Idrottsklubbar: Bygg broar via e-sporten

”Idrotten i dag tappar kids”

Dalarnas sportklubbar måste utnyttja de digitala kanaler som finns och särskilt erkänna e-sporten som ett viktigt sätt att attrahera och behålla unga människor i sporten.

Jag har personligen mångårig erfarenhet av dessa digitala mötesplatser och arenor, och trots att jag är en fotbollstränare med stor förkärlek till idrott så begriper jag att dessa digitala kopplingar är en livsnödvändighet för den förening som vill hålla sig tidsenlig.

PSG, AS Monaco och många andra sportklubbar har gjort ett val att engagera sig i E-sport. Det känner inte många till kanske men flera av de stora klubbarna i många olika idrotter har förstått vitsen av att engagera sig. En halv miljard människor estimerades vara spelare om man kikar på e-sporten som helhet 2020. Ändå lyser svenska klubbar med sin frånvaro.

Det verkar som att de flesta har fastnat på definitionen. Är det sport eller inte? Det har ju riksidrottsförbundet slagit fast att det ännu inte är, och det är egentligen ointressant ur detta perspektiv.

Sporten och framför allt lagsporten tappar kids. Vi vet att barn slutar tidigare och tidigare med sport och lagidrotten blöder egentligen ganska rejält. Enorma anpassningar har gjorts så att inte ens killar med moppemustasch får räkna målen men ungarna slutar ändå. Samtidigt växer e-sporten så att det knakar om det vid sidan om. Utövarna ökar och intresset för massor av olika spel växer fram hos dessa unga individer.

Det som gamingvärlden har som lagidrotten saknar är möjligheten att koppla upp sig och spela en fullskalig match när som helst. Föreställ er om det alltid fanns spelare på hockeyplan på vintern. Eller alltid spelare på fotbollsplanen. Dessutom att alla var på din nivå. Du är redan ombytt och klar och kanske behöver vänta ett par minuter innan det drar igång. Att dessutom dina prestationer loggas och sparas trots att du inte är elitutövare.

Det kan sporten aldrig mäta sig med.

Därför behöver sporten använda dessa forum för att bygga broar till barn och ungdomar. Det är helt självklart för mig. Det kanske också betyder att föreningar måste föryngras. Så jag hoppas att man gör det, annars kommer många av dessa individer aldrig att sätta sin fot på den där fotbollsplanen.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Könsfrågan som får idrotten att skjuta sig i foten

Friidrottsförbundet har gjort det enklare för transpersoner att delta i idrotten. Nu har det tagits ett förtydligande beslut som gör att alla utövare under 18 år själva får välja vilket kön och vilken nivå man vill tävla på.

Det är väldigt viktigt att dessa diskussioner kommer upp till ytan. Det finns de människor som inte känner sig som det könet de har fötts med. En på 1500 drabbas av könsdysfori och behöver olika anpassningar för att fungera på ett bra sätt i samhället. Vissa byter också kön.

Sen en bra tid tillbaka har ungdomsidrotten haft problem att behålla barn och unga. Det är fler och fler som slutar, och idrotten har verkligen försökt att anstränga sig för att göra anpassningar för att behålla barn och ungdomar, men egentligen utan resultat.

Lagidrotten har blivit nivåanpassad istället för åldersanpassad vilket är väldigt bra för oss som bor på landet. Nu kan vi plötsligt spela matcher som är jämna och det har välkomnats med öppna armar. Dessutom har det efter ett par år jämnat ut sig, och i alla fall i våra klasser finns det ingen som “utnyttjar” läget för att få vara med i lättvunna serier. Det är toppen.

Frågan är bara vilka strategier som faktiskt får barnen att fortsätta och vilka strategier som har applicerats bara för att göra rätt utifrån en politisk debatt. Det är ju inte förvånande att friidrotten går först ut med det här. De är ett av de förbund som förlorat allra flest utövare, man pratar om siffror på 30% utövare som slutat. Alltså, jag påstår inte att det enbart är en strategi för att vara populistisk, men man måste ju ha varit medveten om att det skulle skapa debatt och fokus.

Nu är bara frågan om detta gör att, framför allt tjejer, slutar friidrotta. Vad händer när en person som växt upp som pojke, byter grupp och börjar tävla mot tjejer?

Hur känns det att vara tjej, och plötsligt bli omsprungen så det bara visslar om och att det faktiskt beror på att man ändrat hela grundförutsättningen för sporten?

Jag tror att man skjuter sig själv i foten, det är långt ifrån en mänsklig rättighet att få tävla i sport. Fråga alla feta, de med sjukdomar som gör att man inte kan röra på sig ordentligt, eller de med för fattiga föräldrar. Ingen har löst det så att dom får tävla. Varför är dom inte lika viktiga?

Älvdalen kan bli en vinnare trots SCB:s prognos

För några dagar sedan basunerade medierna ut SCB-siffror om att vissa kommuner i Dalarna kommer att minska sitt invånarantal radikalt de närmaste 20 åren medan 4 av 15 kommuner får ett plus i kanten. SCB:s framtidsprognos slog fast att Älvdalen kommer att mista en knapp tiondel av sin befolkning mellan 2020 och 2040 – från c:a 7000 till c:a 6400 invånare – medan kommuner som Falun och Borlänge påstås bli stora vinnare i befolkningskampen.

För våra grannlän är prognoserna likartade – landsbygden förlorar och några få ökar sin befolkning. Frågan är vad en sådan framskrivning har för intresse för våra medborgare, företag och myndigheter? Är syftet med prognoserna att varna större delen av landsbygden för svåra tider eller önskar SCB uppmuntra de som påstås vara ”tillväxtkommuner” att sätta fler spadar i jorden och bygga ännu fler lägenheter till landsbygdens utflyttare?

Frågan är om det är riktigt meningsfullt att göra konventionella prognoser utan att ange olika förutsättningar och alternativ för framtiden? I vissa fall är prognoser över befolkningsutvecklingen användbara och kanske till och med positiva om syftet är att visa att uteblivna investeringar och försämrad service leder till sämre framtidsutsikter. Om syftet är att visa vad som händer med befolkningsutvecklingen om en kommun eller region fattar olika slags beslut om framtiden kan prognoserna kanske spela en pedagogisk roll.

Det gäller dock inte SCB:s senaste prognosalster. De stödjer mer de traditionella fördomarna om landsbygdens status och svårigheterna att göra något åt utvecklingen. SCB diskuterar inte vad olika förändringar lokalt, regional och globalt kan betyda för utvecklingen i en vanlig svensk landsbygdskommun. Man befäster bara rådande trender.

Att landsbygden och fjällkommunerna har krympt sin befolkning under efterkrigstiden är ett obestridligt faktum men vad säger det om de kommande åren? Faktum är ju att det pågår en radikal förändring av människors värderingar av boende, arbete, arbetsresor, internetanvändning, hälsa, friluftsliv etc. Detta kan betyda att kommuner som Älvdalen blir framtidens vinnare – före år 2040. När storstäder som Tokyo nu krymper kanske det är Faluns, Örebros och Gävles tur nästa gång!

Mer Artificiell Intelligens i skolan – men inte på bekostnad av lärarkontakten

Självlärande datorsystem kan nyttjas nästan överallt och redan nu nyttjas det på många ställen. Det handlar förstås om det som i media kallas AI, artificiell intelligens, och det är något som vi kan börja vänja oss vid.

Vi har redan sett liv räddas av AI, där man tagit hjälp av tekniken för att sätta diagnoser t.ex och ser att det går blixtsnabbt. När det gäller bröstcancer och att inte missa diagnoser på röntgen så har man sett att AI kan vara otroligt hjälpsamt, och ger ett bättre resultat än vad “bara” en rutinerad läkare kan göra.

Det är fantastiskt vad AI gör och kan tänkas göra i framtiden. Jag ser fram emot att vara med om utvecklingen. Men låt oss konstatera att det som är utmaningen i många yrken är de situationer som bygger på social förmåga och magkänsla. Visst kan du hävda att detta är väldigt ovetenskapligt, men i många yrken när man jobbar med människor så kommer man till lägen där det inte riktigt går att följa regler för att göra analyser.

Skolvärlden är ett gott exempel. Skolverket ser positivt på att AI nyttjas i utbildningen, men ser också att det kommer kräva att lärarna har större kunskap. Det kan man utan problem se till att de får. Adaptive learning är en av teknikerna som är väldigt intressanta. Där kommer den artificiella intelligensen blixtsnabbt upptäcka vilken nivå du faktiskt är på, och genom snabba diagnoser fylla i de luckor som eleven har i sitt kunnande. Magiskt!

Där ser man de positiva effekterna, men att bara syssla med planering och rättning och ha mindre och mindre elevkontakt pratas det redan om i skolan. Att föreställa sig att lärare skulle lägga tid på att anpassa digitala hjälpmedel känns fel. Däremot skulle ju AI kunna tänka sig att vara det som gör att läraren får fokusera mer på deras “riktiga” arbete.

För långt innan AI:n har många lärare vittnat om att det blir mer och mer att handla om pappersarbete och mindre tid med eleverna. Dessutom ser vi elever som redan har extrem skärmvana och som snarare skulle behöva jobba på de sociala aspekterna som skolan erbjuder. Jag är inte alls tveksam till AI. Men jag hoppas verkligen inte att det gör att den mänskliga kontakten minskar ytterligare i skolvärlden. För det är en av de viktigaste faktorerna för många elever.

Statliga servicecenter kan bli en halvmesyr

Redan för 12 år sedan fick den då sittande regeringen ett förslag om att bygga upp statliga servicecentra i samtliga 290 kommuner (Se medborgarna – för bättre offentlig service SOU 2009:92). Året efter stoppade dock ansvarig minister utredningen i papperskorgen trots att hela Kommunsverige och landets ideella rörelser var eniga. Förslaget borde enligt dessa bli verklighet snarast möjligt. Då skulle man kunna bryta trenden där staten lägger ned viktig service, i första hand på landsbygden. Men vad hände?

Den ansvariga ministern hade ingen känsla för landsbygdens behov trots att nödvändig service som post, polis, Arbetsförmedling och privat service som banker, bensinmackar med flera servicefunktioner sedan flera år tillbaka lagts ned i snabb takt. Tre statliga verk – främst Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – var häpnadsväckande nog direkt negativa till att stärka den vardagliga servicen på landsbygden. De föreslog istället att man skulle bygga upp drygt 100 – inte 290 – serviceanläggningar och ministern föll för deras indirekta hot att inte medverka till statliga servicecentra i samtliga kommuner.

Häromdagen beslutade regeringen att öppna 28 nya servicekontor under 2022 och 2023. Idag finns 116 statliga servicecentra med fyra ytterligare på gång. Dessa blir dock bara sammanlagt hälften till antalet av de kontor som föreslogs 2009 då utredaren även önskade s.k. servicepunkter i mindre orter kring bl.a. livsmedelsaffärer och bensinmackar.

De flesta mindre landsbygdskommuner blir som vanligt utan och i Dalarna kan knappast två servicecentra i Malung respektive Vansbro betjäna annat än de närmast boende.

Frågan är dock vilken konkret service kontoren kan erbjuda och vilken kvalitet den kommer att få. Idag är det Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten som befolkar kontoren. Arbetsförmedlingen finns på några ställen men endast med enkla ärenden och informationsinsatser. Frågan är på vilket sätt Af tänker tackla långtidsarbetslösheten med information och enkla ärenden?

I praktiken betyder det att den under lång tid framåt viktigaste servicen – en fullt funktionsduglig Arbetsförmedling – fortsätter att vara en halvmesyr. Risken är stor att hela centrat blir detsamma!

Det är hög tid att mobiler stoppas i skolan

”Ungarna ska socialisera istället”

Så länge som det har gått att göra annat än att ringa på en telefon har de skapat problem i skolan. SMS var första delen, där man via detta short message system kunde kommunicera utan att höja rösten.

Nu vill regeringen göra det enklare för lärare att plocka bort mobiltelefonerna från klassrummet. Nyttjas de på ett felaktigt sätt så ska man dessutom kunna omhänderta telefonerna, t.ex om man filmat någon som inte ville eller liknande situationer.

Enligt det nya förslaget ska rektorn få mycket mer beslutsrätt, och kunna t.ex samla in telefonerna vid start på dagen. Det är fascinerande att detta inte redan är konsensus i skolvärlden redan.

Det är uppenbart så att vi inte hänger med i tekniksvängarna. Som nation, som föräldrar eller som arbetsgivare. Det är ingenting som är okänt i forskningsvärlden att mobiltelefoner, eller vad som helst med skärm, egentligen fungerar som en digital godispåse. Enligt Rädda Barnen är många av apparna designade på ett sådant sätt att det finns en perfekt balans mellan pauser och belöningar, och en ovisshet som gör att man blir helt fastnaglad vid appen, vilken sort det nu än må vara.

Självklart skulle detta kunna vara ett argument för att barnen behöver lära sig att hantera dessa skärmar, jag säger inget om det.

Kanske skulle kunskapsöverföring till eleverna gällande farorna och vilka trix man behöver lära sig för att bryta skärmtiden vara det som verkligen behövs. Men om man inte medvetet jobbar med skärmarna på det sättet så kommer barn och ungdomar att överanvända dem.

När det dessutom finns en rad olika forum där lärarnärvaron helt saknas, så upplever jag att det är självklart att mobiler inte är något som det ska sysslas med på skoltid. Särskilt inte bland de yngre eleverna. Hur hade reaktionerna varit bland föräldrar om det visade sig att barnen hittat en plats på skolgården, där de har egna regler och lärarna aldrig tittar in? Det hade givetvis blivit kaos på föräldramötet.

Men när det sker digitalt så fattar vi inte bättre. Vi har uppfunnit teknik som vi är alldeles för dumma för att förstå. Så skit i om ungarna tycker att det är roligt att spela mobilspel på rasterna. Det finns ingenting som stödjer att de skulle må sämre av att socialisera, tvärtom. De få elever som kanske gör det kan få undantag.