”Vi behöver förändra idén om vad en man är. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste”
Fyrtiotalistpappan är död. Jag menar inte att alla pappor födda på 1940-talet är döda, men jag menar att sen länge har vi begravt idén om att män endast ska vara hantverkare och dra hem cash till familjen. Troligen.
När jag jobbade med föräldrautbildningar för tio år sedan var det min målsättning att döda den där jävla gubben som var utan känsloregister och som egentligen bara hade en riktig förmåga – förvärvsarbetet. Det kanske var min idé om fäder, eller det var min idé om fäder som jag ville ta bort. Det finns givetvis sympatiska 40-talistmän med båda fötterna på jorden också. Men pappans och mannens roll är i gungning, och har varit det ett tag. Nu är frågan bara vart det ska landa?
Jag har ogillat idén om att man ska kunna dra slutsatser om mig enkom för att jag är en man, särskilt i föräldrarollen. “Har du klätt ungen?”-kommentarer får det att vrida sig i magpartiet på mig för det förstärker bara den gamla idén om hur män är – och det är en man jag inte vill vara.
För tio år sen sa jag, och jag var överens med mig själv om det, att manligheten behöver utvärderas. Vad betyder det att vara man?
Varför är det lättare att vara förbannad än ledsen, och varför vill barn enligt tidningen Kamratpostens undersökning hellre prata med “ingen alls” än sin pappa när de är ledsna? Mammor fick 46% av rösterna och papporna fick 7%. Den diskussionen ska inte sluta. Den måste fortgå och den kan nog inte sluta så länge som vi lever.
Givetvis ska också män få vara precis som de vill. Det kan vara manligt att jobba på kontor eller att syssla med trädgårdsarbete. Att skjutsa till förskola eller att göra crépes på en söndag iklädd sitt finaste förkläde. Jag har inget problem med det – tvärtom så behöver vi ju förändra idén om vad en man är som jag sa innan. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste.
Men landsbygdsfadern med ett hantverksarbete är ingen nidbild åt andra hållet heller. Vi får kolla på sport, meka med bilar och vara högljudda om vi vill det med. Problemet är inte den delen av karaktärsbeskrivningen. Men gällande att komma närmare våra egna hjärtan har vi en bit kvar, särskilt om vi tittar på genomsnittet.
/Kim Larsson, ledarskribent