Anna Vild

Halloween – den glömda historien

”Ett ord som fångat min uppmärksamhet, så till den milda grad att hela mitt arbete under hösten nu fått en ny riktning, är ordet HEL”

Orden är, utöver den centrala delen av mitt konstnärskap, också ett av mina vassaste verktyg som folkmedicinsk och historisk detektiv.

Genom att spåra ett ords ursprung, sk etymologi, är stora upptäckter alltid möjliga.

Parallellt med mitt arbete för att lyfta intresset och kunskapen kring vårt lands största rättskandal (häxprocessen ”Det stora oväsendet” 1668-76), vars rot vi finner i Dalarna, har jag kommit att studera vissa specifika ord som lämnat djupa avtryck hos mig.Däribland ordet TROLL och HÄXA. Ett ord som dock fångat min uppmärksamhet, så till den milda grad att hela mitt arbete under hösten nu fått en ny riktning, är ordet HEL.

Lingvistiker och Dr. Arnold Wadler skriver i sin bok ”Der turm von Babel”, följande:

”Formeln H-L-L förefaller oss som skelett för ordet Helle och Hall, men ändå pulserar i dem liv och ljus. I Forn-Peru, Aymara, betecknade HALI stjärnfall, baskerna kallade månen för HILL och araberna HILLAL. Hebreerna kallar morgonstjärnan (Venus) HELEL, grekernas namn på solen är HELIOS och kelterna kallade denna himlakropp för HEOL. Vi märker i detta namn en mäktig förvandling av kosmiskt vetande parat med djupa kultiska metamorfoser”.

Här i norr finner vi också mystiska fenomen kring formeln av just dessa bokstäver, som ett aktat ting förbundet med ett högre vetande och stjärnorna.

Ordet har förflyttat mitt fokus ända tillbaka till den tid då kylan fortfarande höll Norden i ett isande grepp. Tiden då klippan, hällen och grottan var avgörande för livets existens.

Vi finner hur den fornnordiska beteckningen för STEN var Hall, Hella och Halendi.

Och vi finner hur man tillbett och hedrat just stenen, den trygga klippan att luta sig mot, uttrycket som än idag är levande för oss.

Stenen.

Vi har rest den och placerat den i formationer, ristat på den och begravts under den. Stenen. Hällen. Hel.

Den forntida heligheten.

Det berättas att ”All saints day”, från början kallades ”All hallows day”, åtminstone hos folket omkring de idag brittiska öarna.

Och där – spinner min analytiska språktanke iväg genom tidsrymden.

Och jag tänker.

Halloween.

[All] hallows eve[ning]All hallows.All.. Hal, hol, hel..

Alla HELgons dag.

Pusselbiten faller på plats och plötsligt betyder den gångna HELgens högtid något HELt annat för mig.

Hur känner du?

/Anna Vild, krönikör

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Anna-Moa Vanka, krönikör

Har husdjuret en uppgift i ditt liv?

”Hon blev min själs stora tröst och hon vek aldrig från min sida”

När jag var 12 år gammal mådde jag inte bra. Djupt olycklig och hade ett grävande, vidgande slukhål i magen som jag långt senare fick förklarat för mig var ångest och begynnande depression. Då kom hon. Minna. Jag fick henne av min syster. Hon var kritvit sånär som på tre svarta hårstrån på huvudet. Fyra ljusrosa trampdynor och vilda eldgula ögon. Hon blev min bästa vän i tre år.

Någonstans inbillar jag mig, precis som många djurägare, att Minna hade förmågan att känna av min ångest, förstå att hon var behövd. Hon blev min själs stora tröst och hon vek aldrig från min sida.

När jag nattvandrade på grund av slukhålet, gick hon troget efter mig, eller bars innanför jackan när hon inte längre orkade gå. Hon var ständigt närvarande på natten och sov på min huvudkudde. En gång hoppade hon i havet och simmade ikapp mig när jag badade, en annan gång krävde hon att duscha tillsammans med mig, för att vara nära.

En trognare kattsjäl var svår att finna.Jag förstod att hon var på tillfälligt besök, för hon saknade rädsla. När bilar tutade, vägrade hon flytta sig, tvärtom utmanade hon bilisten som fick ta en alternativ väg kring henne. Det slutade med att hon vid tre års ålder blev påkörd på en motorväg. Det var väntat och det var bland det smärtsammaste jag upplevt. Saknaden efter Minna känns ännu.

Det är lätt att tro att vi får det vi behöver i stunden. Att våra husdjur på något vis blir tilldelade oss för att fylla en uppgift hos oss människor. Kanske är detta ett omnipotent antagande. Men ändå finns det möjligen ett litet frö av sanning i det hela.

Så därför kan jag ställa mig en aning undrande till varför jag numer har en helt annan katt. Denna gång en kolsvart panter, också en gåva från en annan syster. Hon går omkring i vår dalaidyll, äter lufttorkad skinka och lagrad cheddar, dricker ur en egen fontän och ser ut att avsky varje sekund av sin tillvaro. I en stor villa, obegränsat med utrymme, en matte och husse som ständigt är närvarande och dygnet-runt-service.

Hon ser på oss med ohöljt hat, stundtals, hennes värdighet är lätt att kränka och hon kastar ständigt ilskna, anklagande blickar på oss när vi puttar ner henne från knäet, eller gud nåde oss, elfilten. Ständigt missnöjd, ständigt krävande ser hon på oss med en besvikelse, som att vårt hem helt enkelt inte är värdigt henne.

Hon gör små försök att fly då och då, oftast i en hantverkares skåpbil som stått öppen och obevakad. Men ännu har hon inte lyckats. Hantverkarna har ju envisats med att köra tillbaka henne. Hon är fast hos oss. Bedrövelse.

När jag betraktar henne, då hon placerar sin krävande lekamen mellan mig och tangentbordet i jakt på den uppmärksamhet hon anser sig förtjäna, så undrar jag vad jag sänt ut till mina högre makter, för att få henne i mitt liv?

/Anna-Moa Vanky

Idrottsvärlden håller andan – igen

Samhället och idrotten bävar för den andravåg av smitta som nu verkar vara på väg.

Jag förstår alla restriktioner, de behövs.Men ändå har jag väldigt svårt att acceptera en vardag utan sport.

För bara någon vecka sedan kändes läget mycket mera hoppfullt när det gäller virusbekämpning och att kunna genomföra en vintersäsong på ett acceptabelt sätt.

Då stod vi förväntansfullt och småfrustade inför seriestart i exempelvis ishockey, innebandy och bandy. Jag vet att energin låg en bit över ytläge hos många sportintresserade, trots att arenorna i stort sett är tomma och konsumenterna är beroende av TV och radio.

Nu…känns det inte speciellt hoppfullt.I skrivande stund har bandyn meddelat att den redan uppskjutna premiären förmodligen pausas till den 19 november. Den haltande SHL-tabellen lär inte kunna börja visa sig utan hälta på länge än och flera av lagen är rejält drabbade av Covid 19.

Kan fotbollen spelas klart? Kan innebandyn fortsätta? Koras svenska mästare? Frågorna är många, svaren få.

När ni läser detta kanske idrotten tvingats till ännu mer drastiska åtgärder som har vidtagits. Stängs allt ned, går det att genomföra någon elitidrott över huvud taget?

Det här är en balansgång. Ett akrobatnummer där underhållning för ett sargat samhälle bör vägas mot smittsituationen i landet, där idrottslig rättvisa (slagstyrkan i lagen pga sjukdomen, möjlighet att träna) måste vägas mot respekten för andra, i många fall svårt sjuka, människors situation.

Jag minns våren med en stor tomhet.

Inga slutspel och kval. Ingen fotbollspremiär när gräset började gro och lukta så där gott som bara färskt gräs kan lukta. Inget av den krydda som egentligen är det som är belöningen för den monotona serielunken.

Men…i sanningens namn – jag fick mycket gjort också. Så visst fylldes tomheten med värdefullt innehåll. Jag hade aldrig fått ihop mina 102 golfrundor med en normal sportkalender under vår och sommar. Jag hade aldrig fått våra stugor ute på gården målade och jag hade aldrig fått andra projekt kring huset färdigställda.

Min känsla i nuläget är att ingen vet vad som händer med någonting.Så sent som för några dagar sedan låg mitt schema stadigt. Nu har flera uppdrag fallit bort och efter den utveckling som vi ser befarar jag att fler trista besked kommer.

Jag och många med mig håller andan. Ovissheten och okunskapen inför detta virus är baske mig det läskigaste jag varit med om under min livstid.

Ett dödligt virus och inte minst eftersom svensk A-kassa inte ersätter arbetslösa företagare med verksamhet i ”enskild firma”.

/Pelle Marklund, krönikör

Jag trodde att vårt hus var klart!

Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Ibland undrar jag om det är en mening med det som sker – även om det är av det tråkigare slaget. Vi har fått en vattenskada på en toalett i vårt lilla hus. Det har blivit början till ett byggprojekt som jag inte ser något slut på. Ett ingrepp i huset har en skrämmande förmåga att tvinga fram nya åtgärder på andra ställen i huset likt fallande dominobrickor. Antingen de behövs eller inte.

Det sista påståendet kan ju diskuteras och det är det vi gör – min hustru och jag. Eller diskuterar och diskuterar – hon gasar och jag försöker bromsa.

– Jag trodde att vårt hus var klart, försöker jag.

Men då får jag så många argument för förändring att jag tror att hon laddat länge och bara väntat på rätt tillfälle att avlossa dem. Jag förstår att det bara är att kapitulera.

Inte höll mormor och morfar på så här, inte ens mina föräldrar bytte ut köket eller målade om i sovrummet efter ha sett någon ny färgtrend i Allas veckotidning. De byggde sitt hem i den stil som passade dem och som de hade råd med, och sedan fick det vara bra.

Men okej, det är nya tider och jag måste väl hänga med.

Det finns människor som verkar se förändring och renovering av sitt hem som meningen med livet. Du kan se dem varje vecka i en tidning i din närhet eller i ett av alla TV-program som handlar om att bygga till, bygga ut eller bygga om. De mest extrema köper ett gammalt förfallet ruckel bara för att få renovera – jag blir bara trött!

Jag tänker att den här bygg- och inredningshysterin är en form av terapi för att människor ska känna att de gör något meningsfullt av sina liv. Kanske också för att man vill uppleva förändring i en tillvaro som annars är präglad av vardagens rutiner – jobba, äta, träna, se på TV, sova.

Visst, jag behöver säkert också lite terapi och förändring – där har min hustru hittat en blotta i min gard. Därför står jag nu på den obrukbara toaletten med snickarbältet om midjan och undrar – var ska man börja?

Jag erkänner att jag har genomfört stora byggprojekt i huset tidigare, men då var jag kanske 30 år yngre och mer motiverad. Sedan dess har kapsågen samlat mycket damm och vattenpasset torkat.

Dessutom känns det som om min prestationsångest har tilltagit efter alltför idogt surfande på Hemnet där jag sett alla fantastiskt snygga och nyfixade hus. Nu gäller det nämligen också att jobba med siktet inställt på att sälja huset någon gång framöver. Då får det inte finnas några glipor i muren eller lutande linjer.

Nu har jag istället börjat googla efter hantverkare som kan hjälpa min fru att förverkliga hennes drömmar. Lite ont gör det i mitt ego att anlita en byggfirma och i mitt inre ekar det gamla uttrycket ”Bra karl reder sig själv”.

Men min tröst är att ingenting går upp mot en nöjd och glad hustru i huset.

/Jon Norberg

Jag får väl skylla på punkan!

Det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna

Vissa krönikor skriver nästan sig själv, medan andra är svårare att få på pränt.

Kanske storyn inte passar in tidsmässigt eller så börjar man på en krönika där man inte får till slutet. Den här gången var en sådan gång. Jag tänkte att nu låter jag krönikan komma till mig istället för att jag ska leta efter något att skriva.

Tro det eller ej, men redan imorse fick jag svar på mina tankar.

Det hände redan på morgonen när jag skulle åka till jobbet. Jag satte mig i bilen för att köra iväg, men hann inte åka särskilt långt innan jag förstod att något var fel med bilen. Den lät konstig och kändes konstig när jag körde. Jag svängde av vägen och gick ut och kollade. Jodå. Mycket riktigt. Punktering på höger bakdäck. Typiskt!

Jag kunde ändå köra tillbaka bilen hem. Hur skulle jag göra nu? Jag kom på att kunde sms:a en arbetskamrat. Kanske hon inte hunnit åka än? Efter ett tag fick jag svar. Jodå, det gick bra att lifta med henne. Hon undrade var hon skulle hämta upp mig.

Eftersom min dotter just skulle gå till skolan tyckte jag att det var en bra idé att följa henne en bit på väg och sedan fortsätta till vårdcentralen och vänta vid trottoaren där.

Jag passade även på att fråga vad kollegan hade för bil, så att jag skulle veta på ett ungefär. Min arbetskamrat skulle komma förbi vårdcentralen och jag var på plats i tid vid trottoaren. Jag hann inte stå där länge förrän jag såg bilen komma körandes nerför backen. Den blinkade för att visa att den skulle åka svänga in och jag vinkade så att min arbetskamrat skulle se att jag stod där.

Jag tyckte inte att bilen var så mörkblå som min kollega beskrivit. Den här var ljusare. Jag tyckte inte att bilmärket stämde så bra heller, men jag tänkte inte mer på det. Bilen började svänga in mot vårdcentralen. Lite väl långt in tyckte jag. Jag skulle ju bara hoppa in i bilen.

Nu såg jag att vid passagerarsätet låg det några saker. Konstigt, tänkte jag. Där skulle ju jag sitta! Jag öppnade bildörren på passagerarsidan och böjde mig ner för hoppa in i bilen och säga hej till min kollega, när jag upptäckte…att det var inte alls min kollega som körde bilen, utan en för mig helt okänd äldre kvinna!

Vem är du? undrade hon. Ja, det kunde man ju verkligen fråga sig. Jag tror jag sa något om att jag trodde det var min arbetskamrat, som jag skulle lifta med. Gissa om jag skämdes?! Typiskt mig! Jag undrar just vad den äldre kvinnan i bilen tänkte.

För säkerhets skull gick jag fram till kvinnan som nu parkerat och berättade alltihop. Att jag fått punktering på min bil. Att jag skulle få lifta med min arbetskamrat, men visste inte vilken bil hon hade. Den äldre kvinnan var mycket vänlig och förstående.

Någon minut senare kom mycket riktigt min kollega till platsen vid bestämt och jag kunde åka med till jobbet. Under dagen fick jag hjälp från oväntat håll av en vardagshjälte som fixade ett nytt däck, så när jag kom hem var det också ordnat.

Just nu är detta bara en pinsam historia. Ni behöver inte berätta den för någon!

/Anita Andersson, krönikör

Anna-Moa Vanka, krönikör

Ett samhälle fyllt av projicering

”Varje gång du pekar finger, pekar tre tillbaka på dig själv”

Jag kallar dagens samhälle för projektionssamhället. Det är inget vedertaget begrepp, utan uppfunnet och flitigt nyttjat av en enda människa. Nämligen mig själv.

Anledningen till detta är att jag tycker mig skönja en farsot omkring oss. Jag vet att jag inte är ensam om att notera detta.

Vi projicerar. Vitt och brett utan att ta ansvar för våra egna känslor. Aldrig tidigare har vi pekat med pekpinnar mot andra mer än nu.

Många tror detta beror på sociala medier och internet. Det ligger säkert något i det. Borta är den tid till den sunda eftertanken som uppstår när man förr fick masa sig till skrivbordet, rafsa fram brevpapper och dessutom finna rätt på adressen till vederbörande som vi anser behöver tillrättavisas och upplysas av vår självpåtagna visdom. Eftertankens kranka blekhet, infinner sig aldrig. Tyvärr.

Vi påminner om de där söta småbarnen vars föräldrar urskuldande förklarar att de ”funnit sin röst”. Vi skriker alldeles för högt, gällt och på tok för ofta.

Vi är dessutom alla besatta av att ha rätt. Istället för att föra vettiga dialoger som leder framåt, skapas polarisering. Eller värre, en stadigt plogad mittenfåra, se bara på våra politiska partier.

Men vad är projicering?

Vad sysslar vi egentligen med?

Projektion är något som term som används inom psykologin för att beskriva en försvarsmekanism som en person använder sig av då han eller hon inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild.

Låt mig förenkla det där, genom att citera en ung man jag en gång kände.

”När du pekar finger åt någon annan, glöm inte att tre fingrar pekar tillbaka på dig själv.”

Om du någon gång upplever att du reagerar överdrivet starkt på något hos någon annan… Om du blir orimlig irriterad… Då handlar det ofta om att den personen uppvisar drag, som du avskyr hos dig själv.

Hemska och obekväma nyheter, men så är det.

Det är synnerligen besvärligt och obekvämt att börja syna sig själv i sömmarna. Mycket lättare att lägga skulden och ansvaret på någon annan.

Vi ser det ständigt i vår vardag.

Har ni någonsin talat med ett gift par, som retar sig på exakt samma saker hos varandra? Då innebär det ofta att de projicerar. De hade lika gärna kunnat ställa sig framför badrumsspegeln och se sig själv bakom tandkrämsstänket och gräla på.

Vi projicerar också ofta på kända människor. Hemskt bekvämt, för oftast har de inte en chans att försvara sig i tsunamin av åsikter, anklagelser och pekpinnande.

Vi slänger våra egna besvikelser, sorger, vår bitterhet och ilska över vårt eget liv, på andra människor.

Jag efterlyser mer självreflektion i vårt samhälle. Helst igår och hoppas jag kan döpa nästa samhällsutveckling till något mer framåtsträvande. Reflektionssamhället?

/Anna-Moa Vanky, krönikör