Pandemin kan faktiskt gynna landsbygden

”Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag”

Den pandemi som nu plågar så gott som varje medborgare kan på olika sätt bli en fördel för landsbygden – kanske utan att vi som redan bor och arbetar här anstränger oss. Det handlar snarare om människors nya erfarenheter och värderingar av sina vardagsliv och sin hälsomässiga situation.

Det som partierna i främst Riksdagen under större delen av efterkrigstiden (från 1945) försökt att lösa med politiska analyser och beslut – att minska de växande klyftorna mellan stad och land – kanske en pandemi utan särskilda kvalifikationer kan ordna till utan att vi ens kunnat föreställa oss det.

Pandemin har kanske i första hand visat att vi kan sköta kvalificerade jobb av alla de slag utan att vi finns på ett centralt huvudkontor – eller vanligt kontor – och vara samlade på en enda stor plats. Tack vare den utbyggda bredbankstekniken är det snart möjligt att arbeta i alla typer av bostäder och byggnader oavsett var de ligger. Detta har landsbygdens mänskor sedan lång tid tillbaka sagt vara möjligt och förnuftigt men aldrig tagits på allvar av maktens företrädare i storstäderna.

Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag och fått krafter över till familjeliv, ideell verksamhet m.m. och kanske till och med blivit stressfria. Kontrollen av vardagslivet har genom en effektivare vardag blivit helt möjlig och betydligt bättre än tidigare.

Detta gäller givetvis inte varje individ som kanske är beroende av att vistas på en arbetsplats med många eller fler kollegor. En möjlig utveckling vore att skapa gemensamma arbetsplatser på hemorten så som medarbetare i skilda företag gjorde i Nykvarn utanför Södertälje för några decennier sedan. Man slapp att pendla varje dag och hade arbetskamrater från olika företag att umgås med på en mindre arbetsplats.

Fördelarna med pandemin – trots alla faror och många nackdelar – är att den bl.a. tvingat många av oss att tänka igenom vårt sätt att leva, arbeta, vår konsumtions följder, relationerna mellan vuxna och familjernas barn, drivkrafterna i samhällsutvecklingen och inte minst att även storstaden har nackdelar och landsbygden många oupptäckta fördelar. Jag kommer att återkomma till ämnet under det nya året.

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Mer Artificiell Intelligens i skolan – men inte på bekostnad av lärarkontakten

Självlärande datorsystem kan nyttjas nästan överallt och redan nu nyttjas det på många ställen. Det handlar förstås om det som i media kallas AI, artificiell intelligens, och det är något som vi kan börja vänja oss vid.

Vi har redan sett liv räddas av AI, där man tagit hjälp av tekniken för att sätta diagnoser t.ex och ser att det går blixtsnabbt. När det gäller bröstcancer och att inte missa diagnoser på röntgen så har man sett att AI kan vara otroligt hjälpsamt, och ger ett bättre resultat än vad “bara” en rutinerad läkare kan göra.

Det är fantastiskt vad AI gör och kan tänkas göra i framtiden. Jag ser fram emot att vara med om utvecklingen. Men låt oss konstatera att det som är utmaningen i många yrken är de situationer som bygger på social förmåga och magkänsla. Visst kan du hävda att detta är väldigt ovetenskapligt, men i många yrken när man jobbar med människor så kommer man till lägen där det inte riktigt går att följa regler för att göra analyser.

Skolvärlden är ett gott exempel. Skolverket ser positivt på att AI nyttjas i utbildningen, men ser också att det kommer kräva att lärarna har större kunskap. Det kan man utan problem se till att de får. Adaptive learning är en av teknikerna som är väldigt intressanta. Där kommer den artificiella intelligensen blixtsnabbt upptäcka vilken nivå du faktiskt är på, och genom snabba diagnoser fylla i de luckor som eleven har i sitt kunnande. Magiskt!

Där ser man de positiva effekterna, men att bara syssla med planering och rättning och ha mindre och mindre elevkontakt pratas det redan om i skolan. Att föreställa sig att lärare skulle lägga tid på att anpassa digitala hjälpmedel känns fel. Däremot skulle ju AI kunna tänka sig att vara det som gör att läraren får fokusera mer på deras “riktiga” arbete.

För långt innan AI:n har många lärare vittnat om att det blir mer och mer att handla om pappersarbete och mindre tid med eleverna. Dessutom ser vi elever som redan har extrem skärmvana och som snarare skulle behöva jobba på de sociala aspekterna som skolan erbjuder. Jag är inte alls tveksam till AI. Men jag hoppas verkligen inte att det gör att den mänskliga kontakten minskar ytterligare i skolvärlden. För det är en av de viktigaste faktorerna för många elever.

Statliga servicecenter kan bli en halvmesyr

Redan för 12 år sedan fick den då sittande regeringen ett förslag om att bygga upp statliga servicecentra i samtliga 290 kommuner (Se medborgarna – för bättre offentlig service SOU 2009:92). Året efter stoppade dock ansvarig minister utredningen i papperskorgen trots att hela Kommunsverige och landets ideella rörelser var eniga. Förslaget borde enligt dessa bli verklighet snarast möjligt. Då skulle man kunna bryta trenden där staten lägger ned viktig service, i första hand på landsbygden. Men vad hände?

Den ansvariga ministern hade ingen känsla för landsbygdens behov trots att nödvändig service som post, polis, Arbetsförmedling och privat service som banker, bensinmackar med flera servicefunktioner sedan flera år tillbaka lagts ned i snabb takt. Tre statliga verk – främst Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – var häpnadsväckande nog direkt negativa till att stärka den vardagliga servicen på landsbygden. De föreslog istället att man skulle bygga upp drygt 100 – inte 290 – serviceanläggningar och ministern föll för deras indirekta hot att inte medverka till statliga servicecentra i samtliga kommuner.

Häromdagen beslutade regeringen att öppna 28 nya servicekontor under 2022 och 2023. Idag finns 116 statliga servicecentra med fyra ytterligare på gång. Dessa blir dock bara sammanlagt hälften till antalet av de kontor som föreslogs 2009 då utredaren även önskade s.k. servicepunkter i mindre orter kring bl.a. livsmedelsaffärer och bensinmackar.

De flesta mindre landsbygdskommuner blir som vanligt utan och i Dalarna kan knappast två servicecentra i Malung respektive Vansbro betjäna annat än de närmast boende.

Frågan är dock vilken konkret service kontoren kan erbjuda och vilken kvalitet den kommer att få. Idag är det Skatteverket, Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten som befolkar kontoren. Arbetsförmedlingen finns på några ställen men endast med enkla ärenden och informationsinsatser. Frågan är på vilket sätt Af tänker tackla långtidsarbetslösheten med information och enkla ärenden?

I praktiken betyder det att den under lång tid framåt viktigaste servicen – en fullt funktionsduglig Arbetsförmedling – fortsätter att vara en halvmesyr. Risken är stor att hela centrat blir detsamma!

Det är hög tid att mobiler stoppas i skolan

”Ungarna ska socialisera istället”

Så länge som det har gått att göra annat än att ringa på en telefon har de skapat problem i skolan. SMS var första delen, där man via detta short message system kunde kommunicera utan att höja rösten.

Nu vill regeringen göra det enklare för lärare att plocka bort mobiltelefonerna från klassrummet. Nyttjas de på ett felaktigt sätt så ska man dessutom kunna omhänderta telefonerna, t.ex om man filmat någon som inte ville eller liknande situationer.

Enligt det nya förslaget ska rektorn få mycket mer beslutsrätt, och kunna t.ex samla in telefonerna vid start på dagen. Det är fascinerande att detta inte redan är konsensus i skolvärlden redan.

Det är uppenbart så att vi inte hänger med i tekniksvängarna. Som nation, som föräldrar eller som arbetsgivare. Det är ingenting som är okänt i forskningsvärlden att mobiltelefoner, eller vad som helst med skärm, egentligen fungerar som en digital godispåse. Enligt Rädda Barnen är många av apparna designade på ett sådant sätt att det finns en perfekt balans mellan pauser och belöningar, och en ovisshet som gör att man blir helt fastnaglad vid appen, vilken sort det nu än må vara.

Självklart skulle detta kunna vara ett argument för att barnen behöver lära sig att hantera dessa skärmar, jag säger inget om det.

Kanske skulle kunskapsöverföring till eleverna gällande farorna och vilka trix man behöver lära sig för att bryta skärmtiden vara det som verkligen behövs. Men om man inte medvetet jobbar med skärmarna på det sättet så kommer barn och ungdomar att överanvända dem.

När det dessutom finns en rad olika forum där lärarnärvaron helt saknas, så upplever jag att det är självklart att mobiler inte är något som det ska sysslas med på skoltid. Särskilt inte bland de yngre eleverna. Hur hade reaktionerna varit bland föräldrar om det visade sig att barnen hittat en plats på skolgården, där de har egna regler och lärarna aldrig tittar in? Det hade givetvis blivit kaos på föräldramötet.

Men när det sker digitalt så fattar vi inte bättre. Vi har uppfunnit teknik som vi är alldeles för dumma för att förstå. Så skit i om ungarna tycker att det är roligt att spela mobilspel på rasterna. Det finns ingenting som stödjer att de skulle må sämre av att socialisera, tvärtom. De få elever som kanske gör det kan få undantag.

Vad är de vackra löftena värda egentligen?

Det är sant att regeringen satsar oerhört mycket pengar – nästan 900 miljarder kronor – på vägar och järnvägar under nästa plan- och budgetperiod 2022-2033 och betydligt mer än vad tidigare regeringar orkat med. Det är sant att pengar till underhåll av dåliga vägar och järnvägar höjs betydligt och det är sant att anslagen till enskilda vägar är större än tidigare. Men vad betyder detta i praktiken?

Kommer de kraftigt eftersatta riksvägarna 70 (som går genom hela Dalarna till Idre) och 71 (som går till Tandådalen i Sälen) att bli betydligt bättre under de kommande 12 åren eller blir det som vanligt att lappa och laga med länspengar för ökad bärighet, reparationer och tjälskadebekämpning? Kommer paketet att märkas på allvar i bilar och tåg i län som Värmland, Gävleborg och Dalarna?

Trots kraftig åretrunttrafik till två av landets mest besökta turistmål i Dalafjällen märks inte detta i det välmatade regeringsförslaget. Inte heller finns antydningar om att hela Inlandets huvudpulsåder med Inlandsbanan och E45 äntligen får en status av någorlunda normal järnväg och landsväg. Från regeringshåll verkar man nöjda med satsningarna i hela norra Sverige genom att påpeka att de 900 miljarderna innehåller resurser för att bygga färdigt Norrbotniabanan.

Det står på flera sidor i regeringens proposition att landsbygden skall få väsentliga kvalitetshöjningar när det gäller vägar och järnvägar. Det heter att ”Hela Sverige ska ges goda förutsättningar att växa, leva och utvecklas” och på ett annat ställe att ”God tillgänglighet i hela Sverige”… ”behövs för att människor och näringsliv ska kunna leva och verka i alla delar av landet och för att Sverige ska kunna hålla ihop”.

Min omedelbara känsla är att dessa formuleringar har jag läst i åtskilliga regeringsförslag under decennier utan att det påverkat verkligheten.

Är de vackra löftena i detta förslag mer trovärdiga och i så fall varför? Visserligen är budgeten på 900 miljarder men där innefattas höghastighetståg för minst 295 miljarder – säkert det dubbla om det skulle bli verklighet – och vad återstår i slutändan åt de stora landsbygdsregionerna? Kan de vackra orden möjligen tjäna syftet att få oss att sitta lugnt i båten och inte bråka om pengarna?

Idrottsklubbar: Bygg broar via e-sporten

”Idrotten i dag tappar kids”

Dalarnas sportklubbar måste utnyttja de digitala kanaler som finns och särskilt erkänna e-sporten som ett viktigt sätt att attrahera och behålla unga människor i sporten.

Jag har personligen mångårig erfarenhet av dessa digitala mötesplatser och arenor, och trots att jag är en fotbollstränare med stor förkärlek till idrott så begriper jag att dessa digitala kopplingar är en livsnödvändighet för den förening som vill hålla sig tidsenlig.

PSG, AS Monaco och många andra sportklubbar har gjort ett val att engagera sig i E-sport. Det känner inte många till kanske men flera av de stora klubbarna i många olika idrotter har förstått vitsen av att engagera sig. En halv miljard människor estimerades vara spelare om man kikar på e-sporten som helhet 2020. Ändå lyser svenska klubbar med sin frånvaro.

Det verkar som att de flesta har fastnat på definitionen. Är det sport eller inte? Det har ju riksidrottsförbundet slagit fast att det ännu inte är, och det är egentligen ointressant ur detta perspektiv.

Sporten och framför allt lagsporten tappar kids. Vi vet att barn slutar tidigare och tidigare med sport och lagidrotten blöder egentligen ganska rejält. Enorma anpassningar har gjorts så att inte ens killar med moppemustasch får räkna målen men ungarna slutar ändå. Samtidigt växer e-sporten så att det knakar om det vid sidan om. Utövarna ökar och intresset för massor av olika spel växer fram hos dessa unga individer.

Det som gamingvärlden har som lagidrotten saknar är möjligheten att koppla upp sig och spela en fullskalig match när som helst. Föreställ er om det alltid fanns spelare på hockeyplan på vintern. Eller alltid spelare på fotbollsplanen. Dessutom att alla var på din nivå. Du är redan ombytt och klar och kanske behöver vänta ett par minuter innan det drar igång. Att dessutom dina prestationer loggas och sparas trots att du inte är elitutövare.

Det kan sporten aldrig mäta sig med.

Därför behöver sporten använda dessa forum för att bygga broar till barn och ungdomar. Det är helt självklart för mig. Det kanske också betyder att föreningar måste föryngras. Så jag hoppas att man gör det, annars kommer många av dessa individer aldrig att sätta sin fot på den där fotbollsplanen.