Hon hade sagt upp sig från jobbet som sjukgymnast för att satsa på att bygga upp den slumrande gården hemma i Kullen. Två år senare tog hon över kommunens 40 nötkreatur. Nu är Kristina ”Slaktar-Stina” Forsbergs kor ett självklart inslag i bygden.
Det var 2016 som Ludvika kommun började med att låna betesdjur och stängsla in marker med hjälp av bidrag från länsstyrelsen. 2017 började man köpa in egna djur, som sedan skulle hålla landskapen öppna och förse delar av förskolan, skolan och äldreomsorgen med kött. Men kommunen la ner sin betesdjursverksamhet 2019 och Kristina fick då möjligheten att ta över både kor och betesmarker som kommunen åtagit sig att sköta om.
Ett beslut hon inte ångrar.
När Dalabygden träffar Kristina i kohagen, är hon på väg ut för att titta till ett av djuren som ska slaktas nästa dag.
– Det är jag som bestämmer över liv och död. Det känns såklart vemodigt och jobbigt, men liv föder liv, säger Kristina och kliar kärleksfullt på en av kossorna, som blivit byfolkets kor lika mycket som hennes.
Stort engagemang
Djuren engagerar många människor och Kristina får både samtal och meddelanden när något i kohagen inte riktigt stämmer. Vilket hon själv också uppmuntrar via sina kanaler på sociala medier.
– Jag brukar skriva där när vi till exempel flyttar korna, eftersom de kan bli lite oroliga då. Och folk hör själva av sig när de ser något som verkar lite lurt. En gång när vi flyttade djuren från en hage till en annan, så att det inte syntes från byvägen, då ringde folk och undrade om mina kossor rymt. Jag är så tacksam för engagemanget.
Men att ta över korna var inte helt självklart. När det började pratas om nedläggning av kommunens betesdjursverksamhet fick Kristina och hennes man Magnus hintar från omgivningen att de borde ta över besättningen.
– Aldrig i livet tänkte vi! Hur skulle vi klara det? Vi hade nog med några tjurar, höns, får och grisar hemma.
Hellre satsa än ångra
Men tanken på fler djur mognade och idén på att ha nötkreatur kändes mer och mer lockande, berättar Kristina och kisar mot den låga solen.
– Det värsta som skulle kunna hända var att vi inte skulle klara av det, men vi tänkte att en sån situation också går att lösa. Vi kom fram till att vi inte ville hamna i en situation där vi skulle tänka tillbaka och ångra en möjlighet som troligtvis aldrig skulle dyka upp igen. Vi visste att vi ville ansvara för fler nötdjur och betesmarker och vi hittade ingen bra anledning till varför den stunden skulle behöva vänta i flera år.
Helhetssyn på natur och människa
Kristina brinner för en helhetssyn kring djuren, naturen och människan.
– Jag jobbar för ett regenerativt lantbruk. Det handlar om att bygga upp en styrka i marken, i samhället där djuren finns och för oss i familjen. Att stärka ekosystemet och tänka på att kommande generationer ska ha bördig jord, rent vatten och biologisk mångfald, blir viktigare och viktigare.
Och Kristinas glöd har spritt sig så pass att hon i dagarna fick ta emot Samarkands hållbarhetspris. Ett pris som varje år delas ut till någon eller några i Västerbergsslagen som är verksamma och nytänkande inom ett hållbarhetsarbete.
Till Dalabygden säger Kristina;
– Det finaste med priset är att några personer tycker att det vi gör är så pass bra och viktigt, att de tagit av sin tid och engagemang för att skicka in en nominering. Det känns bra och uppmuntrande.
När Kristina tänker på framtiden, vill hon gärna ha några mjölkkor också.
– Pengarna kommer att användas där vi tror att de gör bäst nytta och effekt för ekosystemen, bygden och människorna som lever här – spontant tänker jag på ett par mjölkkor – eller vad tycker du?