Orättvist för motionsidrott och naturturism

Restauranger och stillasittande arrangemang gynnas

Ge motionsidrott och naturturismen samma möjligheter att överleva som restauranger och stillasittande arrangemang.

Inrikesminister Mikael Damberg har meddelat att förbudet mot allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 deltagare blir kvar, men lättas förslagsvis upp med två undantag. Det ena förslaget innebär att restauranger och kaféer ska få anordna exempelvis konserter utan att det faller under regeln för allmän sammankomst och offentlig tillställning. I förslag två tillåts vissa arrangemang och evenemang få anordnas med fler än 50 personer, om det rör sig om sittande publik samt att arrangören kan vidta åtgärder som innebär att publiken kan hålla avstånd.

Detta undantag ska kombineras med ett maxtak för antalet deltagare. Syftet med undantagen från 50-gränsen är att regeln ”inte i onödan träffar verksamheter som kan bedrivas på ett smittsäkert sätt.”

Härom veckan kom regeringen med ytterligare besked då man aviserade att undantag från 50-regeln kan vara aktuella från 15 oktober om smittoläget tillåter, då 500 besökare kan tillåtas vid sittande idrotts- och kulturevenemang.

Förslagen är steg i rätt riktning men vi menar att det fortfarande finns en inkonsekvens då de presenterade förslagen slår snett mot vissa delar av besöksnäringen, såsom motionsidrotten och naturturismen.

I praktiken innebär förslagen, om och när de införs, att betydligt fler än 50 personer kommer att få samlas om huvudaktiviteten utförs sittande med två meters avstånd. Enligt förslaget är det således helt i sin ordning att 200 personer befinner sig på en sportbar och ett hundratal personer på en fotbollsstadion, men om man tillsammans ger sig ut på en gemensam vandring över flera mil får bara 50 personer följa med. Den avgörande faktorn är om du sitter ner, står upp eller går.

Många besökare söker sig till våra respektive destinationer för just utomhusaktiviteter och -upplevelser. Våra verksamheter ligger främst i naturen och här finns milsvida ytor där vi arrangerar vandringar, löplopp, cykel- och skidtävlingar och andra evenemang. Många av dessa har tvingats ställa in, som exempelvis Sveriges största utefestival, Utefest i Höga Kusten och Storsjöcupen i Östersund, eller ställa om, likt Vasaloppets sommarvecka. Dessa och många liknande verksamheter kämpar nu för sin överlevnad. Förutom att det är ett hårt ekonomiskt slag för många mindre aktörer är det ett slag mot folkhälsan, där naturens källa till välbefinnande är vida känt, inte minst i dessa tider.

Vi vill att regeringen även ger våra naturturismföretag, organisationer, föreningar och evenemangsarrangörer förutsättningar att genomföra sina verksamheter på ett säkert sätt utifrån förutsättningarna. Vi vill att även dessa aktörer ska ha samma förutsättningar som restauranger, butiker och snart även stillasittande arenatillställningar att bedriva sina verksamheter. Det samma gäller föreningar, som får viktiga tillskott till sin verksamhet genom att genomföra och stötta olika evenemang.

Som förslaget ser ut nu slår det hårt mot landsbygdsregioner och mindre verksamheter som har viljan, kunskapen och möjligheterna att skapa arrangemang på välanpassade sätt. När regeringen tydligt meddelar att det krävs justeringar i nuvarande regelverk hoppas vi att förslagen ses över ytterligare en gång så att det skapas logiska, rättvisa regler som ger alla branscher samma möjligheter att överleva efterdyningarna som följer i pandemins spår. Inte bara sittande – utan även vandrande, springande och skidande.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Ett samtal kan skapa en avgörande skillnad

Inne i det andra året av pandemin ser vi ett fortsatt ökat tryck på till exempel stödlinjer i fråga om psykisk ohälsa. Många har utstått stora påfrestningar under pandemin, och konsekvenserna på sikt är svåröverskådliga.

Vi vet av erfarenhet att psykisk ohälsa samt våld i nära relationer och social utsatthet tenderar att öka i samband med samhällskriser. Pandemins fysiska distansering och annan långvarig påfrestning gör det svårt att upprätthålla sociala skyddsnät, hälsosamma vanor och i förlängningen känslan av mening i tillvaron. På det följer oro, ångest, depressioner och i värsta fall tankar om självmord.

Samhället har ställts inför en stor existentiell utmaning när livet hotas samtidigt som våra möjligheter att vara närvarande och stötta varandra som vi vill i kriser har begränsats. Såväl barn och unga som vuxna lider av nedstämdhet eller ofrivillig ensamhet, och kan ha svårt att se meningen med livet. Många har blivit arbetslösa, tvingats ställa in viktiga planer i livet eller förlorat närstående med begränsade möjligheter att ta farväl och få stöd i sorgearbetet.

Detta är inte nytt. Det unika är att det händer så många samtidigt, i en hel värld.

Studier visar att andelen självmord inte ökade under pandemins första månader i höginkomstländer som Sverige. Forskarna betonar dock vikten av att arbeta förebyggande och följa utvecklingen noga. I en internationell studie där forskarna sammanställt över 200 befolkningsstudier över den psykiska hälsan före och under covid-19-pandemin hade andelen i befolkningen som hade tankar om att ta sitt liv ökat från 5,8 % 2017/2018 till 11 % under pandemin.

Vid studier av hälsan hos personer med covid-19-diagnos fann forskarna att hela 33,6 % hade neurologiska eller psykiatriska diagnoser inom sex månader efter infektionen. Av dem som intensivvårdats hade nästan hälften fått en sådan diagnos inom sex månader. De vanligaste besvären var ångest (17 %) och nedstämdhet (14 %).

För att främja människors psykiska och existentiella hälsa, och minska risken för självmord i spåren av pandemin, krävs omfattande insatser och ekonomiska resurser på alla politiska nivåer. Samtidigt måste de direkta effekterna hanteras här och nu. Hälso- och sjukvården kommer att möta stora behov av terapi och traumabehandling, men glöm inte den skillnad du själv kan göra!

För en person som brottas med livets mening kan en medmänniska betyda enormt mycket. Genom att våga fråga hur människor i vår närhet mår, och att våga lyssna, kan vi skapa styrka att ta sig igenom svårigheterna. Det kan vara tunga samtal men vår erfarenhet är att de kan komma att handla lika mycket om livet som om döden. Tack vare sådana uppriktiga samtal vågar många söka också annan hjälp.

För den som saknar någon att prata med finns vi. Som civilsamhällesorganisationer nås vi även under semesterperioden. Vi vill möta hopplöshet, maktlöshet och ensamhet med närvaro, medkänsla och hopp. Vi finns bara några knapptryckningar bort.

Så kan Dalarna bidra till klimatomställningen

”Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp!”

Förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen är två avgörande hot mot mänskligheten, som dessutom förstärker varandra. Bägge utarmar variationen av ekosystem och arter, vilket gör att vi förlorar nyttor från naturen som pollinering och luft- och vattenrening.

Övergripande är det tydligt att det som gynnar klimatet också gynnar den biologiska mångfalden, och tvärtom. Det gäller bevarande och återställande av våtmarker, kustområden och skogar. Men när man skiftar perspektiv från helheten till enskilda delar kan det verka som att man måste välja mellan klimat och biologisk mångfald.

Ett exempel är planerna på att producera fossilfritt stål i Norrbotten. Det kräver järnmalm, ren el och kalksten till stålverken – verksamheter som på goda grunder kräver miljötillstånd. Men om någon skyddad art finns där en gruva är tänkt att öppnas, en vindkraftspark anläggas eller kalksten brytas kommer verksamheten med stor sannolikhet inte få tillstånd.

Samhället måste snabbt bli bättre på att förstå hur hot mot klimat och biologisk mångfald hänger ihop. Vi ser fyra behov:

Helhetstänk vid prövning av miljöfarlig verksamhet. De verksamheter som är hållbara bör få företräde framför de som inte är det. Det bör gälla även de länkar i en värdekedja som ännu inte kan ställa om eller bli helt cirkulära. Kunskapskrav ska ställas på den som söker tillstånd att visa att den utgör en del i en sådan kedja.

Förtydliga reglerna för dispens. Det går i dag att göra undantag från artskyddsförordningen om ingreppet utgör ”ett allt överskuggande allmänintresse”. Men för näringslivsprojekt är det i praktiken omöjligt. Det måste bli möjligt att lämna dispens från artskyddet till förmån för klimatomställning och tvärtom. Det här behöver den pågående utredningen En modern och effektiv miljöprövning förtydliga.

Gemensamt lokalt ansvarstagande. Hur lång tid det tar att få ett miljötillstånd påverkas kraftigt av hur företag, myndigheter och miljöorganisationer agerar. Energimyndigheten, Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har tagit fram övergripande vägledningar för att guida till hur samhällsintressen ska prioriteras i olika situationer. Här får inte det lokala perspektivet gå förlorat.

Ekologiska färdplaner från näringslivet. Flera branscher har tagit fram fossilfria färdplaner och gruv- och metallbranschen har tagit fram en färdplan för biologisk mångfald. Fler behöver följa efter – men det räcker inte. Frågorna kan inte hanteras i separata planer utan de måste integreras.

Det är bråttom att ta ett helhetsgrepp kring den avvägning som uppstår mellan global klimatnytta och lokal påverkan på biologisk mångfald. En bättre miljöprövning ger förutsättningar för ny teknologi som hjälper oss att klara både klimatomställningen och att värna den biologiska mångfalden. 

Ska vaccinvägrare straffas med samhällstjänst?

Ja vad kan sägas om de som inte vill ta en spruta med vaccin mot coronan, som kan leda till hemska smärtor och död. Inte nog med att de kan bli smittade själva, utan även andra helt oskyldiga kan bli smittade.  

Vem är ansvarig för detta?

Jo det är enkelt att förstå att det inte är de som villigt tagit sin vaccinspruta för människors bästa.

Det verkar inte finnas något sunt förnuft utan det kanske ska vara någon typ av straffbildning för vaccinvägrare. Varför inte lite samhällstjänst på en lämplig plats och där de kan smitta varandra.

Naturligtvis så bör de få sparken från sina jobb och vara extra noga med de inom serviceyrken så som vård, omsorg mm.

Det kanske inte bör vara så hårt mot de spruträdda, men det är allt viktigare att ta vaccin än att ha ett dåligt samvete för all framtid.

Företagarna: Lägg ner regionmästerskapet i kvittosamling

Tillsammans sparar företagare i Dalarna kilometervis med fysiska kvitton i pärmar varje år. Kvitton på papper av låg kvalitet som efter bara några månader ofta är oläsbara. Varför kan man undra? Svaret är lika enkelt som det är nedstämmande. För att bokföringslagstiftningen fastnat i sent 90-tal och därmed inte hängt med i de möjligheter som digitaliseringen fört med sig. Enligt bokföringslagen måste alla företagare därför spara alla fysiska kvitton i sju år efter det kalenderår då verksamhetens räkenskapsår avslutades. Även om informationen i ett fysiskt kvitto sparas digitalt måste originalkvittot fortfarande sparas under tre års tid.

Bokföring kallas ibland för företagandets språk. Den företagare som inte talar språket sägs inte heller bli framgångsrik. Dessvärre har Bokföringslagens regelverk så många år på nacken att språket blivit så pass uråldrigt att det nästan är oanvändbart i vardagliga sammanhang. Oräkneliga mängder papper sparas helt i onödan och Dalarnas företagare tvingas varje år kvala in i till regionmästerskapet i kvittosamling – helt ofrivilligt. 

För att synliggöra vad det kostar undvika att göra nödvändiga förändringar av en lag i tjugo år så har rapporten som innehåller precis vad den heter – Företagens kostnader för att bevara räkenskapsinformation i pappersformat – analyserat vilka kostnader företagens samlande av pappersfakturor och reseräkningar faktiskt medför.

Rapportens slutsatser är nedslående. Totalt kostar pappersexercisen Sveriges företagare 3,9 miljarder kronor per år. Om den summan översätts till arbetskraftskostnad motsvarar det 139 nya heltidstjänster bara i Dalarna. De administrativa processer och arkiveringsuppgifter som lagstiftningsbyråkratin kräver kostar pengar både att utföra och att upprätthålla. 

Företagare är och vill vara jobbskapare, inte pappersskyfflare. Sedan 90-talet har 4 av 5 nya jobb skapats i de mindre företagen och bara i Dalarna står småföretagen och deras anställda för 28 procent av de kommunala skatteintäkterna. Om våra folkvalda politiker på allvar vill göra vad som krävs för att skapa fler jobb i hela landet kan de inte vifta bort en lag som helt i onödan kostar svenska företag nästan 4 miljarder kronor årligen.

För att Dalaras företag ska fortsätta att vara konkurrenskraftiga nationellt och globalt så behöver den svenska lagstiftningen anpassas till dagens digitala verklighet. Ta bort det administrativa tjafset och låt de fysiska kvitton som så länge hemsökt företagarna fördrivas till den historiebok där de hör hemma.

Det krävs politiska beslut om skogen i Dalarna

Skogen är en fantastisk resurs. Bara i Dalarna finns 2 miljoner hektar med skogsmark som ger klimatsmarta produkter, biodrivmedel, binder kol, utgör hem för otaliga djur och växter och erbjuder en plats för rekreation. Men hur ska skogen räcka till allt som vi vill använda den till? Och vad är rätt väg att välja när det kommer till aktivt brukande eller ökat skydd?

Den mycket omfattande och omdiskuterade Skogsutredningen har varit ute på remiss. Tyvärr misslyckas utredningen med sin ambition att presentera en helhet eftersom flera av förslagen motverkar varandra. Hur alla de förväntningar som finns på den svenska skogen ska balanseras är lika oklart som innan.

Vi på Skogssällskapet ställer oss bakom utredningens förslag om att kartlägga statusen för den biologiska mångfalden i skogen, så att vi kan göra rätt avvägningar när det kommer till bevarande och skydd. Kunskap och mer data är bra, men nu är det varken ett vetenskapligt råd eller en bristanalys som behövs. Utredningen konstaterar att det inte finns möjlighet att både uppfylla de svenska miljömålen och tillfredsställa behovet av råvara i en växande bioekonomi. 

På Skogssällskapet vill vi inte se tillväxt och miljö som två motstående sidor, där det ena alltid sker på bekostnad av det andra. Skogssällskapet grundades för över hundra år sedan ”för skogshushållningen och naturvården”.

Ett aktivt skogsbruk är en förutsättning för att vi ska lyckas med omställningen till en bioekonomi, samtidigt som naturvård är en förutsättning för att skogen ska kunna brukas hållbart. Vår erfarenhet är att produktion och naturvård kan samverka för att den enskilda skogsägaren ska nå sina mål med skogsägandet.

Men summan av alla krav och förväntningar som ställs på skogen i dag är orealistiska. Det är helt centralt att politikerna i både riksdag och regering nu kliver fram och fattar aktiva beslut om hur den svenska skogen ska kunna göra största möjliga samhällsnytta – för ekonomi, klimat, biologisk mångfald och rekreation.

Vi behöver en väg framåt för den svenska skogen. Dalarnas riksdagsledamöter bör kräva att regeringen tar fram tydliga tillväxtmål för skogen samt ser över miljömålen.