Det är sant att regeringen satsar oerhört mycket pengar – nästan 900 miljarder kronor – på vägar och järnvägar under nästa plan- och budgetperiod 2022-2033 och betydligt mer än vad tidigare regeringar orkat med. Det är sant att pengar till underhåll av dåliga vägar och järnvägar höjs betydligt och det är sant att anslagen till enskilda vägar är större än tidigare. Men vad betyder detta i praktiken?
Kommer de kraftigt eftersatta riksvägarna 70 (som går genom hela Dalarna till Idre) och 71 (som går till Tandådalen i Sälen) att bli betydligt bättre under de kommande 12 åren eller blir det som vanligt att lappa och laga med länspengar för ökad bärighet, reparationer och tjälskadebekämpning? Kommer paketet att märkas på allvar i bilar och tåg i län som Värmland, Gävleborg och Dalarna?
Trots kraftig åretrunttrafik till två av landets mest besökta turistmål i Dalafjällen märks inte detta i det välmatade regeringsförslaget. Inte heller finns antydningar om att hela Inlandets huvudpulsåder med Inlandsbanan och E45 äntligen får en status av någorlunda normal järnväg och landsväg. Från regeringshåll verkar man nöjda med satsningarna i hela norra Sverige genom att påpeka att de 900 miljarderna innehåller resurser för att bygga färdigt Norrbotniabanan.
Det står på flera sidor i regeringens proposition att landsbygden skall få väsentliga kvalitetshöjningar när det gäller vägar och järnvägar. Det heter att ”Hela Sverige ska ges goda förutsättningar att växa, leva och utvecklas” och på ett annat ställe att ”God tillgänglighet i hela Sverige”… ”behövs för att människor och näringsliv ska kunna leva och verka i alla delar av landet och för att Sverige ska kunna hålla ihop”.
Min omedelbara känsla är att dessa formuleringar har jag läst i åtskilliga regeringsförslag under decennier utan att det påverkat verkligheten.
Är de vackra löftena i detta förslag mer trovärdiga och i så fall varför? Visserligen är budgeten på 900 miljarder men där innefattas höghastighetståg för minst 295 miljarder – säkert det dubbla om det skulle bli verklighet – och vad återstår i slutändan åt de stora landsbygdsregionerna? Kan de vackra orden möjligen tjäna syftet att få oss att sitta lugnt i båten och inte bråka om pengarna?