Så kan hoten mot handeln bekämpas

Jag har i ett par ledare varnat för vad den växande E-handeln och speciellt Amazons inträde i Sverige kan föra med sig för den småskaliga handeln i landsbygdens tätorter. Denna utveckling i förening med etableringen av större köpcentra i de större kommunerna har redan fört med sig ett stigande antal butiksnedläggningar. Böcker, elektronik, kläder och möbler tillhör det som i ökad utsträckning försvinner. Vad blir kvar efter några års ytterligare härjningar bland småbutikerna?

Frågan är om denna utveckling kan påverkas på regional eller lokal nivå? Kan man genom kommunala och privata insatser från både kunder och butiksägare bryta det negativa mönstret?

Själv är jag övertygad om att man kan göra en hel del även om det sker i en tuff miljö i en pressad period inom handeln. Det jag lärt mig av Åmåls kommun är att om butiksägarna, fastighetsägarna och kommunen samverkar om olika lösningar kan man behålla fler butiker, undvika utflyttning från centrum och öka tillgängligheten till tätortens serviceutbud.

Andra kommuner försöker lösa problemen med sviktande handel genom att göra om butiker till kontor, bostäder, utställningsrum/-hallar och sociala aktivitetsrum. Det kan vara en bra lösning på kort sikt men bidrar på längre sikt till att handeln får ännu svårare att överleva på orten. Denna typ av lösningar tillför ju inte någon ny service. Däremot slipper invånarna se tomma lokaler.

Åmålmodellen kan ju utvecklas mot fler alternativ där samverkan mellan olika intressenter utgör en grundbult. Flera småbutiker skulle kunna finnas i en och samma lokal med gemensam personal. Nya och uppvärmda minigallerior i det nordiska klimatet kan vara en väg att gå. Inköpssamverkan mellan olika butiker i en region kan bidra till lägre varupriser. Specialisering av sortimentet och högre, unika kvaliteter hos en vara kan göra en orts handel mer unik och attraktiv.

Dessa frågor och behov av nya lösningar är högst aktuella inom Dalabygdens flesta kommuner. Regionens aktiva lokala banker skulle kunna vara med på ett hörn för att kunna finansiera både utbildning av alla berörda och en del ombyggnader. Även kunderna måste bli medvetna om läget. Amazon i all ära men helst inte på bekostnad av hemortens butiker!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

En ny smartare kamp om de 290 miljarderna – från förtvivlan till attraktion

I min ledare för två veckor sedan förde jag en diskussion om vad man skulle kunna göra om vi som bor och verkar norr om Mälardalen fick en mindre andel (åtminstone till att börja med) av snabbtågsbudgeten för södra Sverige på 295 miljarder. Sannolikt blir den summan dubbelt så stor om och när bygget blir klart.

Syftet med ”våra miljarder” skulle vara att göra en rad olika men nödvändiga, möjliga och hållbara investeringar för att utveckla i första hand inlandsregionerna utanför storstäderna i de delar av landet som nästan alltid glöms bort i de statliga budgetarna.

Bland förslagen i förra ledaren fanns stora satsningar på Inlandsbanan och E45, Atlantbanan genom Gävleborgs och Jämtlands län till Trondheim, områdets högskolor och universitet, byggande av moderna bostäder i samtliga 107 kommuner och en hel del annat. Det finns många argument för sådana satsningar även om vi bortser från att Sverige alltid måste bygga på en konkret regional rättvisa.

Jag tänker på argument som att fler mänskor inte minst tack vare coronan upptäckt landsbygdens otaliga fördelar, det starkt ökade intresset att ha direkt överblick över produktionen av livsmedel och att odla själv, att minska sina kostnader för boendet och dra nytta av närheten till en varierande och välbehållen naturmiljö, möjligheter att oftare få vistas i skilda fjällmiljöer, att bredbandsutbyggnaden gjort det möjligt att ha vilka yrken som helst utanför storstan o.s.v.

Många av oss har i förtvivlan över tidigare orättvisor kring den regionala fördelningen av våra gemensamma resurser mest skildrat landsbygden och glesa miljöer som problembygder. Nu måste vi ändra på våra budskap och visa upp alla möjligheter och kvaliteter för alla som vill byta ut stressande tätortsmiljöer mot de boende- och verksamhetsmiljöer vi har runt knuten.

För att vi själva skall kunna bidra till en bestående förändring måste vi visa upp våra bästa exempel på högklassig vardagsservice, bra skolor, unika och framgångsrika företag, ideellt lokalt samarbete och vår breda och attraktiva kultur. Kan vi dessutom samarbeta med grannarna i Norge och Finland, få kommunerna på båda sidor att investera tillsammans och själva delta i framtidsarbetet får vi en bra början!

Kroppsaktivister: Tänk på farorna med fetma

Jag tittar på Stina Wolter och studerar hennes sociala medieflöden. Hon är en inspirerande, klok och energisk person. Genom att sprida kärleken till sin egen kropp hoppas hon att andra människor ska följa hennes exempel. Hennes och andra kroppsaktivisters syfte är hedervärt och verkligen något vi behöver syssla med.

När det gäller framför allt unga människors inställning till sin kropp är det hemskt. Redan i tidiga tonåren, och även tidigare än det ser vi att både pojkar och flickor plågas av sin spegelbild. Det är för jävligt rent ut sagt.

Men bara för att man har ett gott syfte betyder inte det att man gör rätt sak. Andemening i all ära men det pågår något annat samtidigt som detta.

Enligt diabetesportalen lider två miljarder människor av fetma, årligen dör flera miljoner människor av fetma. Var tredje person är för tung på jordklotet. Det går inte att skämta bort. Dessutom kommer många drabbas av indirekta sjukdomar som kommer från fetma, högt blodtryck, höga blodfetter, hjärt och kärlsjukdom, cancer och diabetes för att nämna några.

Även enligt WHO är fetma en jättestor hälsofaktor för jordens befolkning. Mer människor dör av för mycket mat än människor som dör av svält. Det är ett problem som verkligen är jätteallvarligt. Vi kan absolut dansa bort fetman, men kanske inte riktigt som Wolter tänker.

Jag menar att den som inspirerar folk att man får se ut på väldigt många olika sätt måste särställa fetman, och informera om den, och kanske också informera om hur man hanterar den.

Det är en oerhört allvarlig sjukdom, den kostar samhället massvis med pengar men framför allt kommer det göra att vi förlorar tid med nära och kära. För fetman dödar.

Givetvis kan vi samtidigt som vi är stolta över våra kroppar också titta på fetma med öppna ögon. Det handlar inte om att förfula eller att förnedra den som har det här problemet. Men det handlar om medvetenhet.

Ingen läkare pratar om ditt bukfett för att du ska vara tillräckligt vacker – det är du säkert ändå. Men däremot för att det har oerhört starka vetenskapliga kopplingar till ohälsa. Oavsett hur stolt du är över det.

Så här kan 295 miljarder kronor användas istället

Alternativ till snabbtåg i söder

I en tidigare ledare gick jag igenom innehållet i den planerade satsningen på nya järnvägar i södra Sverige – järnvägar med snabbtåg som endast binder ihop de tre storstäderna och några orter utefter spåren. Till järnvägen hör också en stor statlig satsning på nya bostäder i de kommuner som får de nya snabbtågen. Att man samtidigt vill fullfölja utbyggnaden av Norrbotniabanan rubbar inte prioriteringen av storstäderna.

Tillsammans är de planerade investeringarna så gigantiska att de – om de förverkligas – skapar nya regionala klyftor mellan regionerna i hela landet. Det är ytterst anmärkningsvärt att frågorna inte diskuteras i åtminstone länen norr om Mälardalen. Har partierna inget att säga och varför är flertalet medier tysta?

Antag, som ett alternativ för Sverige, att staten, regionerna och kommunerna utanför storstadstriangeln – både i söder men mest i norr – säger nej till de vidlyftiga och illa motiverade snabbtågsatsningarna. Vad kan man i det läget göra för att minska de regionala klyftorna med hjälp av en rimlig bråkdel av den senaste aktualiserade tågbudgetkalkylen på 295 miljarder?

I länen norr om Mälardalen skulle man direkt kunna satsa på att omvandla Inlandsbanan till en modern järnväg för gods- och persontrafik där turismens behov av järnväg till fjällen uppfylls. Banan byggs upp på nytt mellan Mora och Kristinehamn. Den farliga Inlandsvägen E45 görs om till 2+1-väg med mötesseparering – kanske omvandlad till en ”Nordenväg” gemensamt ägd av Sverige och Norge.

Järnvägarna mellan Örebro och Oslo får dubbelspår i likhet med Borlänge-Uppsala. Atlantbanan mellan Gävle och Östersund/Trondheim ges hög standard för både gods- och persontransporter med tillgång till isfri hamn. Bråkdelen av de 295 miljarderna räcker också till att bygga bort bostadsbristen i samtliga 107 kommuner norr om Mälardalen.

För att utveckla arbetsmarknaden kan Högskolan Dalarna förädlas till universitet i samverkan med universiteten i Östersund och Trondheim kopplade till kvalificerade lokala lärcentra. Med en förstärkning från vattenkraftsvinsterna i norr räcker resurserna även till att stärka fjällnäringarna, utveckla en miljöanpassad skogsnäring och fossilfri energi. Varför inte ta detta tåg istället?

De förlorade unga som inte har fått idrotta

Samtliga distriktsidrottschefer är oroliga för att man både tappar utövare och att dessa utövare inte kommer tillbaka när det gäller ungdomsidrott. Det handlar givetvis om de anpassningar som gjorts för att motverka smittspridningen. Där man både avbrutit matcher och i olika tider avbrutit träningar för barn och unga.

Folkhälsomyndigheten har många gånger när dom stått där framme pratat om att ha en vetenskaplig strategi. Det ska vara solklart att det finns stöd i vetenskapen för vad man gör. Handtvätt är väl konsensus ända sen Nightingale, och att hålla avstånd finns tydligen mycket stöd i också.

Poängen är inte att kritisera den allmänna strategi som skett, utan istället fundera om man tittat på vetenskapsbitarna i de andra situationerna. Eller är det Riksidrottsförbundet som inte varit tillräckligt kavata?

När människor mellan 11 och 13 ändå slutar i jättestor utsträckning, så hoppas jag verkligen inte att det krävs en raketforskarbakgrund för att begripa att säger man att de dessutom inte får, så kommer många av dessa personer inte komma tillbaka till idrotten alls. Dom är för evigt förlorade. Det finns visserligen stöd i att man kan komma tillbaka igen som vuxen, men dom som passerat den ålderspuckeln har bäst förutsättningar att fixa det.

Jag förstår att strategier för smittspridning måste vara tilltagna med rejäl marginal för att de ska fungera. Jag förstår också att företagsklimatet ändå är otroligt tufft just nu och att Folkhälsomyndigheten behöver göra sitt yttersta för att det ska fungera. Det är också känt för mig att vid fysisk aktivitet så är smittorisken större än om man bara går runt och flanerar. Slutligen vet jag att man kan träna utan att spela match. Men jag vet också vart ungdomarnas motivation faktiskt ligger.

Men det är med väldigt konstig känsla i magen jag besökt några butiker (Yep, jag gör sånt ibland) och konstaterat att där inne är det så mycket folk, och så mycket trängre passager än på en ungdomsidrottsmatch. Folk springer visserligen inte, men dom står mycket närmare varandra, och det är ingen ledare som kollat om dessa är symptomfria innan.

Följer vi vetenskapen måste vi förstå att covid kommer få många ungdomar att sluta med idrott permanent. Nu hoppas jag bara att ändamålet helgar medlen.

Satsningen på snabbtåg en nitlott för länet

Just nu pågår en för hela Sverige viktig debatt om vi skall introducera snabbtåg till mycket höga kostnader. Debatten förs mellan å ena sidan regeringen och Trafikverket och å den andra några kommuner och regioner efter planerad bansträckning mellan storstäderna.

Den strategiskt viktiga frågan, som indirekt och direkt berör hela Sveriges framtid, har dessa aktörer omvandlat till frågor om tågen skall ha sina stationer i kommunernas centrummiljöer eller utanför tätortskärnan, om tågen skall gå i 250, 300 eller 320 kilometer i timman, om banan skall läggas på marken eller pelare och om budgeten skall vara 205, 230 eller 295 miljarder kronor.

Så inskränkt är en debatt som handlar om landets största investeringsprojekt någonsin och som på olika sätt påverkar hela landets framtida utveckling och förändring. Det kan tyckas positivt att satsa på en ny och snabb järnväg men om konsekvenserna blir att vi får svårt eller totalt hindras att utveckla vägar och järnvägar samt ekonomin i alla andra regioner blir följderna orimliga för majoriteten av befolkningen.

Om dessutom den ekonomiska kalkylen spricker, som är vanligt vid stora projekt där man avsiktligt mörkar en sannolik högre kostnad, kan totalkostnaden bli upp emot den dubbla med ännu större konsekvenser utanför storstäderna. I det paket som tagits fram via den s.k. Sverigeförhandlingen ingår också att med statligt stöd subventionera byggandet av 200.000 nya bostäder i och mellan de tre storstäderna, vilket ytterligare omfördelar resurser till en liten geografisk triangel av Sverige.

Att politiker, fackförenings- och företagsledare samt medier utanför storstäderna inte analyserar och diskuterar denna mycket stora omfördelning av framtidsresurser i landet är ytterst förvånande. Har de inte tid att läsa statliga utredningar eller har de ingen egen mening om vilka effekter satsningen kan få i län som Värmland, Dalarna, Västmanland och Gästrikland/Hälsingland?

Dessa gigantiska investeringar i delar av södra Sverige leder inte bara till en ny järnväg. Satsningarna kommer att gynna hela näringslivets breddning och tillväxt där norra Sverige och Inlandet missgynnas på nytt. I nästa ledare föreslås ett alternativ för Sverige med landsbygden i fokus!