Så kan hoten mot handeln bekämpas

Jag har i ett par ledare varnat för vad den växande E-handeln och speciellt Amazons inträde i Sverige kan föra med sig för den småskaliga handeln i landsbygdens tätorter. Denna utveckling i förening med etableringen av större köpcentra i de större kommunerna har redan fört med sig ett stigande antal butiksnedläggningar. Böcker, elektronik, kläder och möbler tillhör det som i ökad utsträckning försvinner. Vad blir kvar efter några års ytterligare härjningar bland småbutikerna?

Frågan är om denna utveckling kan påverkas på regional eller lokal nivå? Kan man genom kommunala och privata insatser från både kunder och butiksägare bryta det negativa mönstret?

Själv är jag övertygad om att man kan göra en hel del även om det sker i en tuff miljö i en pressad period inom handeln. Det jag lärt mig av Åmåls kommun är att om butiksägarna, fastighetsägarna och kommunen samverkar om olika lösningar kan man behålla fler butiker, undvika utflyttning från centrum och öka tillgängligheten till tätortens serviceutbud.

Andra kommuner försöker lösa problemen med sviktande handel genom att göra om butiker till kontor, bostäder, utställningsrum/-hallar och sociala aktivitetsrum. Det kan vara en bra lösning på kort sikt men bidrar på längre sikt till att handeln får ännu svårare att överleva på orten. Denna typ av lösningar tillför ju inte någon ny service. Däremot slipper invånarna se tomma lokaler.

Åmålmodellen kan ju utvecklas mot fler alternativ där samverkan mellan olika intressenter utgör en grundbult. Flera småbutiker skulle kunna finnas i en och samma lokal med gemensam personal. Nya och uppvärmda minigallerior i det nordiska klimatet kan vara en väg att gå. Inköpssamverkan mellan olika butiker i en region kan bidra till lägre varupriser. Specialisering av sortimentet och högre, unika kvaliteter hos en vara kan göra en orts handel mer unik och attraktiv.

Dessa frågor och behov av nya lösningar är högst aktuella inom Dalabygdens flesta kommuner. Regionens aktiva lokala banker skulle kunna vara med på ett hörn för att kunna finansiera både utbildning av alla berörda och en del ombyggnader. Även kunderna måste bli medvetna om läget. Amazon i all ära men helst inte på bekostnad av hemortens butiker!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Dalastrategin 2030 – för vem eller för vilka?

Dalfolket bjöds aldrig in

Dalarna har med skilda huvudmän publicerat något som kallas Dalastrategin (eller motsv.) från 1960-talet fram till nutid. Målet med strategin har varit att peka ut i första hand olika önskvärda satsningar för att stärka och utveckla länet/regionen. Det gäller bl.a. att uppnå bättre samhällsservice, fler företag och fler jobb.

Nu håller dagens framtidsspanare inom Region Dalarna på med Dalastrategin 2030 som i underlaget till skrivningarna bl.a. säger att ”Vi utövar ett ledarskap som kännetecknas av tillit och möjliggörande” och ”Vi tar tillvara människors drivkraft, kompetens och engagemang”. Det låter ju tjusigt och frågan är hur det skall tolkas i konkreta handlingar och beslut

Innan man påbörjar ett nytt programarbete bör man självklart analysera erfarenheterna av det som länet önskat göra enligt tidigare strategier. För att få kunskap om tidigare decenniers arbete behövs utvärderingar av det som gjorts, lyckats, misslyckats och orsakerna bakom olika resultat. Någon sådan analys finns inte vad gäller Dalarna. Risken är att man går in med nya visioner och konkreta förslag för de kommande tio åren utan kunskap om viktiga villkor för att nå uppsatta mål.

En stor fara med strategier av det här slaget är att de inte är förankrade i regionens medborgare, organisationer och företag – d.v.s. de krafter utan vars engagemang och resurser inte något viktigt framtidsprojekt kan lyckas. Trots att skrivningarna i strategins inledning (se ovan) om vikten av ”människors drivkraft, kompetens och engagemang” har Dalastrategin 2030 inte skapats genom många människors medverkan. Dalastrategin 2030 är i huvudsak ett verk av regionens byråkratiska apparat.

Den korta remisstiden kring dokumentet på 31 sidor gör det inte heller möjligt att inbjuda länets invånare och folkliga organisationer till en seriös debatt om strategins mål och olika förslag. Detta borgar för att även dalastrategin 2030 riskerar att bli en papperstiger utan förmåga att styra Dalarnas verkliga framtid.

Ett av demokratins viktigaste fundament är att ha befolkningen på sin sida när samhället skall utvecklas och förändras. Utan dess medverkan är det inte möjligt att vare sig lösa klimatkrisen eller uppnå det hållbara samhälle!

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Gallimattias som sprids om vaccinfrågan – vilka källor litar du på?

Jag har aldrig sett ett starkare vaccinationsmotstånd än jag sett i år. Teorierna är olika. Allt från de som sakligen kanske blev skraja efter narkolepsibiverkningen från förra vaccinet, till de som tror att regeringen ska plantera in små microchip i kropparna på oss för att sen kontrollera oss.

Det var absolut de som fick narkolepsi av vaccinet mot svininfluensan. Enligt SVT handlar det om ca 440 personer. Totalt blev 60% av hela landet vaccinerat, ungefär 5,3 miljoner människor. En allvarlig biverkning givetvis, men få drabbades av den. Har man i åtanke hur många människor som får allvarliga konsekvenser av coronaviruset så behöver man inte vara någon stor matematiker för att förstå att faran med viruset är många många gånger större. Så är det en saklig oro för risker så bör man vaccinera sig också baserat på det.

Vi måste också komma ihåg att vi redan testat detta vaccinet på väldigt många människor; över 17 miljoner människor har fått det när jag skriver den här texten. Det är en hyfsat stor grupp som faktiskt testats innan oss. Jag vet att några i Sverige redan fått, men den stora massan har ännu inte hunnit med att få det. När så många människor får en åtgärd så spelar det ingen som helst roll vilken åtgärd det är.

Säger man till en miljon människor att ta en promenad så kommer folk att dö, bli tokiga eller gravida också. Det betyder inte att det handlade om promenaden. Det här är väldigt viktigt att komma ihåg.

Att vilja veta vad som sprutas in i ens kropp tycker jag däremot är sakligt – fråga och ta reda på – men ha i åtanke att det sprids otroligt mycket gallimatias kring det här ämnet, och du behöver vara noggrann med vilka källor du använder. Givetvis tjänar läkemedelsbolaget pengar på att du tar vaccinet. På samma sätt som din tandläkare tjänar pengar på att du får hål, eller mekanikern på att bilen går sönder. Då ska man vara kritisk, det är helt korrekt. Men om du åker långt förbi kamremsbytet för att du inte litar på din mekaniker så är det du som får betala priset för din rasade motor i slutändan.

Det kan vara din läxa. Skippar du vaccinet däremot blir det en läxa inte bara för dig, utan också för oss runt omkring dig.

/Kim Larsson, partipolitiskt ledarskribent

Är egentligen partipolitisk enighet möjlig?

Ett bristande ledarskap

Alla demokrater vet att en levande demokrati behöver olika röster, samtal och idéutbyte mellan mänskor, flera partier som organiserar våra värderingar och intressen och ett gränsöverskridande samarbete kring det som förenar de flesta mänskor. Att kunna skapa konstruktiva och framåtsyftande kompromisser är nödvändigt för att vi skall kunna hantera olika problem och konflikter och bygga ett allt bättre och hållbarare samhälle.

Jag har tidigare i denna tidning argumenterat för en ökad samverkan mellan olika partier, ideella rörelser och lokala företagare för att kunna läsa de stora behoven och bristerna hos landsbygdens service samt boende-och arbetsmarknad. Det finns en fungerande samverkan mellan exempelvis kommunerna efter E45 och Inlandsbanan som ju är två fundamentalt viktiga kommunikationsleder i hela Inlandet. Det räcker dock inte.

Det som fortfarande saknas är en kraftfull och enig samverkan mellan Riksdagens partier om de avgörande frågorna för Dalarnas och övriga inlandsläns framtid. Det gäller inte minst kommunikationerna, den grundläggande servicen, utbildningen, sjukvården, naturresursernas användning och de finansiella strukturfrågorna som exempelvis skatteutjämningen.

Kommunikationerna borde vara enkelt att komma överens om. Bättre järnvägar, vägar och IT-nät gynnar ju alla parter i samhället – både bofasta och de många besökarna. Det gäller även merparten av den grundläggande servicen som livsmedel, post- och bankservice samt drivmedelsförsäljning. Kring skatteutjämningen, sjukvården och utbildningen är det sämre beställt med samsynen. På dessa områden måste politikerna tona ned sina särartslösningar, sluta gräla om det mindre väsentliga.

Utan en stark, enig och uthållig front för viktiga framtidssatsningar och mot intressen som ofta nedvärderar behovet av en väl fungerande och utvecklingsinriktad landsbygd går det inte att bryta de allt större klyftorna mellan stad och land, särskilt norr om Mälardalen.

För att lyckas med att på allvar stärka landsbygden, där pandemin gett oss en oväntad gratishjälp, behövs partipolitisk enighet om de viktigaste frågorna. Det fordrar i sin tur ett utvecklat och gemensamt ledarskap. Kanske är bristen på ett sådant vår avgörande nackdel?

/Ronny Svensson, ledarskribent

En vit jul bör faktiskt handla om nykterhet

”…i genomsnitt motsvarande 92 flaskor vin per person och år…”

Den vita julen närmar sig med stormsteg. Nu är det barnens högtid, och vitheten handlar givetvis också om snötäcket som helt klart ger en annan dimension i julfirandet, men jag pratar om nykterheten. Något som proklamerats varje år så långt tillbaka som jag kan minnas. Julen ska vara nykter, för barnens skull.

Jag har inget problem med att organisationer som IOGT jobbar för nykterhet, det kommer alltid att behövas motpoler till alkoholen i samhället.

En genomsnittlig svensk konsumerar alltså motsvarande 342 starköl eller 91 flaskor vin eller 32 flaskor sprit per år. Det motsvarar drygt 6,5 öl i veckan eller 1,75 flaskor vin i veckan enligt Systembolaget.

Det kommer inte vara negativt att vi skippar detta på en högtid, snarare tvärtom. Dessutom har ny forskning visat att det inte längre finns något ofarligt drickande.

Tidigare har man ju hävdat att en liten del sprit per dag kanske till och med skulle kunna vara bra för hälsan, men det har ändrats på senare år till att faran med alkohol börjar vid första glaset.

Har man problem med alkohol så kan man inte dricka överhuvudtaget. Alkoholism är en sjukdom, som i alla fall jag som humanist, ser som något som även drabbar det sociala i ens liv. Alltså, man behöver inte ha ett jättefarligt bruk för kroppen, eller uppleva abstinens för att vara alkoholist.

Det kan “räcka” med att familjen påverkas på ett negativt sätt. Alltså sjukdomen sitter i själva familjestrukturen, med barn som är rädda för att föräldern ska dricka, eller en partner som är orolig för intaget personen har.

I Sverige är det över en miljon människor som dricker för mycket alkohol enligt Systembolaget. Alla är inte missbrukare men har ett bruk som skulle kunna generera missbruk eller annan typ av ohälsa. Det kostar samhället enorma mängder pengar.

Men nykterhet på julen är inte lösningen på alkoholproblemen.

Nykterheten för alkoholisten måste vara året runt och oavsett vad det är för högtid, veckodag eller anledning. Det går inte att “skärpa sig” just när tomten kommer för att sen kalasa resten av året. Är du orolig för dig själv eller någon annan är det helt klart ett problem. Det går inte att lösa själv. Ta hjälp!

/Kim Larsson, partipolitiskt oberoende ledarskribent

Pandemin kan faktiskt gynna landsbygden

”Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag”

Den pandemi som nu plågar så gott som varje medborgare kan på olika sätt bli en fördel för landsbygden – kanske utan att vi som redan bor och arbetar här anstränger oss. Det handlar snarare om människors nya erfarenheter och värderingar av sina vardagsliv och sin hälsomässiga situation.

Det som partierna i främst Riksdagen under större delen av efterkrigstiden (från 1945) försökt att lösa med politiska analyser och beslut – att minska de växande klyftorna mellan stad och land – kanske en pandemi utan särskilda kvalifikationer kan ordna till utan att vi ens kunnat föreställa oss det.

Pandemin har kanske i första hand visat att vi kan sköta kvalificerade jobb av alla de slag utan att vi finns på ett centralt huvudkontor – eller vanligt kontor – och vara samlade på en enda stor plats. Tack vare den utbyggda bredbankstekniken är det snart möjligt att arbeta i alla typer av bostäder och byggnader oavsett var de ligger. Detta har landsbygdens mänskor sedan lång tid tillbaka sagt vara möjligt och förnuftigt men aldrig tagits på allvar av maktens företrädare i storstäderna.

Många har tack vare det decentraliserade arbetet på hemmaplan undvikit 1-3 timmars pendlingsarbete per dag och fått krafter över till familjeliv, ideell verksamhet m.m. och kanske till och med blivit stressfria. Kontrollen av vardagslivet har genom en effektivare vardag blivit helt möjlig och betydligt bättre än tidigare.

Detta gäller givetvis inte varje individ som kanske är beroende av att vistas på en arbetsplats med många eller fler kollegor. En möjlig utveckling vore att skapa gemensamma arbetsplatser på hemorten så som medarbetare i skilda företag gjorde i Nykvarn utanför Södertälje för några decennier sedan. Man slapp att pendla varje dag och hade arbetskamrater från olika företag att umgås med på en mindre arbetsplats.

Fördelarna med pandemin – trots alla faror och många nackdelar – är att den bl.a. tvingat många av oss att tänka igenom vårt sätt att leva, arbeta, vår konsumtions följder, relationerna mellan vuxna och familjernas barn, drivkrafterna i samhällsutvecklingen och inte minst att även storstaden har nackdelar och landsbygden många oupptäckta fördelar. Jag kommer att återkomma till ämnet under det nya året.

/Ronny Svensson, partipolitiskt oberoende ledarskribent