Alla är ju inte masar och kullor i Dalarna

Om förakt mot ett ”tredje kön”.

Vad är man om man varken är mas eller kulla? Det var ett diskussionsämne på radion för ett tag sen och diskussionen har liksom följt med mig i olika sammanhang. Eller snarare har jag hört den pratas om på flera olika ställen. Det är spännande.

På min arbetsplats möter jag människor som precis kommer från en kamp mot att sitta hemma, eller någon vars ångest har hindrat skolgången tidigare. En annan person har kommit hit från ett annat land och kämpar med en och ett. En tredje har en bondgård och är livrädd för åska. En fjärde har siktet inställt på högskolan och kämpar med varenda synaps för att klara kurserna.

Alla är människor och när allt kommer omkring är de rätt lika – och samtidigt väldigt olika.

När vi lyfter liknande frågor i det sällskapet så är det inga direkta motsättningar. Tvärtom ser jag hur intresset ökar för de svårigheter som andra individer möjligen kan ha och läran att veta mer. Någon mer i gruppen påpekar att de känner igen den här typen av svårigheter och gör plats för den som möjligen inte tillhör normen.

Men under en diskussion gällande transpersoner på ett helt annat ställe, med helt andra människor, hör jag bara förakt. “Det finns för fan inget tredje kön” påpekar någon.

Turners syndrom, Klinefelters syndrom är två exempel där könet inte är solklart om man tittar på kromosomnivå. Men givetvis finns också variationer som inte har namn. Enligt Karolinska institutet upplever ett barn av 1500 ”DSD, disorder of sex development”, ett problem som angriper både kropp och själ.

Det är oftast män som reagerar starkast. Män som vill att stereotyperna ska vara som förr. Ändå är det bara mentaliteten de har kvar från grottmänniskan. Axelbredden eller förmågan att besegra motståndare med fysisk kraft har de inte.

Är det därifrån motståndet för att människor ska få vara som de känner sig kommer ifrån, eller är de rädda att de själva ska krypa över gränsen och känna sig lite mer som damer? Jag vet inte. Men jag vet att om någon vill att jag ska se dem som en tjej, eller som en kille, så är det helt oproblematiskt för mig. Det borde vara det för alla. Kanske beror det på att jag är trygg med mitt kön. Eller så beror det på att jag har lyssnat på andra människor. Jag vet inte.

/Kim Larsson, ledarskribent

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Därför kan Norge ses som ett föredöme

Jag har i ett par ledare i Dalabygden försökt visa att en stor del av den svenska landsbygden – närmare bestämt det stora inlandet mellan i första hand Sverige och Norge från Värmland till Norrbotten – skulle kunna utvecklas mycket bättre om vi på denna sida av gränsen bestämde oss för att på allvar göra de viktiga framtidssatsningarna tillsammans med Norge.

Det handlar inte om återupprätta den gamla unionen eller gamla svenska stormaktstankar utan om att stärka inlanden i de båda länderna genom gemensamma investeringar. Om vi dessutom lärde oss en hel del om den framgångsrika norska distriktspolitiken skulle våra inland kunna få en liknande framtid som stål- och gruvbältet i norra Sverige.

När Norge efter andra världskriget bestämde sig för att bygga upp landet igen var fisket, jordbruket och vattenkraften i fokus. Idag är även tjänstenäringarna högt upp på prioriteringslistan. Det som var särskilt viktigt var att underlätta kapitaltillförseln till de glesa landsbygds- och fiskeregionerna. Man skapade en statlig husbank 1946 och hade redan 1927 en bank där kommunerna kunde få fördelaktig finansiering (Kommunalbanken).

Dessutom fanns mängder av lokala sparbanker efter hela kusten och fjällkedjan vilket allt tillsammans gav de norska småföretagen och hushållen en trygghet för framtiden. Till skillnad från Sverige går dessutom åtskilliga miljarder i vattenkraftsvinster tillbaka till kommunerna. Dessa vinster hindrar att landsbygden utarmas.

Alla dessa instrument och politiskt bestämda mål finns kvar idag och borde stimulera de svenska aktörerna att tänka om och lära av vårt västra grannland.

Utöver att bygga ut den tunga infrastrukturen i form av främst vägar och järnvägar, IT-nät och utbildning och forskning i det gemensamma inlandet borde vi på den svenska sidan se till att kapitaltillförseln säkras. Det handlar bl.a. om att aktivt stimulera de lokala sparbankerna och Länsförsäkringar Bank att etablera sig i ”banktomma” kommuner via exempelvis statliga expansionslån och en statlig investeringsbank för gröna framtidsinvesteringar.

Att få ett innovativt Norge som samarbetspartner i en stor region som inlandet kan bli en framgångssaga för landsbygden. Vi behöver sätta igång den processen omedelbart!

Vid gränsen finns kraft för ett stärkt inland

I ett historiskt perspektiv kan man konstatera att det är två politiska partier som under efterkrigstiden haft störst engagemang och gjort de mest omfattande satsningarna för landsbygden i Norge och Sverige. Det är under perioder där Socialdemokraterna och Centerpartierna i de båda länderna haft makten tillsammans som viktig infrastruktur och medborgarservice byggts ut på tvärs mot marknadskrafternas tendens att koncentrera viktiga resurser till större städer. Frågan är om Inlandet äntligen kan komma i politikens fokus?

I Norge är ett regeringssamarbete mellan de båda partierna på gång och i Sverige finns det en samverkan i annan form sedan 2019. Skulle en sådan maktstruktur kunna användas till att äntligen lyfta vår Inlandsregionen (från Arvika i söder till Tornedalen i norr) till den nivå området förtjänar – och Sverige behöver?

Båda partierna har i sina aktuella program inför valet nästa år föreslagit fler och starkare landsbygdsinsatser i hela landet, vilket också sägs från regeringsförhandlingarna i grannlandet. Detta kan bilda en grund för ett unikt samarbete över gränsen.

När partierna i Sverige talar om satsningar i norr menar de ofta investeringar efter kusten mellan och i de större städerna. Även om vi är många som är positiva till gjorda och planerade investeringar i norra Sverige måste vi konstatera att det stora Inlandet i stort sett legat i skuggan av satsningarna efter kusten norr om Mälardalen.

Att en rad ledande politiker nu helhjärtat ställer upp på en storsatsning på Inlandsbanan är en bra början på en tänkbar ny era (se min förra ledare). Men vad kan vi göra mer tillsammans med Norge?

Att rusta upp Inlandsvägen (E 45) och Inlandsbanan med bibanor och vägar till Norge borde vara ett grundläggande projekt i likhet med att göra universiteten i Trondheim, Bodö och Tromsö lättillgängliga för svenska studenter. Om vägar och järnvägar i de gemensamma inlanden ägs eller sköts och utvecklas via en gemensam budget skulle fördelarna vara stora för båda länderna.

Gränskommunerna skulle kunna leda framtidsplaneringen med stöd av regeringarna, engagerade företag och lokala banker i allehanda gröna projekt. Befolkningen i Inlandet är redan med på noterna. Vad väntar vi på?

Ett nytt Sverige är på väg att växa fram

Det som just nu händer i Norr- och Västerbotten kan komma att forma ett annorlunda och mer hoppingivande Sverige. Pandemins effekter inte att förglömma. Svensk landsbygd och skogslänen kan bli de nya vinnarna. Vad får mig att dra sådana slutsatser och tänka i nya spår?

Händelserna i de två norra länen med byggande av två nya stålverk drivna av icke-fossila bränslen och en gigantisk batterifabrik riggad i samma anda, skapar inte bara tusentals nya jobb inom industrin. Kringeffekter på servicenäringarna och den breda offentliga servicen kanske skänker regionen mer än dubbelt så många jobb i befintliga och nya företag.

Att den del av landet som från 1950-talet och fram till våra dagar försett storstäderna i söder med tiotusentals välutbildade ungdomar och vuxna familjer nu ropar efter många tusentals nya medarbetare i en rad industri- och tjänstenäringar, kan medföra inte mindre än en revolution för tidigare illa åtgångna orter och kommuner. Enbart bristen på bostäder i tillväxtorterna Gällivare, Boden och Skellefteå kan ge ett uppsving för nya pendlingsorter i bl.a. Sorsele, Storuman, Arvidsjaur, Överkalix och Lycksele.

Andra orter och kommuner i hela Norrland men också exempelvis i bruks- och landsbygdskommuner i Bergslagen med omnejd borde kunna inspireras av utvecklingen i norr och agera för att ett grönt och fossilfritt Sverige ger nya företag, jobb och inkomster. Exemplet i norr visar ju att landsbygdens resurser och människor passar väl in i det nya Sverige som redan växer fram. Ingenting får man dock gratis utan handling.

Jag gladde mig häromdagen åt att ledande politiker i kommunerna efter Inlandsbanan (och Europaväg 45) arbetade hårt för att skapa en modern järnväg i hela Inlandsregionen (artikel i Dagens Samhälle). Med en sådan kan Norges och vårt eget stora Inland utvecklas tillsammans, de omfattande råvarorna förädlas på plats, turismen främjas och jobben bli fler. Det nya IT-nätet kan ge fler tjänstejobb utanför storstäderna och pandemin har redan visat att stora grupper föredrar att arbeta med storstadsjobben i landsbygdens alla stugor.

Om kommuner, småföretagare, fack och primärnäringarna går samman kan vi ta tillvara de nya möjligheterna. 50 år av drömmar kan bli verklighet!

Om sötsaker, snacks och fika för de inlagda på sjukhus

Jag har testat på lasarettsbesök inom slutenvården den här veckan för en operation.

Först och främst behöver sägas vilken otrolig service, hjälp med smärta och respekt som man bemöts med inom vården. Jag blir rörd av tanken. Människor som lägger handen på en med öppet hjärta och säger att det ska bli bra. Fantastiskt!

Jag tänkte däremot prata om vad det erbjuds för inmundigande på ett sjukhus, för där verkar det snarare som att tiden har stått stilla. För den som besöker snacks-automaten och vill äta något som inte är direkt förkastligt för kroppen blir det svårt.

Det handlar om alla möjliga former av godis och fredagsmys – egentligen ingenting riktigt nyttigt att äta. Fiket har också mycket servering av just fika och jag blev förvånad när kvällsmackan serverades med saft på avdelningen.

Ur ett vetenskapligt perspektiv är socker svårt, eftersom det inte riktigt går att peka ut enskilda livsmedel som sämre än andra. Dels är det oerhört svårt att forska på livsmedel, eftersom om en forskare ber dig att sluta med t.ex glass, så kommer du att äta något annat istället.

Äter du ingenting annat istället så kommer du att äta mindre energi än vad du gjorde när du åt glass, och då vet man inte om det var själva energirestriktionen eller om det var just att du undvek att äta glass som påverkade din kropp. När människor självrapporterar sina matvanor blir det sällan hela sanningen heller. Så forskningen är svår.

Men vi vet att sockersötad dryck är dåligt. Vid det här laget måste det finnas tillräckligt med underlag för att konstatera det. Forskare och läkare och insatta har i omgångar bett om att Sverige ska beskatta sockersötad dryck. Danmark har redan infört det. Diabetesportalen skriver om forskning som återigen bevisat (maj 2020) att bara ett lätt förhöjt blodsocker skapar skadliga processer i kroppen. Läsk ger den här effekten. Saft också.

Kunden har alltid rätt sägs det ju i olika serviceyrken, och självklart är det marknaden som styr. Men kanske borde det vara annat på ett sjukhus. Vården borde vara en fristad från skitmat, och snarare ligga i framkant och erbjuda goda alternativ, inte olika mindre bra.

Strandskyddet behöver ändras och bevaras!

Striden om det viktiga strandskyddets framtid pågår med intensiv hetta på båda huvudfronterna. De som vill luckra upp skyddet pekar på svårigheterna att få bygga fritids- och bostadshus i närheten av olika vatten på landsbygden. De som kämpar emot lättnader i lagen befarar att ett försämrat skydd blockerar många nya stränder med hus och staket och att allemansrätten raseras.

Exploateringen av stränderna kring storstäderna, där man fått (eller tagit!) rätt att bygga hus och bryggor vid många stränder, har blivit skräckexempel på vad som skulle kunna spridas fritt inom landet. Båda grupperna verkar vara överens om att inte riskera en sådan utveckling på landsbygden och vill t.o.m. skärpa strandskyddet där exploateringen av stränderna allvarligt skadat miljön – och allemansrätten. Därefter går meningarna isär.

I många delar av landsbygden är det svårt eller omöjligt att få bygga ett bostadshus närmare än 100 meter eller i vissa fall upp till 300 meter från stränderna. Områden eller kommuner med hundratals sjöar och ett antal vattendrag kan idag inte brukas för ett attraktivt och mycket efterlängtat boende till skillnad från vad som i praktiken erbjuds kring större tätorter landet runt.

Denna skillnad mellan stad och land är inte försvarbar. Boende med vattenkontakt eller vattenutsikt i någon form är något som landsbygden bör tillåta – men enligt min mening på tydliga villkor.

Den lösning jag ser framför mig – en lösning jag delar med många miljövänner – vore att låta kommunerna utse vissa sjöar och vattensystem där man tillåter bebyggelse med vattenutsikt under givna regler. I en medborgardiskuterad översiktsplan ges kommunerna rätt att tillåta bebyggelse nära stränder men med en fri zon på minst 30 meter från strandlinjen för att underlätta för djuren och friluftslivet att alltid fritt kunna röra sig i naturen.

Jag är nämligen övertygad om att en fri utsikt över sköna vattenmiljöer är huvudintresset och inte en blockering av tillgängligheten till våra allemansmiljöer.

Om man inte har ett välmotiverat och tydligt regelverk finns det uppenbara risker för att starka exploateringsföretag tar över viktig planering och byggverksamhet kring stränderna. Då blir alla förlorare!