Får storstäderna stå tillbaka för glesbygden?

Ett påstående som upprör

Stockholm med omgivande region är den på många sätt mest gynnade regionen i landet. Detta är ostridigt. Men det konstiga är att det ofta är ledande politiker i storstäderna som minst av alla förstår sin regions – eller kanske sin egen – privilegierade position gentemot andra regioner. Ett sådant talande exempel fann jag förra veckan i en storstadstidning (DN 16.9).

Rubriken var lagom provokativ – ”Stockholm kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden”. Det var inget skämt utan ett uttalande av en av Stockholmsregionens toppolitiker.

Stockholms och dess regions ledande politiker brukar ständigt klaga över att de inte får nog med pengar från i första hand staten för alla sina obegränsade önskemål. Trots att de redan får mest resurser av alla regioner hör vi klagomål över att staten, d.v.s. skattebetalare i hela landet, inte är tillräckligt generös med nya resurser till främst vägar, järnvägar, tunnelbanor, och bostäder.

Dessutom klagar de alltid över att de betalar miljarder till skatteutjämning till ”fattiga kommuner på landet” där det i verkligheten är så att cirka 90 % av summorna går till ekonomiskt svaga kommuner i det egna länet och stora delar av resten till Göteborg och Malmö!

I den ovan nämnda artikeln står det vidare: ”Det tas inte tillräcklig hänsyn till våra stora behov. Vi kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden. Det kommer att stå hela Sverige dyrt säger tillväxt- och samhällsplaneringsregionrådet Gustav Hemming (C)”. I en region som rymmer en stor grupp kommuner med landets lägsta kommunalskatt är han extra kritisk till att den med resurser bortskämda regionen inte får ännu mer infrastrukturpengar till alla stora investeringar som pågår eller planeras.

Eftersom Hemming är uppvuxen i den lilla av strukturomvandlingen hårt prövade kommunen Skinnskatteberg borde han ju vara medveten om att omgivande regioner som Dalarna och Gävleborg under decennier kämpat för att behålla åtminstone den viktigaste basservicen och farbara vägar och järnvägar.

Kan förklaringen till hans besynnerliga verklighetsuppfattning möjligen vara den att han kanske ser Stockholmsregionen som ett förstorat Skinnskatteberg och inte märkt att han flyttat från ett krisområde till en region snarlik Klondike?

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden