40-talistpappan är död – rollen är i gungning

”Vi behöver förändra idén om vad en man är. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste”

Fyrtiotalistpappan är död. Jag menar inte att alla pappor födda på 1940-talet är döda, men jag menar att sen länge har vi begravt idén om att män endast ska vara hantverkare och dra hem cash till familjen. Troligen.

När jag jobbade med föräldrautbildningar för tio år sedan var det min målsättning att döda den där jävla gubben som var utan känsloregister och som egentligen bara hade en riktig förmåga – förvärvsarbetet. Det kanske var min idé om fäder, eller det var min idé om fäder som jag ville ta bort. Det finns givetvis sympatiska 40-talistmän med båda fötterna på jorden också. Men pappans och mannens roll är i gungning, och har varit det ett tag. Nu är frågan bara vart det ska landa?

Jag har ogillat idén om att man ska kunna dra slutsatser om mig enkom för att jag är en man, särskilt i föräldrarollen. “Har du klätt ungen?”-kommentarer får det att vrida sig i magpartiet på mig för det förstärker bara den gamla idén om hur män är – och det är en man jag inte vill vara.

För tio år sen sa jag, och jag var överens med mig själv om det, att manligheten behöver utvärderas. Vad betyder det att vara man?

Varför är det lättare att vara förbannad än ledsen, och varför vill barn enligt tidningen Kamratpostens undersökning hellre prata med “ingen alls” än sin pappa när de är ledsna? Mammor fick 46% av rösterna och papporna fick 7%. Den diskussionen ska inte sluta. Den måste fortgå och den kan nog inte sluta så länge som vi lever.

Givetvis ska också män få vara precis som de vill. Det kan vara manligt att jobba på kontor eller att syssla med trädgårdsarbete. Att skjutsa till förskola eller att göra crépes på en söndag iklädd sitt finaste förkläde. Jag har inget problem med det – tvärtom så behöver vi ju förändra idén om vad en man är som jag sa innan. Så vi inte går miste. Eller barnen går miste.

Men landsbygdsfadern med ett hantverksarbete är ingen nidbild åt andra hållet heller. Vi får kolla på sport, meka med bilar och vara högljudda om vi vill det med. Problemet är inte den delen av karaktärsbeskrivningen. Men gällande att komma närmare våra egna hjärtan har vi en bit kvar, särskilt om vi tittar på genomsnittet.

/Kim Larsson, ledarskribent

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Idrottsklubbar: Bygg broar via e-sporten

”Idrotten i dag tappar kids”

Dalarnas sportklubbar måste utnyttja de digitala kanaler som finns och särskilt erkänna e-sporten som ett viktigt sätt att attrahera och behålla unga människor i sporten.

Jag har personligen mångårig erfarenhet av dessa digitala mötesplatser och arenor, och trots att jag är en fotbollstränare med stor förkärlek till idrott så begriper jag att dessa digitala kopplingar är en livsnödvändighet för den förening som vill hålla sig tidsenlig.

PSG, AA Monaco och många andra sportklubbar har gjort ett val att engagera sig i E-sport. Det känner inte många till kanske men flera av de stora klubbarna i många olika idrotter har förstått vitsen av att engagera sig. En halv miljard människor estimerades vara spelare om man kikar på e-sporten som helhet 2020. Ändå lyser svenska klubbar med sin frånvaro.

Det verkar som att de flesta har fastnat på definitionen. Är det sport eller inte? Det har ju riksidrottsförbundet slagit fast att det ännu inte är, och det är egentligen ointressant ur detta perspektiv.

Sporten och framför allt lagsporten tappar kids. Vi vet att barn slutar tidigare och tidigare med sport och lagidrotten blöder egentligen ganska rejält. Enorma anpassningar har gjorts så att inte ens killar med moppemustasch får räkna målen men ungarna slutar ändå. Samtidigt växer e-sporten så att det knakar om det vid sidan om. Utövarna ökar och intresset för massor av olika spel växer fram hos dessa unga individer.

Det som gamingvärlden har som lagidrotten saknar är möjligheten att koppla upp sig och spela en fullskalig match när som helst. Föreställ er om det alltid fanns spelare på hockeyplan på vintern. Eller alltid spelare på fotbollsplanen. Dessutom att alla var på din nivå. Du är redan ombytt och klar och kanske behöver vänta ett par minuter innan det drar igång. Att dessutom dina prestationer loggas och sparas trots att du inte är elitutövare.

Det kan sporten aldrig mäta sig med.

Därför behöver sporten använda dessa forum för att bygga broar till barn och ungdomar. Det är helt självklart för mig. Det kanske också betyder att föreningar måste föryngras. Så jag hoppas att man gör det, annars kommer många av dessa individer aldrig att sätta sin fot på den där fotbollsplanen.

Storbankerna överger återigen landsbygden – satsa på lokala banker istället

Landsbygdsborna är luttrade i överkant när det gäller hur närservicen hanteras av stora och små företag och myndigheter. Mångas förväntningar handlar knappast om annat än att gissa tidpunkten för när nästa service försvinner. Knappast tankar på att nya funktioner erbjuds lokalbefolkningen även om undrens tid ännu inte är helt förbi. Orsa saluhall är ju ett härligt exempel på att kreativa personer trots nedläggningarna inom handeln vågar gå emot strömmen – och lyckas!

Nyligen fick de boende i Orsa veta att den sista lokala banken (Handelsbanken) i tätorten försvinner i maj, och invånarna i Gagnef att Swedbank flyttar från Djurås till Borlänge före midsommar. Visserligen har vi trist nog vant oss vid att storbankerna struntar i landsbygden sedan många år tillbaka. Att inte någon bank tänker om när kritiken mot nedläggningarna tilltar är ändå anmärkningsvärt.

När nedläggningarna sker säger bankpersonalen, som bara har att lyda överordnade chefers beslut, att kunderna får bättre service på den större orten som verksamheten flyttas till. På så sätt kan man ju motivera även nästa nedläggning när dessa banker flyttar vidare till ännu större tätorter. Till slut blir det som med den statliga banken SBAB som har sina kundkontor i tre storstäder. Kontakten med kunderna sker mest via nätet.

Vad gör kunderna i ett läge där det verkar svårt att påverka speciellt de stora affärsbankerna? Kan man kräva andra beslut eller finns det alternativ?

Att påverka storbankerna verkar i princip omöjligt. De lyssnar inte på landsbygdsbornas argument och behov. Däremot finns det alternativ som invånarna och företagen i Orsa och Gagnef samt alla andra kommuner kan pröva och stödja.Länsförsäkringar Bank expanderar i flera län som Dalarna, även om de ännu inte har kontor i samtliga kommuner. Det är en demokratiskt styrd bank via en styrelse i samtliga län. Genom att föra över sina ekonomiska affärer till banken kan man påverka var banken finns och dess allsidiga service. De lokala sparbankerna fungerar på samma sätt även om de inte är helt fria att etablera sig där andra banker försvinner. Även i det fallet kan man påverka genom att bli ny bankkund.

Sörj inte storbankerna! Bli istället kund i en lokal bank!

Inköpare av mat ska ha svettpärlor i pannan

På Borlänges skolor kommer personal att erbjudas köpa med överbliven mat för en symbolisk summa. Detta för att minska matsvinnet och för att man ska slippa kasta mat. Liknande initiativ ser vi överallt i landet. Man börjar verkligen tänka till kring det här med matsvinn.

Enligt Naturvårdsverket är det rätt tuffa siffror. Det handlar om 1,2 miljoner ton per år som kastas om man tittar på hela processen och i slutändan landar det på cirkus 95 kg per person och år.

Vi kastar på tok för mycket mat alltså. Därför behöver vi agera på detta. Men det är alltid relevant att diskutera strategier. Har vi en livsmedelsbutik eller en restaurang som misslyckas med att göra estimat gällande vilka inköp som de ska göra – så är det superbra om vi faktiskt får kunder att köpa upp den överdrivna missen. Jag älskar att glida förbi rea-hyllan på matvaruaffären eftersom det ger mig en känsla av vinst både i samvetet och i plånboken.

Men det finns en risk med den här typen av strategier mot svinn. Plötsligt kommer ansvaret på inköparen att minskas, det finns en strategi för att hantera potentiellt svinn. Alltså kan man chansa och köpa in större partier. Blir dessa partier istället från Brasilien eller Danmark så är det tveksamt om det gynnar naturen. Eller det är inte ens tveksamt, det är självklart väldigt dåligt för miljön, och kunden kommer att handla mat som inte alls är lika bra för varken deras kropp eller deras miljö, men för en billig penning.

Har man redan gjort inköpet och hamnat i ett läge att alternativet är att det ska kastas bort är det självklart mycket bättre att det finns någon som köper det och därmed minskar svinnet. Men inköparen ska ha svettpärlor i pannan.

Den som handlar med mat ska inte tänka sig att eventuella skitestimat inte gör något eftersom det finns en strategi för det. Målsättningen ska vara att man gör ett klimatsmart inköp i första ledet.

Därför blir jag otvivelaktigt orolig för dessa typer av strategier, det ser förbaskat bra ut givetvis men risken är att det är spel för galleriet. Det får inte nyttjas som ett sätt att hantera oförsiktiga inköp eller storkok. Målet måste fortfarande vara att ingen mat blir kvar att sälja för minska-svinn-priser.

En ny smartare kamp om de 290 miljarderna – från förtvivlan till attraktion

I min ledare för två veckor sedan förde jag en diskussion om vad man skulle kunna göra om vi som bor och verkar norr om Mälardalen fick en mindre andel (åtminstone till att börja med) av snabbtågsbudgeten för södra Sverige på 295 miljarder. Sannolikt blir den summan dubbelt så stor om och när bygget blir klart.

Syftet med ”våra miljarder” skulle vara att göra en rad olika men nödvändiga, möjliga och hållbara investeringar för att utveckla i första hand inlandsregionerna utanför storstäderna i de delar av landet som nästan alltid glöms bort i de statliga budgetarna.

Bland förslagen i förra ledaren fanns stora satsningar på Inlandsbanan och E45, Atlantbanan genom Gävleborgs och Jämtlands län till Trondheim, områdets högskolor och universitet, byggande av moderna bostäder i samtliga 107 kommuner och en hel del annat. Det finns många argument för sådana satsningar även om vi bortser från att Sverige alltid måste bygga på en konkret regional rättvisa.

Jag tänker på argument som att fler mänskor inte minst tack vare coronan upptäckt landsbygdens otaliga fördelar, det starkt ökade intresset att ha direkt överblick över produktionen av livsmedel och att odla själv, att minska sina kostnader för boendet och dra nytta av närheten till en varierande och välbehållen naturmiljö, möjligheter att oftare få vistas i skilda fjällmiljöer, att bredbandsutbyggnaden gjort det möjligt att ha vilka yrken som helst utanför storstan o.s.v.

Många av oss har i förtvivlan över tidigare orättvisor kring den regionala fördelningen av våra gemensamma resurser mest skildrat landsbygden och glesa miljöer som problembygder. Nu måste vi ändra på våra budskap och visa upp alla möjligheter och kvaliteter för alla som vill byta ut stressande tätortsmiljöer mot de boende- och verksamhetsmiljöer vi har runt knuten.

För att vi själva skall kunna bidra till en bestående förändring måste vi visa upp våra bästa exempel på högklassig vardagsservice, bra skolor, unika och framgångsrika företag, ideellt lokalt samarbete och vår breda och attraktiva kultur. Kan vi dessutom samarbeta med grannarna i Norge och Finland, få kommunerna på båda sidor att investera tillsammans och själva delta i framtidsarbetet får vi en bra början!

Kroppsaktivister: Tänk på farorna med fetma

Jag tittar på Stina Wolter och studerar hennes sociala medieflöden. Hon är en inspirerande, klok och energisk person. Genom att sprida kärleken till sin egen kropp hoppas hon att andra människor ska följa hennes exempel. Hennes och andra kroppsaktivisters syfte är hedervärt och verkligen något vi behöver syssla med.

När det gäller framför allt unga människors inställning till sin kropp är det hemskt. Redan i tidiga tonåren, och även tidigare än det ser vi att både pojkar och flickor plågas av sin spegelbild. Det är för jävligt rent ut sagt.

Men bara för att man har ett gott syfte betyder inte det att man gör rätt sak. Andemening i all ära men det pågår något annat samtidigt som detta.

Enligt diabetesportalen lider två miljarder människor av fetma, årligen dör flera miljoner människor av fetma. Var tredje person är för tung på jordklotet. Det går inte att skämta bort. Dessutom kommer många drabbas av indirekta sjukdomar som kommer från fetma, högt blodtryck, höga blodfetter, hjärt och kärlsjukdom, cancer och diabetes för att nämna några.

Även enligt WHO är fetma en jättestor hälsofaktor för jordens befolkning. Mer människor dör av för mycket mat än människor som dör av svält. Det är ett problem som verkligen är jätteallvarligt. Vi kan absolut dansa bort fetman, men kanske inte riktigt som Wolter tänker.

Jag menar att den som inspirerar folk att man får se ut på väldigt många olika sätt måste särställa fetman, och informera om den, och kanske också informera om hur man hanterar den.

Det är en oerhört allvarlig sjukdom, den kostar samhället massvis med pengar men framför allt kommer det göra att vi förlorar tid med nära och kära. För fetman dödar.

Givetvis kan vi samtidigt som vi är stolta över våra kroppar också titta på fetma med öppna ögon. Det handlar inte om att förfula eller att förnedra den som har det här problemet. Men det handlar om medvetenhet.

Ingen läkare pratar om ditt bukfett för att du ska vara tillräckligt vacker – det är du säkert ändå. Men däremot för att det har oerhört starka vetenskapliga kopplingar till ohälsa. Oavsett hur stolt du är över det.