Vilka kommuner säger nej till ett företag med 150 nya jobb?

”När staten undviker att stödja landsbygden får vi fler Ockelboexempel”

Under hösten har det uppstått en kritisk debatt föranledd av Ockelbo kommuns planer på att subventionera bygget av en industrilokal för optikföretaget Synsam. Företaget flyttar produktionen från Kina till Sverige och Ockelbo får minst 150 nya jobb. Vilka kommuner skulle säga nej till en sådan förfrågan? Ockelbos beslut är inget unikum.

Kommuner i hela landet har i alla tider av olika skäl subventionerat nya jobb. De största subventionerna har dock alltid beslutats i de största kommunerna – inte i små kommuner som Ockelbo i Gästrikland. När de stora kommunerna subventionerar jobb verkar det vara helt OK.

Rent principiellt vill jag ändå säga att det naturligtvis finns gränser över vilka man inte bör gynna, stora eller små företag, via direkta subventioner. Om företagen spelar ut olika kommuner mot varandra finns det en risk för att subventions-insatserna blir allt högre.

Varje enskild kommun kan i speciella lägen besluta att de tar riskerna och betalar för att få fler lokala jobb och företagen verkar alltid vara öppna för sådana erbjudanden. Endast Riksdagen kan skapa regler som sätter stopp för orimliga subventioner. Kommunallagens paragrafer räcker inte till.

Att mindre kommuner ofta subventionerar företagsetableringar beror i grunden på den allt svagare regionala utvecklingspolitiken och var i landet staten investerar i viktig infrastruktur. Sedan lång tid tillbaka gynnar staten större kommuners utveckling med stora satsningar på statliga jobb, universitet, kommunikationer, kultur och kvalificerad service.

De små kommunerna på landsbygden får betala detta direkt och indirekt, bland annat via ökade kostnader för arbetslöshet och olika satsningar för att underlätta privata företagsetableringar.

När de stora kommunerna satsar – oftast med stort statligt stöd – beskrivs det ofta som nödvändiga framtidsinvesteringar ”för Sverige”. Så har det varit med Facebooks och andra dataserverinvesteringar i Norrbotten och så var det med motorvägar till Uddevalla och Trollhättan för att rädda Volvos och Saabs fabriker. Båda de senare är som bekant redan nedlagda.Jag förstår Ockelbos handlande trots kostnaderna. När staten undviker att stödja landsbygden får vi fler Ockelbo-exempel!

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Varför så dyrt ladda elbilen vid ”kommunala” laddstolpar?

Det finns oerhört tunga instanser som satsar på att Sverige ska bli ett fossilfritt, plastfritt, kärnkraftsfritt och köttfritt land. För miljöns skull. Men det som har intresserat mig på slutet är elbilarna. Jag har införskaffat mig en sådan och har fått en god insyn i detta spektakel.

Vid inköp av elbil erbjuder staten ett kraftigt bidrag. 70 000 kronor kommer ”landet lagom” att erbjuda kunden som väljer att gå fossilfritt per 2021 och det ger förstås en avsevärd sänkning av totalpriset på bilen. Vill man sedan ha en installation av laddare i hemmet kan man åtnjuta upp till 50 000 kr i bidrag förutsatt att installationen kostar 100 000 kr. Halva installationspriset alltså. (En laddstolpe hemma kostar ca 20 000 kr i normalfallet, varav staten då betalar 10 000.)

Dessa bidrag gör det förstås långt mycket lättare för den som vill ha en elbil hemma. Det är dock inte annat än att jag blir lite fundersam, för själva byggandet av bilen är ju faktiskt väldigt problematiskt för miljön. Det tar lång tid innan en elbil börjar vara bra för miljön. Jag minns att man pratade om siffran 20 000 mil innan den gynnar miljön, men den har reviderats.

Mats-Ola Larsson på Svenska Miljöinstitutet menar att det tar ca 4 år, eller 8000 mil innan en elbil har ett mindre avtryck än både dieselbilar och bensinbilar. Men det är sant att just i början när du får nyckeln till en ny bil, så har elbilen gjort ett mycket större avtryck än bensinaren.

Hur är det då med drivmedel? Att “tanka” bilen hemma kommer att kosta från 50 öre upp till en krona per khw på sommarhalvåret om du har rörliga elpriser. Ändå kostar samma mängd el på en av Falu Energi och Vattens stolpar 3-4 kr. Solleftekraft tog 5kr per kwh när jag laddade där.

I Enviken finns det en endaste stolpe, och den har inte ens hälften av den kraft som en snabbladdare har. Sollefteå som får fungera som mitt andra exempel hade visserligen fler laddare, men endast en sk snabbladdare och den var positionerad på ett sånt sätt att man inte ens kunde göra ärenden samtidigt som man laddade bilen.

Det är upp till tio gånger så dyrt att tanka bilen på en stolpe på stan som det är att göra det hemma. Jag är ett stort fan av den fria marknaden, men det kanske hade varit på sin plats att staten kikade något på detta. Varför ska de kommunala elbolagen ha en sån vinstmarginal om vi nu verkligen vill att folk ska åka på el?

Kan Älvdalen kullkasta SCB:s framtidsprognos?

Landsbygdens pessimister är i likhet med SCB:s senaste långtidsprognos (se förra ledaren om Älvdalen) övertygade om att storstäderna vinner framtidens befolkningskamp. Man ser den minskade befolkningen och de färre jobben inom bl.a. den tunga industrin, skogsnäringen och jordbruket under efterkrigstiden som ett tecken även för framtiden.

Min tanke i det läget är att analysera om det finns fenomen i Sverige och världen i övrigt som pekar åt andra hållet. Kan de senare i så fall helt ändra landsbygdens möjligheter att till och med kanske bli ett inflyttningsområde?

De kommuner som SCB-prognosen pekar ut som krympningsmiljöer – de flesta kommuner i de mellansvenska landskapen – har i decennier kämpat med att försöka vända de negativa trenderna. I flera avseenden har dock många av dem lyckats väl. Det stora antalet nya småföretag skapade av lokala entreprenörer i många branscher är anmärkningsvärt. En del av expansionen kommer från utflyttade storstadsbor som tagit företaget med sig i flyttlasset.

Den starka expansionen av turismen i flertalet län i Mellansverige har påtagligt ökat sysselsättningen. Byggandet av fritidshus – inte bara i Malung/Sälen, Idreregionen och norra Värmland – nya lokala livsmedelsföretag och byggsektorn i sin helhet har också stärkt landsbygdens näringsliv tillsammans med ett växande antal lokala serviceföretag.

De privata tjänstenäringarna med ett stort antal kvalificerade tjänster har gjort sitt breda intåg i hela vårt område tack vare bredbandsutbyggnaden. Kommunerna har i stort kunnat behålla en bra kvalitet på sina välfärdstjänster trots en kärv ekonomi vilket gynnat vår arbetsmarknad.

Pandemin har onekligen haft en god sida sett med landsbygdsögon trots farsotens svåra mänskliga följder. Flera tusen medborgare har redan flyttat ut sitt storstadsnära kontorsarbete till våra landskap och chansen är stor att det inte minst kommer att gynna de små kommunerna.

Önskan att leva mer miljövänligt, minska hushållens fasta kostnader, själv odla mer av maten och ägna mer tid åt ombyggnader och reparationer kan bli en början till att uppvärdera boende och arbete på landsbygden. Det kan bli en del av den nya plattform som gör bl.a. Älvdalen till en vinnare!

Ni vaccinvägrare som bara tänker på er själva

Nu öppnar vi upp landet, och covid19-diskussionerna börjar avta. Debatten om vaccination verkar dock ligga kvar som ett grått hölje över landet fortfarande.

När det gäller vaccinationsmotstånd så har jag hört både sakliga och icke sakliga argument. Helt klart finns där resonemang som är meningsfulla också, det är inte det jag säger. Någon tycker att man varit för kvick med detta, att det kanske har missats saker eftersom det gått så otroligt snabbt att ta fram.

Det argumentet håller om man inte sätter sig in i andelen forskning som gjorts innan detta, utan bara tänker att detta kom från 0 – 100 under loppet av en pandemi. Det gjorde det givetvis inte.

Att Katalin Karikó redan 1973 befann sig i Szeged i Ungern och forskade på RNA-molekyler innan hon slutade 1985, vet givetvis inte allmänheten om. Det går att läsa om förstås men det kräver efterforskning.

Det har blandats känsloargument med argument som delvis eller helt har poänger, men hittills har jag inte hittat något som skulle resultera i att jag skippade att ta sprutorna.

Det som många vaccinmotståndare hävdar är ju att de mest udda sakerna har skett efter att man tagit vaccinet. Det kan t.ex vara någon som hävdar att de dött av vaccinet – sen säger läkemedelsbolaget att det inte stämmer, och det ger ännu mer eld åt misstron för dessa bolag givetvis. Särskilt hos den oinsatte.

Men faktum är att när så många människor gör en sak, i detta fall vaccinerar sig, och sedan själva får rapportera biverkningar kring detta, så händer intressanta saker.

Enligt socialstyrelsen drabbades t ex 27 500 personer av stroke 2019. Runt 90 000 personer dog samma år. Dessa personer kan vara de som tar vaccinet. Som helt enkelt hade fått stroke eller dött ändå. Läkemedelsbolagets uppgift är att titta på om det berodde på deras spruta. Hittar man såna kopplingar kommer man inte fortsätta att vaccinera. Titta bara på vad som hände med Astras vaccin.

Men nu öppnar landet upp, och man kan få sin vaccination bevisad. Nu får alla ta konsekvenserna av sitt handlande gällande vaccination. Jag vet att jag kan resa när det blir aktuellt, och kanske får ni andra stanna hemma. Det är en viss tröst eftersom ni inte varit beredda att ta ett solidariskt ansvar, utan bara tänkt på er själva.

Ledartext om regeringskrisen: ”Samhällets bästa framför partiernas ego?”

Efter sommarsolståndet den 21:a juni går vi åter mot mörkare tider. Frågan är om ljusets övergång i mer mörker också beskriver vad som håller på att hända i landet? Mitt intryck är att flera partier i Riksdagen mer tycks värna om det egna partiets position och status än om att så snabbt som möjligt underlätta att Sverige kan styras.

Nästa års valrörelse kan ju däremot användas till att fullt ut visa varje partis styrka, de mest bärande politiska principerna och vilka som tillhör den mest kära vänkretsen. Varför agera så partitaktiskt i ett svårt nationellt krisläge under och efter statsministerns avgång just den 21:a?

Att nu kasta ut landet i ytterligare en kris utöver den pandemi som vi alla med bävan iakttar och försöker hålla på så stort avstånd som möjligt, den höga arbetslöshet som pandemin bidragit till och den klimatkris som kryper allt närmare varje dag, känns vare sig angeläget eller högprioriterat.

Visserligen rymmer vår grundläggande demokrati alla de händelser som Riksdagens åtta partier ställer oss inför, men att i en kostsam och svår kris inte kunna ena vår nation i något av en ödesfråga ett år före ordinarie val, vittnar onekligen också om att demokratin har sina svaga punkter.

På årets längsta dag avgick statsministern efter ett röstnederlag i Riksdagen och under måndagen bestämde Löfven, enligt grundlagens bestämmelser, att Riksdagens talman får i uppgift att ta fram en ny regering som åtminstone kan hålla fram till nästa års ordinarie val. Det gäller nu att vänta och se hur partierna förvaltar sitt uppdrag.

När jag granskar vad som nu händer på riksplanet noterar jag med viss tillfredsställelse den politiska kultur som finns i många av våra kommuner – inte minst på landsbygden. Där har partierna relativt prestigefritt kunnat komma överens om viktiga eller avgörande framtidsfrågor. Där hanteras ofta sakfrågor på ett imponerande sätt utan att man först sneglar på partiernas ideologiska program och traditioner.

Kanske är det orättvist att jämföra riksdagskulturen med den på lokal nivå, men om inte kommunerna i Sverige haft förmågan att samverka konstruktivt över partigränserna skulle landsbygden inte haft en chans att fungera så väl som den trots allt gör!

Könsfrågan som får idrotten att skjuta sig i foten

Friidrottsförbundet har gjort det enklare för transpersoner att delta i idrotten. Nu har det tagits ett förtydligande beslut som gör att alla utövare under 18 år själva får välja vilket kön och vilken nivå man vill tävla på.

Det är väldigt viktigt att dessa diskussioner kommer upp till ytan. Det finns de människor som inte känner sig som det könet de har fötts med. En på 1500 drabbas av könsdysfori och behöver olika anpassningar för att fungera på ett bra sätt i samhället. Vissa byter också kön.

Sen en bra tid tillbaka har ungdomsidrotten haft problem att behålla barn och unga. Det är fler och fler som slutar, och idrotten har verkligen försökt att anstränga sig för att göra anpassningar för att behålla barn och ungdomar, men egentligen utan resultat.

Lagidrotten har blivit nivåanpassad istället för åldersanpassad vilket är väldigt bra för oss som bor på landet. Nu kan vi plötsligt spela matcher som är jämna och det har välkomnats med öppna armar. Dessutom har det efter ett par år jämnat ut sig, och i alla fall i våra klasser finns det ingen som “utnyttjar” läget för att få vara med i lättvunna serier. Det är toppen.

Frågan är bara vilka strategier som faktiskt får barnen att fortsätta och vilka strategier som har applicerats bara för att göra rätt utifrån en politisk debatt. Det är ju inte förvånande att friidrotten går först ut med det här. De är ett av de förbund som förlorat allra flest utövare, man pratar om siffror på 30% utövare som slutat. Alltså, jag påstår inte att det enbart är en strategi för att vara populistisk, men man måste ju ha varit medveten om att det skulle skapa debatt och fokus.

Nu är bara frågan om detta gör att, framför allt tjejer, slutar friidrotta. Vad händer när en person som växt upp som pojke, byter grupp och börjar tävla mot tjejer?

Hur känns det att vara tjej, och plötsligt bli omsprungen så det bara visslar om och att det faktiskt beror på att man ändrat hela grundförutsättningen för sporten?

Jag tror att man skjuter sig själv i foten, det är långt ifrån en mänsklig rättighet att få tävla i sport. Fråga alla feta, de med sjukdomar som gör att man inte kan röra på sig ordentligt, eller de med för fattiga föräldrar. Ingen har löst det så att dom får tävla. Varför är dom inte lika viktiga?