Om förakt mot ett ”tredje kön”.
Vad är man om man varken är mas eller kulla? Det var ett diskussionsämne på radion för ett tag sen och diskussionen har liksom följt med mig i olika sammanhang. Eller snarare har jag hört den pratas om på flera olika ställen. Det är spännande.
På min arbetsplats möter jag människor som precis kommer från en kamp mot att sitta hemma, eller någon vars ångest har hindrat skolgången tidigare. En annan person har kommit hit från ett annat land och kämpar med en och ett. En tredje har en bondgård och är livrädd för åska. En fjärde har siktet inställt på högskolan och kämpar med varenda synaps för att klara kurserna.
Alla är människor och när allt kommer omkring är de rätt lika – och samtidigt väldigt olika.
När vi lyfter liknande frågor i det sällskapet så är det inga direkta motsättningar. Tvärtom ser jag hur intresset ökar för de svårigheter som andra individer möjligen kan ha och läran att veta mer. Någon mer i gruppen påpekar att de känner igen den här typen av svårigheter och gör plats för den som möjligen inte tillhör normen.
Men under en diskussion gällande transpersoner på ett helt annat ställe, med helt andra människor, hör jag bara förakt. “Det finns för fan inget tredje kön” påpekar någon.
Turners syndrom, Klinefelters syndrom är två exempel där könet inte är solklart om man tittar på kromosomnivå. Men givetvis finns också variationer som inte har namn. Enligt Karolinska institutet upplever ett barn av 1500 ”DSD, disorder of sex development”, ett problem som angriper både kropp och själ.
Det är oftast män som reagerar starkast. Män som vill att stereotyperna ska vara som förr. Ändå är det bara mentaliteten de har kvar från grottmänniskan. Axelbredden eller förmågan att besegra motståndare med fysisk kraft har de inte.
Är det därifrån motståndet för att människor ska få vara som de känner sig kommer ifrån, eller är de rädda att de själva ska krypa över gränsen och känna sig lite mer som damer? Jag vet inte. Men jag vet att om någon vill att jag ska se dem som en tjej, eller som en kille, så är det helt oproblematiskt för mig. Det borde vara det för alla. Kanske beror det på att jag är trygg med mitt kön. Eller så beror det på att jag har lyssnat på andra människor. Jag vet inte.
/Kim Larsson, ledarskribent