Kommunal konkurrens kan försämra Arbetsförmedlingen!

Den genomgripande reformeringen av Arbetsförmedlingen ska vara helt klar nästa år. Många delar av reformen är lovvärda, men nu föreslår regeringen att kommuner ska kunna konkurrera med privata leverantörer i Arbetsförmedlingens upphandlingar. Det är ett dåligt förslag anser vi!

Coronakrisen slår hårt mot jobben i Dalarnas län. 10 600 personer är nu inskrivna vid Arbetsförmedlingen, en ökning med 21 procent på ett år. 

Det är unga vuxna som tar den största smällen när krisen slår mot bland annat restauranger och handel. I vårt län har arbetslösheten i åldern 18–24 år ökat med 24 procent på ett år.

Att minska den höga arbetslösheten är en av våra viktigaste utmaningar. Tyvärr riskerar regeringen nya förslag att göra utmaningen ännu tuffare när de vill ge kommuner ökade möjligheter att konkurrera med privata arbetsförmedlingsföretag.

Bakgrunden är den stora omdaningen av Arbetsförmedlingen. Januariavtalet slår fast att de privata inslagen ska öka, att myndighetsuppdraget ska tydliggöras och att en mer kostnadseffektiv förmedling ska komma på plats.

Omvandlingen ska vara klar under 2022. Då ska leverantörer rankas, rangordnas och få ersättning efter resultat. De med goda resultat ska premieras, medan de med sämre prestation ska gallras ut. 

Med tiden kommer både kvalité och effektivitet öka. Arbetslösa får både välja och välja bort förmedlingsaktörer. Detta leder till bättre kompetensförsörjning, lägre kostnader och färre arbetslösa. 

Därför är det oroväckande att regeringen med sitt nya förslag håller på att underminera reformen. Förslaget bygger på en oro för att det ska uppstå ”vita fläckar” i det reformerade systemet, det vill säga att fristående aktörer inte etablerar sig på glesbygd.

Men det är en obefogad oro. En färsk granskning från Riksrevisionen visar att hela 99 procent av den arbetsföra befolkningen bor i ett område där det redan idag finns fristående leverantörer. 

Till detta kommer att arbetsmarknadens parters egna omställningsorganisationer på ett mycket bra sätt att gett stöd och hjälp för uppsagda medarbetare via TRR och TSL. Dessutom har Coronakrisen visat att digitala kanaler kan möta behov som uppstår även på glesbefolkade platser i Dalarna.

Det finns flera problem med förslaget: Kommuner kan inte gå i konkurs, de har parallell myndighetsutövning Skall en kommun verkligen ha som uppdrag att konkurrera med privata företag i upphandlingar om arbetsförmedlande! Förslaget öppnar upp för en kommunalisering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken

Därmed går det inte att uppnå en konkurrens på lika villkor. Fristående aktörer riskerar att sakta men säkert försvinna igen och så är vi tillbaka till ruta ett innan reformeringen av arbetsförmedlingen.

Vi på Svenskt Näringsliv är inte ensamma om att vara kritiska. Även LO dömer ut centrala delar av förslaget. Några av Sveriges främsta upphandlingsjurister vid Uppsala Universitet likaså. 

Hela den viktiga reformen av Arbetsförmedlingen riskeras om kommuner släpps in i upphandlingarna på villkor som inte är likvärdiga. Det vore synd, eftersom så mycket annat med reformen är rätt. Därför måste förslaget stoppas.

/Henrik Navjord, regionchef Svenskt Näringsliv Dalarna, Edward Hamilton, arbetsmarknadsexpert Svenskt Näringsliv

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Företagarna: Lägg ner regionmästerskapet i kvittosamling

Tillsammans sparar företagare i Dalarna kilometervis med fysiska kvitton i pärmar varje år. Kvitton på papper av låg kvalitet som efter bara några månader ofta är oläsbara. Varför kan man undra? Svaret är lika enkelt som det är nedstämmande. För att bokföringslagstiftningen fastnat i sent 90-tal och därmed inte hängt med i de möjligheter som digitaliseringen fört med sig. Enligt bokföringslagen måste alla företagare därför spara alla fysiska kvitton i sju år efter det kalenderår då verksamhetens räkenskapsår avslutades. Även om informationen i ett fysiskt kvitto sparas digitalt måste originalkvittot fortfarande sparas under tre års tid.

Bokföring kallas ibland för företagandets språk. Den företagare som inte talar språket sägs inte heller bli framgångsrik. Dessvärre har Bokföringslagens regelverk så många år på nacken att språket blivit så pass uråldrigt att det nästan är oanvändbart i vardagliga sammanhang. Oräkneliga mängder papper sparas helt i onödan och Dalarnas företagare tvingas varje år kvala in i till regionmästerskapet i kvittosamling – helt ofrivilligt. 

För att synliggöra vad det kostar undvika att göra nödvändiga förändringar av en lag i tjugo år så har rapporten som innehåller precis vad den heter – Företagens kostnader för att bevara räkenskapsinformation i pappersformat – analyserat vilka kostnader företagens samlande av pappersfakturor och reseräkningar faktiskt medför.

Rapportens slutsatser är nedslående. Totalt kostar pappersexercisen Sveriges företagare 3,9 miljarder kronor per år. Om den summan översätts till arbetskraftskostnad motsvarar det 139 nya heltidstjänster bara i Dalarna. De administrativa processer och arkiveringsuppgifter som lagstiftningsbyråkratin kräver kostar pengar både att utföra och att upprätthålla. 

Företagare är och vill vara jobbskapare, inte pappersskyfflare. Sedan 90-talet har 4 av 5 nya jobb skapats i de mindre företagen och bara i Dalarna står småföretagen och deras anställda för 28 procent av de kommunala skatteintäkterna. Om våra folkvalda politiker på allvar vill göra vad som krävs för att skapa fler jobb i hela landet kan de inte vifta bort en lag som helt i onödan kostar svenska företag nästan 4 miljarder kronor årligen.

För att Dalaras företag ska fortsätta att vara konkurrenskraftiga nationellt och globalt så behöver den svenska lagstiftningen anpassas till dagens digitala verklighet. Ta bort det administrativa tjafset och låt de fysiska kvitton som så länge hemsökt företagarna fördrivas till den historiebok där de hör hemma.

Det krävs politiska beslut om skogen i Dalarna

Skogen är en fantastisk resurs. Bara i Dalarna finns 2 miljoner hektar med skogsmark som ger klimatsmarta produkter, biodrivmedel, binder kol, utgör hem för otaliga djur och växter och erbjuder en plats för rekreation. Men hur ska skogen räcka till allt som vi vill använda den till? Och vad är rätt väg att välja när det kommer till aktivt brukande eller ökat skydd?

Den mycket omfattande och omdiskuterade Skogsutredningen har varit ute på remiss. Tyvärr misslyckas utredningen med sin ambition att presentera en helhet eftersom flera av förslagen motverkar varandra. Hur alla de förväntningar som finns på den svenska skogen ska balanseras är lika oklart som innan.

Vi på Skogssällskapet ställer oss bakom utredningens förslag om att kartlägga statusen för den biologiska mångfalden i skogen, så att vi kan göra rätt avvägningar när det kommer till bevarande och skydd. Kunskap och mer data är bra, men nu är det varken ett vetenskapligt råd eller en bristanalys som behövs. Utredningen konstaterar att det inte finns möjlighet att både uppfylla de svenska miljömålen och tillfredsställa behovet av råvara i en växande bioekonomi. 

På Skogssällskapet vill vi inte se tillväxt och miljö som två motstående sidor, där det ena alltid sker på bekostnad av det andra. Skogssällskapet grundades för över hundra år sedan ”för skogshushållningen och naturvården”.

Ett aktivt skogsbruk är en förutsättning för att vi ska lyckas med omställningen till en bioekonomi, samtidigt som naturvård är en förutsättning för att skogen ska kunna brukas hållbart. Vår erfarenhet är att produktion och naturvård kan samverka för att den enskilda skogsägaren ska nå sina mål med skogsägandet.

Men summan av alla krav och förväntningar som ställs på skogen i dag är orealistiska. Det är helt centralt att politikerna i både riksdag och regering nu kliver fram och fattar aktiva beslut om hur den svenska skogen ska kunna göra största möjliga samhällsnytta – för ekonomi, klimat, biologisk mångfald och rekreation.

Vi behöver en väg framåt för den svenska skogen. Dalarnas riksdagsledamöter bör kräva att regeringen tar fram tydliga tillväxtmål för skogen samt ser över miljömålen.

Regeringen bör erkänna älvdalska som ett språk

Regeringen bör snarast följa Europarådets uppmaning och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk. Det skulle förbättra möjligheterna att bevara älvdalskan. Det skriver fjorton språkvetare i en debattartikel.

Vi anser att Sveriges regering bör följa Europarådets uppmaning från december 2020 och erkänna älvdalska som landsdels- eller minoritetsspråk enligt Europarådets konvention. Vår argumentation stöder sig i huvudsak på tre faktorer, nämligen det stora språkliga avståndet mellan svenska och älvdalska, älvdalskans de facto funktion som språk i Älvdalen i förening med en stark och allmänt omfattad önskan hos talarna att älvdalskan skall få leva vidare. Ett erkännande skulle inte minst ge barn med älvdalska som sitt förstaspråk möjligheten att förverkliga sin lagstadgade rätt att befästa och utveckla sitt språk.

Europarådets konvention om landsdels- och minoritetsspråk antogs 2000 i Sverige. Syftet med konventionen har varit att rätta till den språkliga situation som i årtionden rått i Europa, präglad av majoritetsspråken i nationalstaterna. Genom att finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska erkändes som minoritetsspråk i Sverige har regeringen gjort slut på årtionden av språkligt osynliggörande och diskriminering av dessa språkgemenskaper. I flera europeiska länder har även språkliga varieteter som är besläktade med respektive majoritetsspråk erkänts genom konventionen, såsom karelskan i Finland och lågtyskan i Tyskland. I Sverige har en språklig varietet besläktad med finskan erkänts, nämligen meänkieli, men ännu ingen som är besläktad med svenskan. Detta är dock fullt möjligt i enlighet med konventionen.

Språkgränserna i Norden är ännu starkt präglade av gränserna mellan nationalstaterna. Danska, norska och svenska skulle teoretiskt sett kunna betraktas som ett enda språk och älvdalska som ett annat. Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, som har undersökt likheterna mellan hundra centrala ord i olika språkliga varieteter, kom fram till att det var ett större lexikalt avstånd mellan svenska och älvdalska än mellan svenska, danska och norska. Älvdalskan skiljer sig också kraftigt från svenskan när det gäller uttal, ordböjning, satsstruktur och fraseologi. Vi anser således att älvdalskan väl uppfyller kriterierna i Europarådets konvention för att betraktas som språk i och med att den skiljer sig väsentligt från huvudspråket och dessutom har talats av hävd i ett avgränsat territorium.

Vi iakttar även att älvdalskan de facto fungerar som språk i dagens Älvdalen – den används på skyltar, i den dagliga kommunikationen, i hemmen, inom populärkulturen, i skolan och på förskolorna. Dessutom har älvdalskan kommit långt i sin standardiseringsprocess – en standardortografi föreligger och används av talarna, älvdalska läromedel, grammatik- och ordböcker finns tillgängliga och används flitigt. Vidare pågår ett språkligt revitaliseringsprojekt för älvdalskan, Wilum og bellum (’Vi vill och vi kan’), som tyvärr löper ut vid årsskiftet. Önskan att bevara älvdalskan och föra över språket till de kommande generationerna har en stark förankring i Älvdalen.

Rätten att få lära sig och utveckla sitt språk är en viktig mänsklig rättighet som är förankrad i den svenska språklagen, i barnkonventionen, som numera gäller som lag i Sverige, och i skollagen. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna nämns dessutom att ingen får diskrimineras på grund av sitt språk. I nuläget kan älvdalsktalande barn befästa och utveckla sitt språk i skolan genom det pågående revitaliseringsprojektet. Vi anser att staten bör säkerställa att barn med älvdalska som förstaspråk även efter årsskiftet ska få förverkliga sin lagstadgade rätt.

Älvdalens kommun gör sitt bästa för att stödja älvdalskans fortlevnad genom gott samarbete med Ulum Dalska, föreningen för älvdalskans bevarande, Allmänna arvsfonden och den akademiska världen. Även globalt har älvdalskan fått ett erkännande genom att den 2016 erhöll en språkkod av Internationella standardiseringsorganisationen. I december 2020 anslöt sig även Europarådets ministerråd till bedömningen att älvdalskan uppfyller kriterierna för att erkännas som språk enligt dess konvention. Med älvdalskan som ett erkänt landsdels- eller minoritetsspråk skulle staten kunna erbjuda älvdalsktalande barn resurser för att utveckla sitt språk och säkerställa språkets fortlevnad i framtiden.

Regeringens argument mot att erkänna älvdalska som språk stöder sig på ett betänkande från 1997 som innehåller generella yttranden om svenska folkmål och dialekter. Trots Europarådets uppmaningar till Sverige under de senaste 16 åren har regeringen ännu inte företagit en oberoende utredning av älvdalskans ställning och dess lämplighet att omfattas av Europarådets konvention. Utredningar rörande de fem nu erkända minoritetsspråken har företagits.

Språklig mångfald innebär även kulturell mångfald. Omvänt innebär förlusten av ett språk inte enbart en tragedi för dem som av hävd har talat språket, utan även att alternativa sätt att betrakta och kodifiera världen går förlorade. För talarna är språket en del av arvet och ett verktyg för att kunna upprätthålla och utveckla sina traditioner. Vidare knyter språket talarna till varandra, till den plats där språket talas och bidrar till att förstärka deras identitet. Detta gäller givetvis även dem som talar älvdalska.

Mot bakgrund av dessa faktorer vill vi uppmana Sveriges regering att snarast vidta de nödvändiga åtgärderna för att älvdalska ska kunna erkännas som språk och därmed ges det vederbörliga stöd och skydd den förtjänar.

Gerd Carling, docent i lingvistik vid Lunds universitet

Östen Dahl, professor emeritus i allmän språkvetenskap, Stockholms universitet

Lars Olof Delsing, professor i nordiska språk vid Lunds universitet

Piotr Garbacz, lektor i nordiska språk vid Oslo universitet

Kenneth Hyltenstam, professor emeritus i tvåspråkighetsforskning, Stockholms universitet

Marit Julien, professor i allmän språkvetenskap vid Lunds universitet

Guus Kroonen, professor i indoeuropeisk lingvistik vid Köpenhamns universitet

Tommaso Milani, professor i flerspråkighet vid Göteborgs universitet

Gunnar Nyström, dialektolog och före detta ordbokschef vid Institutet för språk och folkminnen

Mikael Parkvall, lingvist vid Stockholms universitet

Henrik Rosenkvist, professor i svenska vid Göteborgs universitet

Yair Sapir, lektor i svenska vid Högskolan Kristianstad

Lars Steensland, professor emeritus i slaviska språk vid Lunds universitet och författare av älvdalska ordböcker

Henrik Williams, professor i nordiska språk vid Uppsala universitet

Kvarnsvedens pappersbruk i likvidation?

Enligt STORA ENSOs ledning, är produktion av pappersmassa i Kvarnsveden inte längre lönsam på grund av lägre efterfrågan på papper.

Jag förmodar att Stora Ensos lokalerna i Kvarnsveden är hyfsade, har tillgång till skogsråvarasamt tekniker och kemister. Med viss ombyggnad och anpassning av lokalerna, vidareutbildning av personal, borde här finnas en exklusiv möjlighet att starta framtidens produktion av BIObränslen och övriga kemisk-tekniska produkter av skogsråvara.

Nu, STORA ENSO, har ni möjlighet att visa vad ni går för. Om ni är det stora, mäktiga ochduktiga skogsbolag ni alltid velat göra sken av.

Göran Hindefelt, fd skogsägare

Kommunalrådet i Skinnskatteberg: ”Det är rena rama lögner som sprids”

Med anledning av Bo Öbergs krav på min avgång och andra skrivelser, där jag utpekas som en person som kränker och trakasserar känner jag mig manad att ge min bild av det inträffade.

Först och främst, jag har aldrig någonsin försökt att stoppa utredningen. Jag har uttryckt min oro för en liten grupp anställdas arbetsmiljö. Jag har aldrig sagt något hatiskt eller att jag vill ha bort någon. Detta är rena rama lögner som Bo Öberg sprider. Skäms! 

För c:a 6 månader sedan presenterades en s.k. förstudie med sex anklagelsepunkter mot mig, varav en punkt var en brottsanklagelse. Det beslutades att man skulle låta revisionsfirman PWC göra en granskning av dessa punkter till en hög kostnad, något som utmynnade i en rapport som helt avvisar brottslighet och där jag även friskrivs från övriga fem anklagelser. Flera av punkterna innehåller dessutom rena felaktigheter och lögner.

Den inledande situationen ledde dock till att man i Fagerstaposten kunde läsa om att Skinnskattebergs kommunalråd var brottsmisstänkt, och när jag läste detta ville jag ge invånarna min förklaring till detta och skrev därför ett facebookinlägg med min bild av vad som hade hänt. Tyvärr ledde detta inlägg till en del opassande kommentarer vilket innebar att jag senare raderade detta inlägg.

Detta inlägg blev därefter en av punkterna i en anmälan mot mig där jag anklagas för att ha utövat kränkande särbehandling vid totalt nio tillfällen. En ny kostsam utredning görs, nu av Human & Heart, och när denna rapport nu är presenterad anser de att det inlägg jag gjorde på facebook anses vara kränkande, medan man inte anser att de övriga åtta punkterna var av den karaktären att de kan anses vara kränkande. 

Jag har alltså blivit anklagad på totalt sexton punkter och friats på femton av dessa. Jag beklagar mitt facebookinlägg som hade för avsikt att förklara hur jag kunnat hamna i den anmälan som gjorts, och jag tar till mig den slutsats utredarna gjort angående den händelsen.

Men att detta skulle göra mig till en mobbare anser jag vara en mycket grov benämning på det inträffade. Däremot kan jag intyga att jag känner mig kränkt av såväl förstudien med dess ogrundade anklagelser, listan med påstådda kränkningar och det efterspel som följt på detta i såväl tidningar som radio. Men istället för ytterligare utredningar anser jag att det är bättre att skattebetalarnas pengar går till det de är avsedda för, att utveckla kommunen och nu är det dags att jobba vidare med detta!