer så kanske det inte känns så hårt. Men deras tid i pandemin är så mycket längre sett till levd tid än min. Tänk när ni var unga. Sommarlovet kändes oändligt. Semestern idag är en grisblink. Det är just därför. För att levd tid då var kort i jämförelse med det som händer nu. Och så ska dom ut i en tid där instegsjobben har försvunnit. Restaurang, butik, besöksnäring. Tomt. Stängt. Det är tufft nu.

Nåja, vad är väl en studentbal på slottet? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbar. Det får dom aldrig veta.

Men det vi vet är att livet är precis så. Ta hand om det. Satsa. Kom ihåg känslan från ungdomen när allt var möjligt.

Så blir den ljusnande framtiden vår.

Nu kör vi!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil