EU-besluten som hindrar vår landsbygd

”En fortsatt väntan på rättvisa”

Trots att jag som princip stödjer en regional omfördelning av resurser inom EU för att minska stora skillnader inom bl.a. välfärdspolitiken medför de senaste besluten av EU-ledarna att hindren för utveckling av svensk landsbygd blir allt större. De skadar även den regionala omfördelningen av resurser inom Sverige.

Efter att Sverige gick med i EU i mitten av 1990-talet har de svenska regeringarnas fokus på regional utveckling inom landet kommit i skymundan för ökade investeringar i storstäder och storföretag. Nu blir resurserna till infrastruktur och återuppbyggnad i regioner som Dalarna ännu mindre.

De satsningar som gjorts av EU-medel i vår egen region har inte kommit vår undermåliga infrastruktur till del. Det gäller främst våra vägar, järnvägar och det reguljära flyget från och till Mora och Borlänge. Inte ens högskolesatsningarna har motsvarat grundbehoven inom Högskolan Dalarnas forskning och undervisning. Dalarnas behov av en större och bredare ekonomisk och kompetensmässig bas för betydligt fler företag och jobb de kommande åren har inte tillnärmelsevis tillgodosetts.

Vi får exempelvis de närmaste sju åren vara med och finansiera bättre järnvägar i Polen och Ungern samtidigt som vår egen järnväg till Stockholm och Örebro/Göteborg fortfarande inte håller måttet. Sverige är ju som bekant en stor nettobetalare till andra EU-länder.

Riksvägarna till och genom Dalarna samt Europaväg 45 har stora kvalitetsbrister samtidigt som vi som nation får vara med och finansiera nya vägar hos de nya EU-medlemmarna i Östeuropa – och till det snabbjärnvägarna mellan de svenska storstäderna. Genom agerandet i EU-parlamentet ser det dessutom ut som att vi får en ännu större EU-avgift än den som EU-ledarna nyligen kom överens om. Vad blir kvar av intresse och resurser för svensk landsbygd?

Jag är i grunden positiv till att EU arbetar för regional utjämning men jag vet samtidigt att det finns en stor risk för att våra makthavare fortsätter att gynna storstäderna och deras många och större företag. Förra veckan fick vi veta att svenska småföretag har svårt att få del av de sammanlagt 639 miljarder som finns för återuppbyggnaden av hela landet. Hur länge skall vi behöva vänta på en rimlig rättvisa?

/Ronny Svensson, ledarskribent

Utan samarbete blir det väldigt få framgångar

En plan för gemenskap krävs

Många av oss frågar sig säkert varför landsbygden i många regioner inte lyckas med att bryta de negativa tendenserna. Vi saknar visserligen inte lyckade satsningar om vi ser en generation tillbaka – exempelvis fjällorternas publiksuccéer och framväxten av mängder av småskaliga livsmedelsföretag – men vi förmår ändå inte försvara vår viktiga vardagsservice och vårt behov av stora investeringar i bl.a. vägar, bredband och järnvägar.

Vi som bor på landsbygden i tätorter eller däremellan hör visserligen av oss till medier och organisationer när vi mister en tandläkarstation, en busslinje, ett Af-kontor, en bank eller utebliven vägombyggnad men vi verkar ändå inte kunna påverka de som verkligen bestämmer över våra vardagsvillkor.

Vi har en hel del politiska partier, föreningar, nätverk och samarbets-organisationer över länsgränserna som Vattenkraftskommunerna, Inlands-kommunerna, LRF, SmåKom, Länsförsäkringar Bank, sparbanksrörelsen, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och de nordiska Gränskommittéerna, men det verkar inte hjälpa. Vi halkar efter i alla fall. Frågan är om det är fel på våra former när vi försöker få makthavarna att gilla oss?

Vi är trots allt ganska många som lever och arbetar norr om Mälardalen utanför våra större tätorter. Om vi kunde arbeta mer tillsammans på ett slagkraftigt och effekt sätt skulle vi säkert kunna försätta ett och annat berg. Om vi exempelvis bestämde oss för att i de organisationer jag nämnde ovan gjorde en gemensam trafikplan – med företagarna i ryggen – för alla typer av transporter från Värmland/Dalarna till norra Norrbotten skulle det vara svårt att på nytt ignorera oss i både regering och Riksdag.

Om vi på samma sätt, där även företagarnas organisationer deltog, gjorde gemensam sak om att få Af-kontor i varje kommun, fler lokalt verksamma banker, tillräckligt kapital för att bygga bort våra ökade bostadsköer och skapa ett lärcentrum för kvalificerade gymnasie- och högskoleutbildningar i varje kommun skulle det bli möjligt att visa sådan handlingskraft och kreativ förmåga att statsmakterna inte längre kan stå emot vår gemensamma framtidsplan.

Att agera som förr går inte längre om vi önskar påverkan framtiden. Tillsammans kan vi bli oemotståndliga!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Segregationen är problemet – inte mångkulturen

Kim Larssons första ledartext

Nu har vi minerat mark så pass mycket att skjuta sig i foten inte är en tillräckligt stark idiom längre. Inte såga av sin egen gren heller. Jag behöver få godkänt av Svenska Akademien att åtminstone kalla det för att spränga bort den landdel man står på, eller motsvarande.

Mångkultur.

Finns det en svårare diskussion att ha längre? Det känns som att det här med HBTQ och kvinnolöner är rena söndagspromenaden i jämförelse.

På samma dag har jag en bekant som delar, vars kompisar delar vidare i ett kaskad av ryggdunkningar, hur brotten har minskat i Tjärna Ängar. Samtidigt har jag en annan bekant som skriver att SR sänder från Dalarnas egna no-go zon.

Jag har ingen aning om vad det finns för underliggande syften med dessa delningar eller påståenden. Men det känns inte som att det är min yrkesakademiska bakgrund som dånar till när jag inser att dessa två personer försöker måla upp en falsk bild som inte stämmer. Den ena om ett område som blivit bättre. Den andra om en no-go zon.

Dessa två personer pratar inte heller med varandra längre, och det är väl det som är det sorgliga. Det finns ingen ordentlig debatt. Det finns läger, och därifrån hejjar man på varandra när man dyker ännu djupare ner i den syn som man haft sedan länge.

Jag orkar inte vara en person som säger “Asså, min kompis Farouk” för att rättfärdiga diskussionen. Jag orkar inte heller längre fastna vid om man får kalla det integrationsproblem, klassproblem eller invandring eller rasism eller fascism eller fan och hans moster. Det är ett problem. Människor blir rånade på förmiddagen när solen skiner och alla typer av våldsverktyg skrivs om i tidningarna från det här området.

Ja, från området. En speciell geografisk plats som har blivit utpekad som ett särskilt utsatt område av polismyndigheten.

Men detta handlar inte om att jag ogillar mångkultur. Det är en absolut övertygelse från min sida att det gör samhällen bättre, vackrare och mer intressanta. Men i mångkultur finns det en blandning, människor från olika ställen, med olika färger och kön och frisyrer och preferenser när det gäller griskött. Vi ska blandas och växa i den mixen. Tveksamt att segregation på det här sättet är en del av det begreppet dock. Men vad vet jag? Jag bor ju förfan i Enviken.

/Kim Larsson, ledarskribent, Dalabygden

Landsbygdens framtid – inget ultimatum!

Tänk om… Som en hisnande tanke…

Nu för tiden verkar det vara inne att ställa ultimatum i det politiska arbetet – främst på central nivå. Vem har inte hört talas om ultimativa krav när det gäller LAS-reglerna, marknadshyror i boendet, vinster i välfärdssektorn och storregionernas framtid?

Min diskussion skall inte handla om det rimliga i att driva politik via något vi även kan kalla hotfulla krav utan om vilka frågor som mestadels omges av påtryckningar av det här slaget.

73-punktsprogrammet mellan de fyra partier som bildar regeringsunderlag innehåller många sakområden utöver ämnen som arbetsmarknad och bostadspolitik. Ett sådant område är avsnittet om Sverige utanför storstäderna kallat Hela landet ska leva. I punkterna nr 22 t.o.m. 29 finns många grundläggande mål eller löften från de partier som formulerat de totalt 73 punkterna.

Man utlovar att alla i landet skall ha kvalitativt bra bredbandstjänster 2023 även om det mesta talar för att anslagen hittills bara utgör en rännil i relation till löftet. Man lovar fler servicekontor på landsbygden men takten i utbyggnaden är låg och alla kommuner kommer inte att få ett fullvärdigt kontor som föreslogs redan år 2009. Satsningar på järnvägar och vägar i hela landet skall fullföljas med 700 miljarder fram till 2029 men mycket litet av det syns norr om Mälardalen.

Tänk om de ultimativa kraven – bortsett från att ultimatum i längden säkert kommer att förstöra det politiska arbetet och intresset för politik – någon gång kunde riktas mot landsbygdens hjärtefrågor? Åtminstone som en hisnande tanke. Vilket parti skulle kunna tänka sig att ställa ett oeftergivligt krav på att få en snabb utbyggnad och elektrifiering av Inlandsbanan som förutsättning för att stödja en regering att kunna regera vidare? Varför har detta f.ö. inte redan skett?

Tänk er vidare att ett annat parti, eller grupp av partier, som grund för ett misstroendevotum mot en regering kräver extra kapital för att bostadsbristen i Dalarna skall vara löst senast 2025. Även detta ultimatum tycks lysa med sin frånvaro i den politiska debatten.

Kan det möjligen vara så illa att vi är för få på landsbygden för att vara nog intressanta för absoluta krav eller att flertalet partier har storstan som sitt rättesnöre?

Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Får storstäderna stå tillbaka för glesbygden?

Ett påstående som upprör

Stockholm med omgivande region är den på många sätt mest gynnade regionen i landet. Detta är ostridigt. Men det konstiga är att det ofta är ledande politiker i storstäderna som minst av alla förstår sin regions – eller kanske sin egen – privilegierade position gentemot andra regioner. Ett sådant talande exempel fann jag förra veckan i en storstadstidning (DN 16.9).

Rubriken var lagom provokativ – ”Stockholm kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden”. Det var inget skämt utan ett uttalande av en av Stockholmsregionens toppolitiker.

Stockholms och dess regions ledande politiker brukar ständigt klaga över att de inte får nog med pengar från i första hand staten för alla sina obegränsade önskemål. Trots att de redan får mest resurser av alla regioner hör vi klagomål över att staten, d.v.s. skattebetalare i hela landet, inte är tillräckligt generös med nya resurser till främst vägar, järnvägar, tunnelbanor, och bostäder.

Dessutom klagar de alltid över att de betalar miljarder till skatteutjämning till ”fattiga kommuner på landet” där det i verkligheten är så att cirka 90 % av summorna går till ekonomiskt svaga kommuner i det egna länet och stora delar av resten till Göteborg och Malmö!

I den ovan nämnda artikeln står det vidare: ”Det tas inte tillräcklig hänsyn till våra stora behov. Vi kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden. Det kommer att stå hela Sverige dyrt säger tillväxt- och samhällsplaneringsregionrådet Gustav Hemming (C)”. I en region som rymmer en stor grupp kommuner med landets lägsta kommunalskatt är han extra kritisk till att den med resurser bortskämda regionen inte får ännu mer infrastrukturpengar till alla stora investeringar som pågår eller planeras.

Eftersom Hemming är uppvuxen i den lilla av strukturomvandlingen hårt prövade kommunen Skinnskatteberg borde han ju vara medveten om att omgivande regioner som Dalarna och Gävleborg under decennier kämpat för att behålla åtminstone den viktigaste basservicen och farbara vägar och järnvägar.

Kan förklaringen till hans besynnerliga verklighetsuppfattning möjligen vara den att han kanske ser Stockholmsregionen som ett förstorat Skinnskatteberg och inte märkt att han flyttat från ett krisområde till en region snarlik Klondike?

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Så kan hoten mot handeln bekämpas

Jag har i ett par ledare varnat för vad den växande E-handeln och speciellt Amazons inträde i Sverige kan föra med sig för den småskaliga handeln i landsbygdens tätorter. Denna utveckling i förening med etableringen av större köpcentra i de större kommunerna har redan fört med sig ett stigande antal butiksnedläggningar. Böcker, elektronik, kläder och möbler tillhör det som i ökad utsträckning försvinner. Vad blir kvar efter några års ytterligare härjningar bland småbutikerna?

Frågan är om denna utveckling kan påverkas på regional eller lokal nivå? Kan man genom kommunala och privata insatser från både kunder och butiksägare bryta det negativa mönstret?

Själv är jag övertygad om att man kan göra en hel del även om det sker i en tuff miljö i en pressad period inom handeln. Det jag lärt mig av Åmåls kommun är att om butiksägarna, fastighetsägarna och kommunen samverkar om olika lösningar kan man behålla fler butiker, undvika utflyttning från centrum och öka tillgängligheten till tätortens serviceutbud.

Andra kommuner försöker lösa problemen med sviktande handel genom att göra om butiker till kontor, bostäder, utställningsrum/-hallar och sociala aktivitetsrum. Det kan vara en bra lösning på kort sikt men bidrar på längre sikt till att handeln får ännu svårare att överleva på orten. Denna typ av lösningar tillför ju inte någon ny service. Däremot slipper invånarna se tomma lokaler.

Åmålmodellen kan ju utvecklas mot fler alternativ där samverkan mellan olika intressenter utgör en grundbult. Flera småbutiker skulle kunna finnas i en och samma lokal med gemensam personal. Nya och uppvärmda minigallerior i det nordiska klimatet kan vara en väg att gå. Inköpssamverkan mellan olika butiker i en region kan bidra till lägre varupriser. Specialisering av sortimentet och högre, unika kvaliteter hos en vara kan göra en orts handel mer unik och attraktiv.

Dessa frågor och behov av nya lösningar är högst aktuella inom Dalabygdens flesta kommuner. Regionens aktiva lokala banker skulle kunna vara med på ett hörn för att kunna finansiera både utbildning av alla berörda och en del ombyggnader. Även kunderna måste bli medvetna om läget. Amazon i all ära men helst inte på bekostnad av hemortens butiker!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden