Så kan hoten mot handeln bekämpas

Jag har i ett par ledare varnat för vad den växande E-handeln och speciellt Amazons inträde i Sverige kan föra med sig för den småskaliga handeln i landsbygdens tätorter. Denna utveckling i förening med etableringen av större köpcentra i de större kommunerna har redan fört med sig ett stigande antal butiksnedläggningar. Böcker, elektronik, kläder och möbler tillhör det som i ökad utsträckning försvinner. Vad blir kvar efter några års ytterligare härjningar bland småbutikerna?

Frågan är om denna utveckling kan påverkas på regional eller lokal nivå? Kan man genom kommunala och privata insatser från både kunder och butiksägare bryta det negativa mönstret?

Själv är jag övertygad om att man kan göra en hel del även om det sker i en tuff miljö i en pressad period inom handeln. Det jag lärt mig av Åmåls kommun är att om butiksägarna, fastighetsägarna och kommunen samverkar om olika lösningar kan man behålla fler butiker, undvika utflyttning från centrum och öka tillgängligheten till tätortens serviceutbud.

Andra kommuner försöker lösa problemen med sviktande handel genom att göra om butiker till kontor, bostäder, utställningsrum/-hallar och sociala aktivitetsrum. Det kan vara en bra lösning på kort sikt men bidrar på längre sikt till att handeln får ännu svårare att överleva på orten. Denna typ av lösningar tillför ju inte någon ny service. Däremot slipper invånarna se tomma lokaler.

Åmålmodellen kan ju utvecklas mot fler alternativ där samverkan mellan olika intressenter utgör en grundbult. Flera småbutiker skulle kunna finnas i en och samma lokal med gemensam personal. Nya och uppvärmda minigallerior i det nordiska klimatet kan vara en väg att gå. Inköpssamverkan mellan olika butiker i en region kan bidra till lägre varupriser. Specialisering av sortimentet och högre, unika kvaliteter hos en vara kan göra en orts handel mer unik och attraktiv.

Dessa frågor och behov av nya lösningar är högst aktuella inom Dalabygdens flesta kommuner. Regionens aktiva lokala banker skulle kunna vara med på ett hörn för att kunna finansiera både utbildning av alla berörda och en del ombyggnader. Även kunderna måste bli medvetna om läget. Amazon i all ära men helst inte på bekostnad av hemortens butiker!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

OECD tar parti för Sveriges landsbygd!

Jag blev minst sagt förvånad när jag för några dagar sedan såg en rapport från den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD där man sa att Sverige måste satsa mer på att utveckla servicen i våra landsbygdsområden och mindre gynnade regioner. I annat fall ökar enligt OECD de ekonomiska klyftorna ännu mer i landet. Kors i taket!

OECD säger vidare att skatteutjämningssystemet borde förbättras för att omfördela fler skattemiljarder till våra ”fattigare regioner” och att exempelvis LSS-systemet borde finansieras fullt ut av staten.

OECD säger i sin rapport att det behövs fler poliser och bättre Af-service i regionerna utanför storstäderna och att de lokala högskolorna som de i Gävleborg och Dalarna ges en viktigare roll för att stödja den ekonomiska utvecklingen i närregionen.

För en gångs skull håller jag i huvudsak helt med OECD-experterna även om de regionala ekonomiska klyftorna är mycket större och angelägnare att lösa i flertalet av de övriga 37 medlemsländerna – som i Syd- och Nordamerika och större delen av EU-Europa. Jag är dock överens med OECD att vi radikalt behöver minska de regionala skillnaderna också i Sverige.

Sett över en längre period har dock Sverige och Norge varit de länder i den rika världen som satsat mest på regional ekonomisk omfördelning och utveckling. Den positiva utvecklingen i Sverige fick tyvärr ett stort avbräck efter bank- och finanskrisen i början på 1990-talet. Särskilt den offentliga sektorn i norra Sverige fick då stryka på foten som i första hand drabbade kvinnornas traditionella arbetsmarknad.

Vårt inträde i EU 1995 följdes sorgligt nog av minskat statligt intresse för regional utveckling i främst regionerna norr om Mälardalen.

Att OECD – som är en internationell organisation med syftet att stödja medlemmarnas ekonomiska och demokratiska utveckling och som bildades 1961 i spåren efter Marshallplanen insatser efter andra världskriget – har synpunkter på de problem och behov som i vanliga fall i första hand kommuner och lokala organisationer kämpar för, känns uppmuntrande.

Kanske kommer kraven och förslagen från en mäktig organisation där Sverige är medlem att bryta de negativa kurvorna för landsbygdens jobb, service och infrastruktur. Håll tummarna!

Varför så dyrt ladda elbilen vid ”kommunala” laddstolpar?

Det finns oerhört tunga instanser som satsar på att Sverige ska bli ett fossilfritt, plastfritt, kärnkraftsfritt och köttfritt land. För miljöns skull. Men det som har intresserat mig på slutet är elbilarna. Jag har införskaffat mig en sådan och har fått en god insyn i detta spektakel.

Vid inköp av elbil erbjuder staten ett kraftigt bidrag. 70 000 kronor kommer ”landet lagom” att erbjuda kunden som väljer att gå fossilfritt per 2021 och det ger förstås en avsevärd sänkning av totalpriset på bilen. Vill man sedan ha en installation av laddare i hemmet kan man åtnjuta upp till 50 000 kr i bidrag förutsatt att installationen kostar 100 000 kr. Halva installationspriset alltså. (En laddstolpe hemma kostar ca 20 000 kr i normalfallet, varav staten då betalar 10 000.)

Dessa bidrag gör det förstås långt mycket lättare för den som vill ha en elbil hemma. Det är dock inte annat än att jag blir lite fundersam, för själva byggandet av bilen är ju faktiskt väldigt problematiskt för miljön. Det tar lång tid innan en elbil börjar vara bra för miljön. Jag minns att man pratade om siffran 20 000 mil innan den gynnar miljön, men den har reviderats.

Mats-Ola Larsson på Svenska Miljöinstitutet menar att det tar ca 4 år, eller 8000 mil innan en elbil har ett mindre avtryck än både dieselbilar och bensinbilar. Men det är sant att just i början när du får nyckeln till en ny bil, så har elbilen gjort ett mycket större avtryck än bensinaren.

Hur är det då med drivmedel? Att “tanka” bilen hemma kommer att kosta från 50 öre upp till en krona per khw på sommarhalvåret om du har rörliga elpriser. Ändå kostar samma mängd el på en av Falu Energi och Vattens stolpar 3-4 kr. Solleftekraft tog 5kr per kwh när jag laddade där.

I Enviken finns det en endaste stolpe, och den har inte ens hälften av den kraft som en snabbladdare har. Sollefteå som får fungera som mitt andra exempel hade visserligen fler laddare, men endast en sk snabbladdare och den var positionerad på ett sånt sätt att man inte ens kunde göra ärenden samtidigt som man laddade bilen.

Det är upp till tio gånger så dyrt att tanka bilen på en stolpe på stan som det är att göra det hemma. Jag är ett stort fan av den fria marknaden, men det kanske hade varit på sin plats att staten kikade något på detta. Varför ska de kommunala elbolagen ha en sån vinstmarginal om vi nu verkligen vill att folk ska åka på el?

Kan Älvdalen kullkasta SCB:s framtidsprognos?

Landsbygdens pessimister är i likhet med SCB:s senaste långtidsprognos (se förra ledaren om Älvdalen) övertygade om att storstäderna vinner framtidens befolkningskamp. Man ser den minskade befolkningen och de färre jobben inom bl.a. den tunga industrin, skogsnäringen och jordbruket under efterkrigstiden som ett tecken även för framtiden.

Min tanke i det läget är att analysera om det finns fenomen i Sverige och världen i övrigt som pekar åt andra hållet. Kan de senare i så fall helt ändra landsbygdens möjligheter att till och med kanske bli ett inflyttningsområde?

De kommuner som SCB-prognosen pekar ut som krympningsmiljöer – de flesta kommuner i de mellansvenska landskapen – har i decennier kämpat med att försöka vända de negativa trenderna. I flera avseenden har dock många av dem lyckats väl. Det stora antalet nya småföretag skapade av lokala entreprenörer i många branscher är anmärkningsvärt. En del av expansionen kommer från utflyttade storstadsbor som tagit företaget med sig i flyttlasset.

Den starka expansionen av turismen i flertalet län i Mellansverige har påtagligt ökat sysselsättningen. Byggandet av fritidshus – inte bara i Malung/Sälen, Idreregionen och norra Värmland – nya lokala livsmedelsföretag och byggsektorn i sin helhet har också stärkt landsbygdens näringsliv tillsammans med ett växande antal lokala serviceföretag.

De privata tjänstenäringarna med ett stort antal kvalificerade tjänster har gjort sitt breda intåg i hela vårt område tack vare bredbandsutbyggnaden. Kommunerna har i stort kunnat behålla en bra kvalitet på sina välfärdstjänster trots en kärv ekonomi vilket gynnat vår arbetsmarknad.

Pandemin har onekligen haft en god sida sett med landsbygdsögon trots farsotens svåra mänskliga följder. Flera tusen medborgare har redan flyttat ut sitt storstadsnära kontorsarbete till våra landskap och chansen är stor att det inte minst kommer att gynna de små kommunerna.

Önskan att leva mer miljövänligt, minska hushållens fasta kostnader, själv odla mer av maten och ägna mer tid åt ombyggnader och reparationer kan bli en början till att uppvärdera boende och arbete på landsbygden. Det kan bli en del av den nya plattform som gör bl.a. Älvdalen till en vinnare!

Ni vaccinvägrare som bara tänker på er själva

Nu öppnar vi upp landet, och covid19-diskussionerna börjar avta. Debatten om vaccination verkar dock ligga kvar som ett grått hölje över landet fortfarande.

När det gäller vaccinationsmotstånd så har jag hört både sakliga och icke sakliga argument. Helt klart finns där resonemang som är meningsfulla också, det är inte det jag säger. Någon tycker att man varit för kvick med detta, att det kanske har missats saker eftersom det gått så otroligt snabbt att ta fram.

Det argumentet håller om man inte sätter sig in i andelen forskning som gjorts innan detta, utan bara tänker att detta kom från 0 – 100 under loppet av en pandemi. Det gjorde det givetvis inte.

Att Katalin Karikó redan 1973 befann sig i Szeged i Ungern och forskade på RNA-molekyler innan hon slutade 1985, vet givetvis inte allmänheten om. Det går att läsa om förstås men det kräver efterforskning.

Det har blandats känsloargument med argument som delvis eller helt har poänger, men hittills har jag inte hittat något som skulle resultera i att jag skippade att ta sprutorna.

Det som många vaccinmotståndare hävdar är ju att de mest udda sakerna har skett efter att man tagit vaccinet. Det kan t.ex vara någon som hävdar att de dött av vaccinet – sen säger läkemedelsbolaget att det inte stämmer, och det ger ännu mer eld åt misstron för dessa bolag givetvis. Särskilt hos den oinsatte.

Men faktum är att när så många människor gör en sak, i detta fall vaccinerar sig, och sedan själva får rapportera biverkningar kring detta, så händer intressanta saker.

Enligt socialstyrelsen drabbades t ex 27 500 personer av stroke 2019. Runt 90 000 personer dog samma år. Dessa personer kan vara de som tar vaccinet. Som helt enkelt hade fått stroke eller dött ändå. Läkemedelsbolagets uppgift är att titta på om det berodde på deras spruta. Hittar man såna kopplingar kommer man inte fortsätta att vaccinera. Titta bara på vad som hände med Astras vaccin.

Men nu öppnar landet upp, och man kan få sin vaccination bevisad. Nu får alla ta konsekvenserna av sitt handlande gällande vaccination. Jag vet att jag kan resa när det blir aktuellt, och kanske får ni andra stanna hemma. Det är en viss tröst eftersom ni inte varit beredda att ta ett solidariskt ansvar, utan bara tänkt på er själva.

Ledartext om regeringskrisen: ”Samhällets bästa framför partiernas ego?”

Efter sommarsolståndet den 21:a juni går vi åter mot mörkare tider. Frågan är om ljusets övergång i mer mörker också beskriver vad som håller på att hända i landet? Mitt intryck är att flera partier i Riksdagen mer tycks värna om det egna partiets position och status än om att så snabbt som möjligt underlätta att Sverige kan styras.

Nästa års valrörelse kan ju däremot användas till att fullt ut visa varje partis styrka, de mest bärande politiska principerna och vilka som tillhör den mest kära vänkretsen. Varför agera så partitaktiskt i ett svårt nationellt krisläge under och efter statsministerns avgång just den 21:a?

Att nu kasta ut landet i ytterligare en kris utöver den pandemi som vi alla med bävan iakttar och försöker hålla på så stort avstånd som möjligt, den höga arbetslöshet som pandemin bidragit till och den klimatkris som kryper allt närmare varje dag, känns vare sig angeläget eller högprioriterat.

Visserligen rymmer vår grundläggande demokrati alla de händelser som Riksdagens åtta partier ställer oss inför, men att i en kostsam och svår kris inte kunna ena vår nation i något av en ödesfråga ett år före ordinarie val, vittnar onekligen också om att demokratin har sina svaga punkter.

På årets längsta dag avgick statsministern efter ett röstnederlag i Riksdagen och under måndagen bestämde Löfven, enligt grundlagens bestämmelser, att Riksdagens talman får i uppgift att ta fram en ny regering som åtminstone kan hålla fram till nästa års ordinarie val. Det gäller nu att vänta och se hur partierna förvaltar sitt uppdrag.

När jag granskar vad som nu händer på riksplanet noterar jag med viss tillfredsställelse den politiska kultur som finns i många av våra kommuner – inte minst på landsbygden. Där har partierna relativt prestigefritt kunnat komma överens om viktiga eller avgörande framtidsfrågor. Där hanteras ofta sakfrågor på ett imponerande sätt utan att man först sneglar på partiernas ideologiska program och traditioner.

Kanske är det orättvist att jämföra riksdagskulturen med den på lokal nivå, men om inte kommunerna i Sverige haft förmågan att samverka konstruktivt över partigränserna skulle landsbygden inte haft en chans att fungera så väl som den trots allt gör!