Limasonen Bo Johansson, 54, har haft och har många strängar på sin lyra. En engagerad, energisk och levnadsglad ”Västerdaling”, som det händer saker kring mest hela tiden. Idrott är hans liv, men även rockmusik och älgjakt med hund står högt upp på agendan. Och mycket, mycket mer. De senaste åren har jobb med elitidrottare mer och mer tagit över.
Och inte vilka elitidrottare som helst. Sebastian Samuelsson och Oscar Svensson är två av tio i stallet, men också det senaste tillskottet, Sveriges nya skridskoess Nils van der Poel.
– Vi skrev avtal en fredag. Sex dagar senare tog han VM-guld på 5000 meter, och inte nog med det. Seger på 10 000 och nytt världsrekord. Helt ofattbart. Gissa om jag hade några hektiska dagar. Alla vill träffa Nils, säger Bo.
Skridskokungen valde alltså en agent från Dalarna?
– Ja Wolfgang Pichler ringde och ville att jag skulle hjälpa Nils. Däremot gillar jag inte ordet agent. Jag är en förmedlare i olika affärer, kontrakt och sponsoravtal och dessemellan lite kurator.
Vi backar bandet för att få en bättre bild av Limasonen.
– Jag började fyraårigt tekniskt gymnasium i Malung, men hoppade av nästan omgående. Att studera var inget för mig på den tiden. Att meka med bilar, hugga ner skog eller skjuta älg – det var liksom på riktigt.
Elektriker blev hans profession och omgående fick han jobb på Malungs Elverk 1985.
– Första dagen glömmer jag aldrig. Arbetskamraterna talade om att snart kommer gubben. Det visade sig vara Sixten Jernberg. Tuff och ärlig att jobba med och han körde på hela dagarna. Ingen rast och vila där inte och han sa ofta; ”Vi ska äta pojkar, men vi ska skynda oss!” Jag gillade att jobba hårt och blev mycket god vän med Sixten.
Samtidigt pågick Bos´ idrottsliga karriär. Skidskytte i Lima SKG, fotboll i Nornan och hockey i Malung.
– Jag skulle hålla på med allt, men hockey var nummer ett. Det kulminerade när jag körde Vasaloppet på förmiddagen och spelade division ett-match i hockey på kvällen.
De idrottsliga framgångarna kom i den udda sporten skidfältskytte. Två NM-guld, två SM-guld och en plats i landslaget i tio år. Några säger att Bo förmodligen hade hållit på än, om inte sporten lagts ner.
Till detta ska läggas 15 Vasalopp och från 2003 är han även tävlingsledare.
– Jag har haft så förtvivlat svårt att säga nej. Å andra sidan har det gett mig många chanser och möjligheter. Jag tränar faktiskt fortfarande på att säga nej.
Tur att han inte sa nej en varm junidag 1993. Då hade vi aldrig fått höra rocklåtar som Sweet Linda Dream eller Love Letter. Ett rockband hade lämnat återbud att spela på Limas årliga Simmarfest. Förfrågan gick till Bo och några kompisar och plötsligt var Little Boo and the Virgins verklighet.
600 kom till Limedsforsens Folket Park. Bandet hade tidstypisk utstyrsel med brylkräm, myggjagare, nylonskjortor och kavaj. Succé och stora rubriker.
– Vi håller faktiskt på än. Några nya i bandet, men annars är det mesta sig likt, förutom brylkrämen förstås, säger Bo och stryker försiktigt handen över flinten.
2002 lockade ekonomiprogrammet Sport Management på Högskolan Dalarna.
– Jag kom in. En helt ny värld, som jag mötte med skräckfylld förtjusning. Men en utbildning som öppnade upp dörren till sponsringens värld.
Men Bo nämner gång på gång idrottens betydelse samt stöttningen och förtroendet från några nyckelpersoner. Rektor Joel Andersson, föräldrarna May & John, farbror Alf, Sixten Jernberg och Rolf Hammar nämns både med respekt och tacksamhet.
PeO Karlström
