Vad är de vackra löftena värda egentligen?

Det är sant att regeringen satsar oerhört mycket pengar – nästan 900 miljarder kronor – på vägar och järnvägar under nästa plan- och budgetperiod 2022-2033 och betydligt mer än vad tidigare regeringar orkat med. Det är sant att pengar till underhåll av dåliga vägar och järnvägar höjs betydligt och det är sant att anslagen till enskilda vägar är större än tidigare. Men vad betyder detta i praktiken?

Kommer de kraftigt eftersatta riksvägarna 70 (som går genom hela Dalarna till Idre) och 71 (som går till Tandådalen i Sälen) att bli betydligt bättre under de kommande 12 åren eller blir det som vanligt att lappa och laga med länspengar för ökad bärighet, reparationer och tjälskadebekämpning? Kommer paketet att märkas på allvar i bilar och tåg i län som Värmland, Gävleborg och Dalarna?

Trots kraftig åretrunttrafik till två av landets mest besökta turistmål i Dalafjällen märks inte detta i det välmatade regeringsförslaget. Inte heller finns antydningar om att hela Inlandets huvudpulsåder med Inlandsbanan och E45 äntligen får en status av någorlunda normal järnväg och landsväg. Från regeringshåll verkar man nöjda med satsningarna i hela norra Sverige genom att påpeka att de 900 miljarderna innehåller resurser för att bygga färdigt Norrbotniabanan.

Det står på flera sidor i regeringens proposition att landsbygden skall få väsentliga kvalitetshöjningar när det gäller vägar och järnvägar. Det heter att ”Hela Sverige ska ges goda förutsättningar att växa, leva och utvecklas” och på ett annat ställe att ”God tillgänglighet i hela Sverige”… ”behövs för att människor och näringsliv ska kunna leva och verka i alla delar av landet och för att Sverige ska kunna hålla ihop”.

Min omedelbara känsla är att dessa formuleringar har jag läst i åtskilliga regeringsförslag under decennier utan att det påverkat verkligheten.

Är de vackra löftena i detta förslag mer trovärdiga och i så fall varför? Visserligen är budgeten på 900 miljarder men där innefattas höghastighetståg för minst 295 miljarder – säkert det dubbla om det skulle bli verklighet – och vad återstår i slutändan åt de stora landsbygdsregionerna? Kan de vackra orden möjligen tjäna syftet att få oss att sitta lugnt i båten och inte bråka om pengarna?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Strandskyddet behöver ändras och bevaras!

Striden om det viktiga strandskyddets framtid pågår med intensiv hetta på båda huvudfronterna. De som vill luckra upp skyddet pekar på svårigheterna att få bygga fritids- och bostadshus i närheten av olika vatten på landsbygden. De som kämpar emot lättnader i lagen befarar att ett försämrat skydd blockerar många nya stränder med hus och staket och att allemansrätten raseras.

Exploateringen av stränderna kring storstäderna, där man fått (eller tagit!) rätt att bygga hus och bryggor vid många stränder, har blivit skräckexempel på vad som skulle kunna spridas fritt inom landet. Båda grupperna verkar vara överens om att inte riskera en sådan utveckling på landsbygden och vill t.o.m. skärpa strandskyddet där exploateringen av stränderna allvarligt skadat miljön – och allemansrätten. Därefter går meningarna isär.

I många delar av landsbygden är det svårt eller omöjligt att få bygga ett bostadshus närmare än 100 meter eller i vissa fall upp till 300 meter från stränderna. Områden eller kommuner med hundratals sjöar och ett antal vattendrag kan idag inte brukas för ett attraktivt och mycket efterlängtat boende till skillnad från vad som i praktiken erbjuds kring större tätorter landet runt.

Denna skillnad mellan stad och land är inte försvarbar. Boende med vattenkontakt eller vattenutsikt i någon form är något som landsbygden bör tillåta – men enligt min mening på tydliga villkor.

Den lösning jag ser framför mig – en lösning jag delar med många miljövänner – vore att låta kommunerna utse vissa sjöar och vattensystem där man tillåter bebyggelse med vattenutsikt under givna regler. I en medborgardiskuterad översiktsplan ges kommunerna rätt att tillåta bebyggelse nära stränder men med en fri zon på minst 30 meter från strandlinjen för att underlätta för djuren och friluftslivet att alltid fritt kunna röra sig i naturen.

Jag är nämligen övertygad om att en fri utsikt över sköna vattenmiljöer är huvudintresset och inte en blockering av tillgängligheten till våra allemansmiljöer.

Om man inte har ett välmotiverat och tydligt regelverk finns det uppenbara risker för att starka exploateringsföretag tar över viktig planering och byggverksamhet kring stränderna. Då blir alla förlorare!

Om friheten att kunna välja bort vaccinet

Ett av de argumenten som ofta tas till när man pratar om vaccination eller något annat känsligt är att skattebetalare ska man inte experimentera på. Att personer som tjänat det här samhället inte borde på olika sätt styras eftersom dom har, genom skattefinansiering, betalat sin rätt och därmed bör ses som lite mer än dom som inte gjort det.

Det ligger förstås något i detta. Att vara en skattebetalare är ju en viktig del i att bidra till samhället. Skulle vi inte betala in skatt varje månad på det sättet vi gör skulle ju välfärden gå under, så jag vill inte på något sätt påstå att jag motsäger detta. Det är suveränt att folk betalar skatt och bidrar till ett bättre samhälle.

Men hur mycket pengar behöver man egentligen betala för att t ex tycka att man har rätten att skippa ett vaccin, hamna på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar och liksom uppleva friheten av att välja?

Jag tycker det är ett intressant räkneexempel att göra. Låt oss säga att du tjänar mellan 20 000 och 40 000 i månaden. Då kommer du att betala mellan 6000 och 13 000 i skatt på samma period. På ett år betyder det att du har betalat mellan 70 000 och 155 000 per år. Det är mycket pengar. Men vad får man för det egentligen?

Enligt Arbetarbladet så är kostnaden för att ha ett barn i grundskolan i ett helt år kring 100 000 kronor. Så redan där är dina skattepengar nästan slut beroende på vad du nu har för inkomst. Skulle du behöva ligga inlagd på IVA så kostar ett dygn mellan 50 000 och 80 000 kr enligt Svenska intensivvårdsregistret.

Snittinläggningstiden för en patient på IVA med Covid är enligt socialstyrelsen 20 dagar. Det betyder att i absolut billigaste fallet (50 000 kr per dygn) så kostar du en miljon kronor för att läggas in där. Det kommer ta dig tio år att jobba ikapp den skatteskulden och det är bara om du inte belastar systemet på något annat sätt under dessa tio år.

Självfallet är man fri att välja och självfallet finns det andra problem som är mer eller mindre roliga att lägga skattepengar på. Kriminalvård, eller lungcancer hos rökare, kan ju också kännas lite tråkigt.

Men detta handlar om att du ska ta två sprutor. Det går supersnabbt, och om just du slipper inläggning på IVA på grund av den åtgärden, så har du gjort en samhällsinsats likvärdig att jobba i ett helt decennium.

Att koka soppa på en spik för landsbygden

Under årens lopp – i bl.a. ljuset av Sveriges EU-inträde 1995 och kampanjen Hela Sverige ska leva från 1987 – har vi fått åtskilliga pressmeddelanden från sittande regeringar om att nya radikala landsbygdssatsningar är på gång. Så gott som varje regering har under 2000-talet haft sådana formuleringar i sina deklarationer i samband med nya budgetar för beslut i Riksdagen.

Tidigare under 2000-talet har vi noterat regeringslöften om bl.a. särskilda skattelättnader för hushåll i norr, lite extramedel till byggande av bredband, vägpengar till främst upprustning av småvägar och stöd till livsmedelsbutiker på landsbygden. Vad sägs idag inför budgeten för 2022 och framåt?

I regeringens vårproposition i april, som är en ändringsbudget för det löpande året (mindre justeringar av gällande budget), avsattes 417 nya miljoner till särskilda landsbygdssatsningar. Summan skulle komplettera EU:s program för landsbygden – ett program som främst överför stora miljardpengar till vårt jordbruk.

För några dagar sedan (30.8) preciserade regeringen – naturligtvis via ett löftesrikt pressmeddelande – till vilka ändamål de 417 miljonerna ska användas. Förslaget är bl.a. 140 miljoner till investeringar för att avvattna åkermark, 68 miljoner till energi och klimat, 52 miljoner för att begränsa vildsvinens antal och 30 miljoner till turismen.

Jag har inget alls emot dessa medel som säkert gör nytta dit de kommer men något större landsbygdslyft har jag svårt att se. De regionala olikheterna i landet lär bestå.

Några dagar senare (3.9) presenterade två statsråd på lantbruksbesök i Mälardalen ett paket de kallade stora satsningar på landsbygden på 28,5 miljarder för perioden 2023-2027. Syftet med paketet var att nå målet Hela Sverige ska leva. Det kan tyckas vara gigantiska summor men i praktiken handlar det endast om en utökning av gällande EU-stöd. Det verkliga tillskottet är ungefär 500 årliga miljoner som ska fördelas över hela landet.

Dessa medel ska gå till mängder av projekt som vägunderhåll, butiker, mackar, turism, Göta Kanal, Livsmedelsverket (!), flygplatser och fler veterinärer. Även dessa pengar kanske är önskade av landsbygdens invånare och företag men frågan är om pengarna kommer att göra skillnad?

Ska tjänstemän få leta vatten med slagruta?

Har vi helt missat vad vetenskaplig metodik eller strategi är? Eller är människor bara för dumma för att hantera den kraftfulla vetenskapen? Jag läser precis på Dalarnas Tidningar om en kommunrepresentant för Rättvik som nyttjat tekniken slagruta för att leta efter vatten. Det är alltså tekniken att man med hjälp av något L-format, en klyka eller en pendel kan hitta saker i marken, allt från strömsladdar till vatten.

Tekniken har testats i vetenskap och det finns ingen konsensus kring att det fungerar. Ändå har alltså en tjänsteman i Rättviks kommun hävdat att det fungerar fint.

Jag har givetvis hört om detta också, och jag ger mig sjutton på att det finns enskilda individer ute i vårt avlånga land som säkerligen vet hur man ska göra, och lyckas som oftast hitta det som man letar efter. Jag säger inte ens emot det. Men kommuner ska inte syssla med pseudovetenskap, det måste vara vetenskap i sin rätta bemärkelse. Då räcker inte ens beprövad erfarenhet. Det måste också vara saker som faktiskt inte bara baseras på tro eller hopp.

Jag tycker det känns som att vi backar från vetenskapen, och går över till anekdotbaserat lärande mer och mer. “Jag har en kompis som, så därför…” är liksom argumenten som pågår kring oss. Sen om det gäller vaccination eller cancerbehandling, ja det tycks inte spela någon roll.

Det är oerhört frustrerande att ha diskussioner nu för tiden, eftersom många har blandat ihop åsiktsfriheten med vetenskap. Man kan alltså tycka att det är bättre att inte vaccinera sig. Absolut, kör hårt, men att du tycker det påverkar inte dom vetenskapliga resultaten. Vetenskap är tusenfalt starkare än din enskilda berättelse. Egentligen ännu starkare.

Samtidigt har uttrycket “sunt förnuft” i det närmaste blivit ett skällsord – för mig i alla fall. När någon säger att det handlar om sunt förnuft i min närhet drar jag alltid öronen åt mig. För av någon anledning tycks det alltid komma väldigt ointelligenta slutsatser efteråt. Självklart ska vi ha kvar det sunda förnuftet, men vi kan inte blunda för vetenskaplig metod samtidigt som vi har sunt förnuft som huvudargument. Sen om du gör det på kammaren är väl upp till dig. Men i kommunhus ska vetenskapen regera.

Centralisering är helt fel väg för utveckling

I min förra ledare polemiserade jag mot en barnläkare vid storsjukhuset i Örebro som önskade storregioner för att få bättre sjukvård, mer forskning och ”en jämställd vård för alla”. Läkaren tillhör alla dem – mest centralbyråkrater – som tror att större regioner eller beslutsområden alltid leder till bättre resultat, större resurser och högre kvalitet. Det något lustiga i detta resonemang är att det knappast finns någon verklighet i exempelvis Sverige som bevisar läkarens tes.

I verkligheten är det snarare tvärtom! Se vad som hänt med Karolinska storsjukhuset i Stockholmsregionen och Sahlgrenska dito i Göteborgsregionen. Ett större resursslöseri än det vid Karolinska är svårt att finna – en verklig multiskandal. Sämre ekonomisk skötsel under många år än det vid Sahlgrenska är på samma sätt svårt att finna sin like till.

I verkligheten är det dessutom så att inte ens större regioner räcker till för att lösa svåra sjukvårdsutmaningar. Vi har redan i landet koncentrerat behandlingen av vissa krävande sjukdomar/allvarliga skador till enstaka eller ett par större sjukhus. Örebroläkarens förslag om sex storregioner räcker inte ens till på långa vägar.

Inom andra områden har vi sett att centraliseringen inom polisen knappast löst problemen (under långa perioder) med obefintliga poliser på landsbygden eller att fler miljarder till Trafikverket gett glest bebyggda regioner påtagligt bättre vägar. I båda fallen utlovades bättre lösningar för landsbygden.

Det som oftast händer när vi får större beslutsområden, som Örebroläkaren önskedrömmer om, är att det folkliga inflytande kraftigt minskar och att resurserna går till de största orterna. Besluten blir svårare att kontrollera för både partier och medborgare. Det tycks också bli så att koncentrerade resurser till färre regioner skapar nya värderingar där framtid och tillväxt förknippas med större städer.

För oss som vill ha en utvecklad demokrati och bättre sjukvård kan man med samverkan över olika gränser nå de mål som andra vill skapa genom större beslutsområden – storregioner. Ta våra kommuner på landsbygden som exempel. Genom omfattande samarbete har vi kvar lokal makt och lokalt inflytande och en bra miljö att bo och leva i.