Få trafikpoliser på Dalarnas vägar

Låt oss börja med lite hårda fakta. För fem år sedan fanns det 1 200 särskilda trafikpoliser i Sverige. Idag är den summan 250. I polisregion Bergslagen som inbegriperVärmlands län, Örebro län och Dalarnas län finns det endast 25 trafikpoliser. Spridda över polisregionens alla vägar, över årets alla dagar och dygnets alla timmar så säger det sig självt att fordonen på våra svenska vägar ser alldeles för lite av polisiär närvaro.

Under de senaste decennierna har godsmängderna på svenska vägar ökat markant och utan dessa transporter hade hela samhället stannat av. Den polisnärvaro som ska upprätthålla de omfattande regelverk som styr åkerierna är däremot närmast obefintlig.

Oavsett var i landet man befann sig var det svårt att undgå det i media uppmärksammade fallet där 52 000 skarpladdade patroner stals från en parkerad lastbil i Bromölla. Stölden är förödande då bytet under lång tid framöver kommer att förse grova kriminella gäng i Sverige med ammunition, men ur ett bredare perspektiv är händelsen också ännu ett bevis på den brist på kontroller av lastbilar som sker längs de svenska vägarna.

Paradoxalt nog så är reglerna för att kunna bedriva åkeriverksamhet i Sverige omfattande och komplexa. Det finns krav på utbildning, kompetens och ekonomisk stabilitet för att få trafiktillstånd. Löpande ska planering och genomförande kunna granskas så att tillsynsmyndigheterna kan säkerställa att raster och körtid håller sig inom tillåtna värden. I grunden rimliga krav, men bara om de gäller alla.

Vi har under lång tid efterfrågat skärpta kontroller av de oseriösa lastbilstransporterna som rullar på våra vägar. Det är i ljuset av det givetvis positivt att regeringen har satt upp ett mål att antalet polisanställda ska öka med 10 000 fram till 2024. Detta måste dock också innebära fler närvarande och synliga trafikpoliser med god kunskap om hur en effektiv kontrollverksamhet ska bedrivas.

Utredningen som tillsatts med uppdraget att föreslå åtgärder för att komma till bukt med problemen är välkommen. Vi förväntar oss åtgärder som främjar brottsbekämpningen, ökar trafiksäkerheten och ser till att det råder sund konkurrens och goda villkor för alla i åkeribranschen. Samtidigt har vi inte råd att vänta och vi hoppas därför att alla berörda myndigheter gör allt de kan redan idag. Dialog med företagen i branschen är ett viktigt första steg. Sverige fick nyligen 52 000 skäl att agera, i Dalarna behövs inte ett enda till. 

/ Eva Cooper, regionchef, Företagarna Dalarna, Carina Ahlfeldt, regionchef, Sveriges Åkeriföretag region Mitt

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Fler snabbladdare för elbilar krävs – en tydlig strategi och styrning saknas

Under sportlovsveckorna är trafiken intensiv på Dalarnas vägar, inte minst till våra skidanläggningar. Allt fler kör elbil och behöver stanna för att ladda sitt fordon någonstans längs vägen. Antalet snabbladdningar i Dalakrafts laddare för januari har ökat med 247% mellan 2020 och 2021. Det betyder att det blir högt tryck på snabbladdarna som finns utplacerade på strategiska platser. 

Under vissa tider kan det göra att man behöver köa för att få ladda sin bil, vilket naturligtvis kan vara frustrerande när man snabbt vill komma fram till sin destination. 

Det väcker frågan vem som har det övergripande ansvaret för att göra det lika enkelt och bekvämt att köra elbil som att köra med en förbränningsmotor?

Regeringen har lovat att den ska understödja elektrifieringen av transporter och menar att fler eldrivna bilar är en av nycklarna i omställningen för att minska växthusgasutsläppen. Ett etappmål är att utsläppen från inrikes transporter ska minska med minst 70 procent senast år 2030 jämfört med år 2010. Målet är att Sverige ska vara fossilfritt 2045. Det betyder att det är bråttom. Inte minst med tanke på hur mycket besöksnäringen betyder för Dalarna.

Men det saknas en tydlig strategi, styrning för och samordning av hur den nödvändiga utbyggnaden av snabbladdare ska gå till.

Kravet på allt snabbare laddare med högre effekt ökar från de som kör elbil. Det medför att destinationsladdarna blir allt dyrare. Att sätta upp en snabbladdare kostar idag drygt 800.000 kr. Utöver det tillkommer det en årlig driftkostnad på ca 100 000 kr/år. Det betyder att det tar många år innan den eventuellt betalar sig.

Det är en anledning till varför det behövs stora statliga insatser för att bygga ut den infrastruktur som alla är överens om är nödvändig.  

Dalakraft har tagit sitt ansvar och har för tillfället 11 snabbladdare på utvalda platser längs de mest trafikerade vägarna genom länet. Dessutom planerar vi för ytterligare två inom kort.

Men det finns fler aktörer som måste agera nu för att svara mot det snabbt växande behov vi ser inom kort. 

Länsstyrelsen Dalarna som har uppdraget att leda det regionala arbetet med att förverkliga regeringens politik för energiomställning. Länsstyrelsen i Västra Götaland har redan agerat i den riktningen. 

Kommuner, regioner, myndigheter och näringsliv måste samverka för att skapa en fungerande utbyggnad av infrastrukturen för laddbara fordon. Inte minst för att de kommer att få behov för sina egna transporter. 

Hela besöksnäringen i Dalarna borde ha ett starkt intresse av att inte bromsas av brist på laddare. Varför skulle inte Dalarna kunna vara en föregångare på det här området?

Nu väntar vi på många initiativ så att vi gemensamt kan göra det till en positiv upplevelse att besöka Dalarna – även med elbil. 

Sätt stopp för social dumpning och utsugningen av landsbygden

Den sociala dumpningen i småorterna runt omkring i Ludvika kommun fortsätter att skapa rubriker i riksmedia. Nu har SVT åter igen visat hur dåligt det står till med en del fastigheter i Fredriksberg och Blötberget dit storstadsregionerna dumpar sina invånare som behöver extra mycket stöd. Trasiga värmesystem och vattenledningar gör att hyresgästerna tvingas bo i 5-10 grader och stå för extrakostnaden gällande värmen själva.

Vi menar att det här är ytterligare ett uttryck för hur resurserna rinner från landsbygden till städerna. Inte nog med att de kostnader som är kopplade till det individer som tvingas ut i dessa fastigheter faller på Ludvikas skattebetalare. Det sitter dessutom en privat fastighetsägare i Stockholm och tjänar pengar på detta!

Om det nu betalas någon skatt på vinsterna man gör genom att tvinga in människor i misär så tillfaller dessa skattepengarna storstadskommunerna – inte Ludvika eller landsbygden. Det är på samma sätt som nästan all skog i Ludvika ägs av Stora Enso och beskattas i huvudstaden. Kostnaderna dumpas på landsbygden men pengarna rullar till Stockholm.

Det här är givetvis en helt galen ordning. Storstäderna måste ta hand om sina egna invånare, även de som hamnar i problem och behöver hjälp. Att den privatiserade och avreglerade bostadsmarknaden i städerna inte önskar ha dessa som hyresgäster i sina hus är bara ytterligare ett uttryck för galenskapen. Ludvika kommuns politiker måste sätta ner foten. Det här har pågått länge nog.

Både storstads och landsbygdskommunerna måste ta ett större ansvar för detta. Se till att kasta ut dessa giriga fastighetsägare med huvudet först. Se till att fastigheterna antingen är kommunalt ägda eller drivs av lokala bolag så pengarna stannar på bygden och att det finns någons dörr att knacka på när det missköts.

Fredriksberg och Blötberget är inte storstädernas kolonier där man kan dumpa sånt man helst vill slippa ta i och samtidigt tjäna pengar på byarnas fastigheter. 

Du som läser det här, tycker du att vi ska ha det på det här viset?

Sätt Dalarna i rörelse igen

När dalaborna förhoppningsvis ser ett ljus i tunneln med coronavaccinet måste idrotten börja se bortom pandemin och in i framtiden. Krisen har blixtbelyst den betydelse idrotten har. Nu måste ett gemensamt ansvar från idrottsrörelsen, kommuner och idrottsföräldrar utmynna i lösningar på hur vi upprätthåller idrottens kraft när vardagen så småningom återgår till det normala.

Idrotten berör och inkluderar tusentals människor i Dalarna. Vi som är engagerade inom innebandy vill kunna erbjuda alla som vill rolig, utvecklande och hälsofrämjande fysisk aktivitet och social gemenskap. Tyvärr har de ambitionerna tvingats pausas under coronapandemin.

Trots att pandemin är allt annat än över måste vi orka blicka framåt. Nu när vaccineringen är igång kan – och bör – vi börja drömma om att det kommer en vardag igen. En vardag där idrotten, precis som tidigare, fyller en viktig funktion i mångas liv.

Men vi måste vara realistiska och inse att idrotten på kort sikt riskerar att tappa utövare. Barn och ungdomar har hittat annat att sysselsätta sig med när träningar och matcher varit inställda. På lång sikt kommer det tappet att innebära en försämrad folkhälsa för svenskar. Det är ett mardrömsscenario och allt annat än vad innebandyn strävar efter.

Lokalpolitikerna i Dalarna måste förstå behovet och stödja de ansträngningar som behöver göras för att idrotten åter ska bli en viktig del av folkhälsoarbetet. Att det till exempel finns moderna idrottshallar för alla som vill idrotta är oerhört viktigt och borde stå på agendan vid varje kommunfullmäktigemöte.

Svensk innebandy fyller 40 år i år och kommer att göra många satsningar framöver. Därför är det en självklarhet för oss att även satsa oss ur pandemin. Vi vill att kommuner, andra idrotter och engagerade är öppna för dialog, för att vi tillsammans ska kunna hitta de bästa sätten att göra idrotten attraktiv och locka tillbaka utövarna. Fokus måste ligga på nyskapande, samverkan och inkludering. 

Vi vill samtidigt vända oss till alla de föräldrar som har aktiva barn och unga i idrottsverksamheter. Fortsätt uppmuntra till träning och delaktighet i föreningar. Fortsätt att skjutsa, tvätta och hjälpa till. Vi inser att det är lätt att förändra sina vanor och att det kan kännas motigt att dra igång igen. Men er betydelse för att få unga att fortsätta idrotta kan inte nog understrykas. Hjälp oss att sätta Dalarna i rörelse igen.

Håll ”vindkraft-maffian” borta från Dalarna!

Sverige har haft en kylig vinter, något som medfört påfrestningar på elförsörjningen. Trots att vindkraften producerat ”hyggligt” har vi höga energipriser och tvingats importera ”ful-el” från Polen och Tyskland. Vindkraften har med andra ord svikit. Hade det varit riktigt illa hade det inte blåst något alls (vanligt vid högtrycksväder), en kärnkraftreaktor stått still, och det dessutom varit ett torrår, så hade vi kanske producerat uppemot 5 Giga Watt mindre el-effekt. En katastrof!!

Vi skulle behållit baskraft i form av kärnkraft. Trots detta fortsätter ”vindkraftsmaffian” att skönmåla energiframtiden bara vi satsar på så kallade ”hållbara” energikällor som solpaneler och vindkraft. 

Det har gått så långt som att Malungs kommun är beredd att sälja ut folkviljan för en vattvälling i form av några årliga miljoner i subventioner av ”vindkraftmaffian” som vill sätta upp nya vindsnurror. 

Miljöpartisten Bolund vill inskränka det kommunala vetot och köra över folkviljan för att satsa på meningslös vindkraft!

Hur hållbar är vindkraften?

Ett vindkraftverk har en beräknad livslängd på runt 20 år. Sedan skrotas det. Kvar blir ett betongfundament av gigantiska mått. Ingen skall inbilla mig att ”vindkraftmaffians” förespråkare rycker ut med hammare och slägga för att pulvrisera och transportera bort fundamenten. Avsätts pengar för återställningen? Förmodligen inte. Rovdrift på naturen med andra ord. Påstådd hållbarhet skall betalas med priset av påverkad natur. Här kommer det inte att växa skog framöver om betongen får ligga kvar. Dessutom släpps så mycket koldioxid ut vid gjutningen att den inte tjänas in under verkets livslängd! Ingen minskning av koldioxidutsläppen med vindkraft med andra ord.

Generatordelen innehåller åtråvärda metaller, som det är brist på, och som kan återvinnas, liksom tornet som bär upp det hela. Rotorbladen återvinns inte, utan läggs på deponi! Vad händer med denna deponi framöver, och vari ligger hållbarheten att deponera plaster som är svåra att bryta ner. Hur påverkar det naturen framöver? Frågorna är många, svaren efterlyses.

Solpaneler

Solpaneler sägs vara en viktig del i den ”hållbara” energiförsörjningen. En solpanel håller också i storleksordningen 20 år. Kostnaden för återvinningen är 10 gånger så stor som värdet på det återvunna. Vem tar på sig en sådan uppgift? Reserverar ägarna av solpanelerna säg en krona per utvunnen kWh till återvinning av panelen? Förmodligen inte. Då hamnar även dessa på deponi, och farliga ämnen kommer att hamna i naturen på sikt. Var finns hållbarheten i detta?

Mot denna bakgrund skall man se Anders Wijkmans m.fl. inlägg i Dalabygden nr. 6. Med förföriska locktoner försöker man lura folket i Dalarna om en spännande energiframtid i hållbarhetens tecken. Rent lögnaktigt.

Håll ”vindkraftmaffian” borta från Dalarna!

När ska regeringen förstå att det är de små jordbruken som behöver stöd?

Nyheten härom veckan om antalet konkurser inom jordbruk och fiske, liksom insändaren i Dalabygden den 28 januari, gav följande reflektioner:

Antalet konkurser inom jordbruk och fiske har ökat med 37 procent på ett år. Det är skrämmande. Den kunskapen borde öka insikten att regeringens och EU:s vanvettiga jordbrukspolitik ökar världssvälten.

Utan rovfiske och livsmedelsimport (bl a från fattiga länder) skulle storstädernas befolkningar få svälta, för där produceras väl inga livsmedel!?

Kan det väcka vår regering till insikt om att det är de små jordbruken som behöver stöd istället för de stora industrijordbruken?

Vi lever ju alla av allt som jorden ger, både indirekt och direkt! Och vi kan inte äta pengar.