Samhället och idrotten bävar för den andravåg av smitta som nu verkar vara på väg.
Jag förstår alla restriktioner, de behövs.Men ändå har jag väldigt svårt att acceptera en vardag utan sport.
För bara någon vecka sedan kändes läget mycket mera hoppfullt när det gäller virusbekämpning och att kunna genomföra en vintersäsong på ett acceptabelt sätt.
Då stod vi förväntansfullt och småfrustade inför seriestart i exempelvis ishockey, innebandy och bandy. Jag vet att energin låg en bit över ytläge hos många sportintresserade, trots att arenorna i stort sett är tomma och konsumenterna är beroende av TV och radio.
Nu…känns det inte speciellt hoppfullt.I skrivande stund har bandyn meddelat att den redan uppskjutna premiären förmodligen pausas till den 19 november. Den haltande SHL-tabellen lär inte kunna börja visa sig utan hälta på länge än och flera av lagen är rejält drabbade av Covid 19.
Kan fotbollen spelas klart? Kan innebandyn fortsätta? Koras svenska mästare? Frågorna är många, svaren få.
När ni läser detta kanske idrotten tvingats till ännu mer drastiska åtgärder som har vidtagits. Stängs allt ned, går det att genomföra någon elitidrott över huvud taget?
Det här är en balansgång. Ett akrobatnummer där underhållning för ett sargat samhälle bör vägas mot smittsituationen i landet, där idrottslig rättvisa (slagstyrkan i lagen pga sjukdomen, möjlighet att träna) måste vägas mot respekten för andra, i många fall svårt sjuka, människors situation.
Jag minns våren med en stor tomhet.
Inga slutspel och kval. Ingen fotbollspremiär när gräset började gro och lukta så där gott som bara färskt gräs kan lukta. Inget av den krydda som egentligen är det som är belöningen för den monotona serielunken.
Men…i sanningens namn – jag fick mycket gjort också. Så visst fylldes tomheten med värdefullt innehåll. Jag hade aldrig fått ihop mina 102 golfrundor med en normal sportkalender under vår och sommar. Jag hade aldrig fått våra stugor ute på gården målade och jag hade aldrig fått andra projekt kring huset färdigställda.
Min känsla i nuläget är att ingen vet vad som händer med någonting.Så sent som för några dagar sedan låg mitt schema stadigt. Nu har flera uppdrag fallit bort och efter den utveckling som vi ser befarar jag att fler trista besked kommer.
Jag och många med mig håller andan. Ovissheten och okunskapen inför detta virus är baske mig det läskigaste jag varit med om under min livstid.
Ett dödligt virus och inte minst eftersom svensk A-kassa inte ersätter arbetslösa företagare med verksamhet i ”enskild firma”.
/Pelle Marklund, krönikör