Så här kan 295 miljarder kronor användas istället

Alternativ till snabbtåg i söder

I en tidigare ledare gick jag igenom innehållet i den planerade satsningen på nya järnvägar i södra Sverige – järnvägar med snabbtåg som endast binder ihop de tre storstäderna och några orter utefter spåren. Till järnvägen hör också en stor statlig satsning på nya bostäder i de kommuner som får de nya snabbtågen. Att man samtidigt vill fullfölja utbyggnaden av Norrbotniabanan rubbar inte prioriteringen av storstäderna.

Tillsammans är de planerade investeringarna så gigantiska att de – om de förverkligas – skapar nya regionala klyftor mellan regionerna i hela landet. Det är ytterst anmärkningsvärt att frågorna inte diskuteras i åtminstone länen norr om Mälardalen. Har partierna inget att säga och varför är flertalet medier tysta?

Antag, som ett alternativ för Sverige, att staten, regionerna och kommunerna utanför storstadstriangeln – både i söder men mest i norr – säger nej till de vidlyftiga och illa motiverade snabbtågsatsningarna. Vad kan man i det läget göra för att minska de regionala klyftorna med hjälp av en rimlig bråkdel av den senaste aktualiserade tågbudgetkalkylen på 295 miljarder?

I länen norr om Mälardalen skulle man direkt kunna satsa på att omvandla Inlandsbanan till en modern järnväg för gods- och persontrafik där turismens behov av järnväg till fjällen uppfylls. Banan byggs upp på nytt mellan Mora och Kristinehamn. Den farliga Inlandsvägen E45 görs om till 2+1-väg med mötesseparering – kanske omvandlad till en ”Nordenväg” gemensamt ägd av Sverige och Norge.

Järnvägarna mellan Örebro och Oslo får dubbelspår i likhet med Borlänge-Uppsala. Atlantbanan mellan Gävle och Östersund/Trondheim ges hög standard för både gods- och persontransporter med tillgång till isfri hamn. Bråkdelen av de 295 miljarderna räcker också till att bygga bort bostadsbristen i samtliga 107 kommuner norr om Mälardalen.

För att utveckla arbetsmarknaden kan Högskolan Dalarna förädlas till universitet i samverkan med universiteten i Östersund och Trondheim kopplade till kvalificerade lokala lärcentra. Med en förstärkning från vattenkraftsvinsterna i norr räcker resurserna även till att stärka fjällnäringarna, utveckla en miljöanpassad skogsnäring och fossilfri energi. Varför inte ta detta tåg istället?

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Sluta kalla var och varannan för rasist

Jag har under min tid som skribent på olika ställen vant mig vid att bli kallad för olika glåpord. Det är inget nytt. Skriver jag något som möjligen kan föra tankarna åt det vänstra hållet är inte rödstrumpan långt borta och skulle det å andra sidan dra åt andra hållet är kanske borgarbracka eller något liknande på sin plats. Men det som dykt upp mer och mer på slutet är ordet rasist.

Det är livsfarligt att ens skriva om ordet rasist, eftersom man snabbt blir definierad utifrån partitillhörighet om man gör det. Men jag tänker ändå ta risken.

När jag var liten och växte upp på landsbygden i Dalarna så betydde rasist typ “en rakad man med bomberjacka som kan tänka sig att ta till våld för att skada icke-svenskar” och givetvis är denna bild långt ifrån helheten. Rasismen finns överallt, och tar former alltifrån Södermalmstanter med vackert hår till busschaufförer i Borlänge. Ingen yrkesgrupp eller klass, eller utbildningsnivå tycks undkomma dessa mörka krafter. Det vet vi.

Den senaste tiden har detta också blivit mer och mer tydligt. Den naiva bilden av främlingsfientlighet håller på att luckras upp hos hela befolkningen och förhoppningsvis leder detta till mer tag mot den kraften.

Men perspektivet är viktigt och det är också viktigt att orden inte urvattnas och kastas omkring på vem som helst. För då tappar det sin betydelse. Jag ser en stor risk i att ”till slut är vi alla rasister”, och med den utvecklingen kommer det inte spela särskilt stor roll om man faktiskt är det heller. Det ligger säkert något i att vi alla tillsammans måste jobba med värderingar och tankar kring etnicitet, men att dra det hela vägen till att kalla det rasism tror jag alltså ger motsatt effekt.

I en undersökning som det skrevs om i Washington Post svarade människor på frågan “vilka skulle du helst inte vilja ha som grannar”. Då svarade 0-4,9% av Sveriges befolkning “en person med annan etnicitet” medans samma siffra i Indien och ex. Libanon var 40%. Det betyder inte att vi ska slå oss för bröstet och säga att vi ligger först och inte behöver göra något. Men det betyder kanske att det är hårt att kalla var och varannan i Sverige för rasist. Om inte annat med risken för att ordet normaliseras och urvattnas.

Därför kan Norge ses som ett föredöme

Jag har i ett par ledare i Dalabygden försökt visa att en stor del av den svenska landsbygden – närmare bestämt det stora inlandet mellan i första hand Sverige och Norge från Värmland till Norrbotten – skulle kunna utvecklas mycket bättre om vi på denna sida av gränsen bestämde oss för att på allvar göra de viktiga framtidssatsningarna tillsammans med Norge.

Det handlar inte om återupprätta den gamla unionen eller gamla svenska stormaktstankar utan om att stärka inlanden i de båda länderna genom gemensamma investeringar. Om vi dessutom lärde oss en hel del om den framgångsrika norska distriktspolitiken skulle våra inland kunna få en liknande framtid som stål- och gruvbältet i norra Sverige.

När Norge efter andra världskriget bestämde sig för att bygga upp landet igen var fisket, jordbruket och vattenkraften i fokus. Idag är även tjänstenäringarna högt upp på prioriteringslistan. Det som var särskilt viktigt var att underlätta kapitaltillförseln till de glesa landsbygds- och fiskeregionerna. Man skapade en statlig husbank 1946 och hade redan 1927 en bank där kommunerna kunde få fördelaktig finansiering (Kommunalbanken).

Dessutom fanns mängder av lokala sparbanker efter hela kusten och fjällkedjan vilket allt tillsammans gav de norska småföretagen och hushållen en trygghet för framtiden. Till skillnad från Sverige går dessutom åtskilliga miljarder i vattenkraftsvinster tillbaka till kommunerna. Dessa vinster hindrar att landsbygden utarmas.

Alla dessa instrument och politiskt bestämda mål finns kvar idag och borde stimulera de svenska aktörerna att tänka om och lära av vårt västra grannland.

Utöver att bygga ut den tunga infrastrukturen i form av främst vägar och järnvägar, IT-nät och utbildning och forskning i det gemensamma inlandet borde vi på den svenska sidan se till att kapitaltillförseln säkras. Det handlar bl.a. om att aktivt stimulera de lokala sparbankerna och Länsförsäkringar Bank att etablera sig i ”banktomma” kommuner via exempelvis statliga expansionslån och en statlig investeringsbank för gröna framtidsinvesteringar.

Att få ett innovativt Norge som samarbetspartner i en stor region som inlandet kan bli en framgångssaga för landsbygden. Vi behöver sätta igång den processen omedelbart!

Vid gränsen finns kraft för ett stärkt inland

I ett historiskt perspektiv kan man konstatera att det är två politiska partier som under efterkrigstiden haft störst engagemang och gjort de mest omfattande satsningarna för landsbygden i Norge och Sverige. Det är under perioder där Socialdemokraterna och Centerpartierna i de båda länderna haft makten tillsammans som viktig infrastruktur och medborgarservice byggts ut på tvärs mot marknadskrafternas tendens att koncentrera viktiga resurser till större städer. Frågan är om Inlandet äntligen kan komma i politikens fokus?

I Norge är ett regeringssamarbete mellan de båda partierna på gång och i Sverige finns det en samverkan i annan form sedan 2019. Skulle en sådan maktstruktur kunna användas till att äntligen lyfta vår Inlandsregionen (från Arvika i söder till Tornedalen i norr) till den nivå området förtjänar – och Sverige behöver?

Båda partierna har i sina aktuella program inför valet nästa år föreslagit fler och starkare landsbygdsinsatser i hela landet, vilket också sägs från regeringsförhandlingarna i grannlandet. Detta kan bilda en grund för ett unikt samarbete över gränsen.

När partierna i Sverige talar om satsningar i norr menar de ofta investeringar efter kusten mellan och i de större städerna. Även om vi är många som är positiva till gjorda och planerade investeringar i norra Sverige måste vi konstatera att det stora Inlandet i stort sett legat i skuggan av satsningarna efter kusten norr om Mälardalen.

Att en rad ledande politiker nu helhjärtat ställer upp på en storsatsning på Inlandsbanan är en bra början på en tänkbar ny era (se min förra ledare). Men vad kan vi göra mer tillsammans med Norge?

Att rusta upp Inlandsvägen (E 45) och Inlandsbanan med bibanor och vägar till Norge borde vara ett grundläggande projekt i likhet med att göra universiteten i Trondheim, Bodö och Tromsö lättillgängliga för svenska studenter. Om vägar och järnvägar i de gemensamma inlanden ägs eller sköts och utvecklas via en gemensam budget skulle fördelarna vara stora för båda länderna.

Gränskommunerna skulle kunna leda framtidsplaneringen med stöd av regeringarna, engagerade företag och lokala banker i allehanda gröna projekt. Befolkningen i Inlandet är redan med på noterna. Vad väntar vi på?

Ett nytt Sverige är på väg att växa fram

Det som just nu händer i Norr- och Västerbotten kan komma att forma ett annorlunda och mer hoppingivande Sverige. Pandemins effekter inte att förglömma. Svensk landsbygd och skogslänen kan bli de nya vinnarna. Vad får mig att dra sådana slutsatser och tänka i nya spår?

Händelserna i de två norra länen med byggande av två nya stålverk drivna av icke-fossila bränslen och en gigantisk batterifabrik riggad i samma anda, skapar inte bara tusentals nya jobb inom industrin. Kringeffekter på servicenäringarna och den breda offentliga servicen kanske skänker regionen mer än dubbelt så många jobb i befintliga och nya företag.

Att den del av landet som från 1950-talet och fram till våra dagar försett storstäderna i söder med tiotusentals välutbildade ungdomar och vuxna familjer nu ropar efter många tusentals nya medarbetare i en rad industri- och tjänstenäringar, kan medföra inte mindre än en revolution för tidigare illa åtgångna orter och kommuner. Enbart bristen på bostäder i tillväxtorterna Gällivare, Boden och Skellefteå kan ge ett uppsving för nya pendlingsorter i bl.a. Sorsele, Storuman, Arvidsjaur, Överkalix och Lycksele.

Andra orter och kommuner i hela Norrland men också exempelvis i bruks- och landsbygdskommuner i Bergslagen med omnejd borde kunna inspireras av utvecklingen i norr och agera för att ett grönt och fossilfritt Sverige ger nya företag, jobb och inkomster. Exemplet i norr visar ju att landsbygdens resurser och människor passar väl in i det nya Sverige som redan växer fram. Ingenting får man dock gratis utan handling.

Jag gladde mig häromdagen åt att ledande politiker i kommunerna efter Inlandsbanan (och Europaväg 45) arbetade hårt för att skapa en modern järnväg i hela Inlandsregionen (artikel i Dagens Samhälle). Med en sådan kan Norges och vårt eget stora Inland utvecklas tillsammans, de omfattande råvarorna förädlas på plats, turismen främjas och jobben bli fler. Det nya IT-nätet kan ge fler tjänstejobb utanför storstäderna och pandemin har redan visat att stora grupper föredrar att arbeta med storstadsjobben i landsbygdens alla stugor.

Om kommuner, småföretagare, fack och primärnäringarna går samman kan vi ta tillvara de nya möjligheterna. 50 år av drömmar kan bli verklighet!

Om sötsaker, snacks och fika för de inlagda på sjukhus

Jag har testat på lasarettsbesök inom slutenvården den här veckan för en operation.

Först och främst behöver sägas vilken otrolig service, hjälp med smärta och respekt som man bemöts med inom vården. Jag blir rörd av tanken. Människor som lägger handen på en med öppet hjärta och säger att det ska bli bra. Fantastiskt!

Jag tänkte däremot prata om vad det erbjuds för inmundigande på ett sjukhus, för där verkar det snarare som att tiden har stått stilla. För den som besöker snacks-automaten och vill äta något som inte är direkt förkastligt för kroppen blir det svårt.

Det handlar om alla möjliga former av godis och fredagsmys – egentligen ingenting riktigt nyttigt att äta. Fiket har också mycket servering av just fika och jag blev förvånad när kvällsmackan serverades med saft på avdelningen.

Ur ett vetenskapligt perspektiv är socker svårt, eftersom det inte riktigt går att peka ut enskilda livsmedel som sämre än andra. Dels är det oerhört svårt att forska på livsmedel, eftersom om en forskare ber dig att sluta med t.ex glass, så kommer du att äta något annat istället.

Äter du ingenting annat istället så kommer du att äta mindre energi än vad du gjorde när du åt glass, och då vet man inte om det var själva energirestriktionen eller om det var just att du undvek att äta glass som påverkade din kropp. När människor självrapporterar sina matvanor blir det sällan hela sanningen heller. Så forskningen är svår.

Men vi vet att sockersötad dryck är dåligt. Vid det här laget måste det finnas tillräckligt med underlag för att konstatera det. Forskare och läkare och insatta har i omgångar bett om att Sverige ska beskatta sockersötad dryck. Danmark har redan infört det. Diabetesportalen skriver om forskning som återigen bevisat (maj 2020) att bara ett lätt förhöjt blodsocker skapar skadliga processer i kroppen. Läsk ger den här effekten. Saft också.

Kunden har alltid rätt sägs det ju i olika serviceyrken, och självklart är det marknaden som styr. Men kanske borde det vara annat på ett sjukhus. Vården borde vara en fristad från skitmat, och snarare ligga i framkant och erbjuda goda alternativ, inte olika mindre bra.