Grannlandet i väster viktigt för vår framtid

Även om jag i mina föregående ledare förordade att vi själva i regionen måste vara ytterst aktiva för att återstarta Dalarna efter pandemin, att många mänskor och företag i regionen behöver engageras och att vi måste använda egna resurser och eget kapital så långt vi förmår, kan vi ändå inte vara utan samarbetspartners varken inom eller utom landet. Det som ligger närmast till hands är att vända sig mot Norge. Inte för att det är ett rikt oljeland utan för att det är vår granne med en liknande social, kulturell och ekonomisk struktur.

Låt mig nämna några exempel på vad landet i väster skulle kunna inspirera oss till. Norge påbörjade mycket tidigare än Sverige en politik för att skapa regional solidaritet i syfte att förhindra djupa regionala klyftor. Redan 1913 och 1917 stiftade man lagar för att bygga ut vattenkraften som en säker regional utvecklingskraft. Ännu idag får kommuner med sådan energi dela på drygt 6 miljarder kronor per år (utöver generella statsbidrag) för lokal utveckling. I Sverige är motsvarande siffra bara cirka 120 miljoner!

Redan 1927 skapade Norges parlament Stortinget en bank med namnet Kommunalbanken där kommunerna kunde och fortfarande kan låna till viktiga investeringar. I Sverige fick vi en bank med liknande syfte först 1992 – Kommuninvest som övergick från att vara regional till en bank för hela Sverige.

Kommunalbanken fick en förstärkning strax efter andra världskriget – Husbanken år 1946 – för att finansiera ett kraftigt ökat bostadsbyggande. Och inte nog med detta. Redan 1951 antog Stortinget en lag för Nordnorge där syftet var att stärka landsbygden och små orter med olika former av främst stödinsatser riktade till företagssektorn. Sveriges motsvarighet kom först 1965 med bidrags- och flyttpengar till norra Sverige.

Tidigare under 1900-talet fanns på båda sidor om gränsen ett stort antal lokala sparbanker som hjälpte till att stödja småföretag och hushåll att bygga företag och bostäder. Idag finns de kvar i Norge i stor utsträckning även på landsbygden nära vår gräns. Hos oss finns de bara i Värmlands och Norrbottens gränstrakter.

Jag tror att vi i Dalarna kan lära av – men även samarbeta med – Norge för att åter- och nyskapa vår region. Jag återkommer till ämnet!

/Ronny Svensson, ledarskribent

Segregationen är problemet – inte mångkulturen

Kim Larssons första ledartext

Nu har vi minerat mark så pass mycket att skjuta sig i foten inte är en tillräckligt stark idiom längre. Inte såga av sin egen gren heller. Jag behöver få godkänt av Svenska Akademien att åtminstone kalla det för att spränga bort den landdel man står på, eller motsvarande.

Mångkultur.

Finns det en svårare diskussion att ha längre? Det känns som att det här med HBTQ och kvinnolöner är rena söndagspromenaden i jämförelse.

På samma dag har jag en bekant som delar, vars kompisar delar vidare i ett kaskad av ryggdunkningar, hur brotten har minskat i Tjärna Ängar. Samtidigt har jag en annan bekant som skriver att SR sänder från Dalarnas egna no-go zon.

Jag har ingen aning om vad det finns för underliggande syften med dessa delningar eller påståenden. Men det känns inte som att det är min yrkesakademiska bakgrund som dånar till när jag inser att dessa två personer försöker måla upp en falsk bild som inte stämmer. Den ena om ett område som blivit bättre. Den andra om en no-go zon.

Dessa två personer pratar inte heller med varandra längre, och det är väl det som är det sorgliga. Det finns ingen ordentlig debatt. Det finns läger, och därifrån hejjar man på varandra när man dyker ännu djupare ner i den syn som man haft sedan länge.

Jag orkar inte vara en person som säger “Asså, min kompis Farouk” för att rättfärdiga diskussionen. Jag orkar inte heller längre fastna vid om man får kalla det integrationsproblem, klassproblem eller invandring eller rasism eller fascism eller fan och hans moster. Det är ett problem. Människor blir rånade på förmiddagen när solen skiner och alla typer av våldsverktyg skrivs om i tidningarna från det här området.

Ja, från området. En speciell geografisk plats som har blivit utpekad som ett särskilt utsatt område av polismyndigheten.

Men detta handlar inte om att jag ogillar mångkultur. Det är en absolut övertygelse från min sida att det gör samhällen bättre, vackrare och mer intressanta. Men i mångkultur finns det en blandning, människor från olika ställen, med olika färger och kön och frisyrer och preferenser när det gäller griskött. Vi ska blandas och växa i den mixen. Tveksamt att segregation på det här sättet är en del av det begreppet dock. Men vad vet jag? Jag bor ju förfan i Enviken.

/Kim Larsson, ledarskribent, Dalabygden

Landsbygdens framtid – inget ultimatum!

Tänk om… Som en hisnande tanke…

Nu för tiden verkar det vara inne att ställa ultimatum i det politiska arbetet – främst på central nivå. Vem har inte hört talas om ultimativa krav när det gäller LAS-reglerna, marknadshyror i boendet, vinster i välfärdssektorn och storregionernas framtid?

Min diskussion skall inte handla om det rimliga i att driva politik via något vi även kan kalla hotfulla krav utan om vilka frågor som mestadels omges av påtryckningar av det här slaget.

73-punktsprogrammet mellan de fyra partier som bildar regeringsunderlag innehåller många sakområden utöver ämnen som arbetsmarknad och bostadspolitik. Ett sådant område är avsnittet om Sverige utanför storstäderna kallat Hela landet ska leva. I punkterna nr 22 t.o.m. 29 finns många grundläggande mål eller löften från de partier som formulerat de totalt 73 punkterna.

Man utlovar att alla i landet skall ha kvalitativt bra bredbandstjänster 2023 även om det mesta talar för att anslagen hittills bara utgör en rännil i relation till löftet. Man lovar fler servicekontor på landsbygden men takten i utbyggnaden är låg och alla kommuner kommer inte att få ett fullvärdigt kontor som föreslogs redan år 2009. Satsningar på järnvägar och vägar i hela landet skall fullföljas med 700 miljarder fram till 2029 men mycket litet av det syns norr om Mälardalen.

Tänk om de ultimativa kraven – bortsett från att ultimatum i längden säkert kommer att förstöra det politiska arbetet och intresset för politik – någon gång kunde riktas mot landsbygdens hjärtefrågor? Åtminstone som en hisnande tanke. Vilket parti skulle kunna tänka sig att ställa ett oeftergivligt krav på att få en snabb utbyggnad och elektrifiering av Inlandsbanan som förutsättning för att stödja en regering att kunna regera vidare? Varför har detta f.ö. inte redan skett?

Tänk er vidare att ett annat parti, eller grupp av partier, som grund för ett misstroendevotum mot en regering kräver extra kapital för att bostadsbristen i Dalarna skall vara löst senast 2025. Även detta ultimatum tycks lysa med sin frånvaro i den politiska debatten.

Kan det möjligen vara så illa att vi är för få på landsbygden för att vara nog intressanta för absoluta krav eller att flertalet partier har storstan som sitt rättesnöre?

Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Får storstäderna stå tillbaka för glesbygden?

Ett påstående som upprör

Stockholm med omgivande region är den på många sätt mest gynnade regionen i landet. Detta är ostridigt. Men det konstiga är att det ofta är ledande politiker i storstäderna som minst av alla förstår sin regions – eller kanske sin egen – privilegierade position gentemot andra regioner. Ett sådant talande exempel fann jag förra veckan i en storstadstidning (DN 16.9).

Rubriken var lagom provokativ – ”Stockholm kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden”. Det var inget skämt utan ett uttalande av en av Stockholmsregionens toppolitiker.

Stockholms och dess regions ledande politiker brukar ständigt klaga över att de inte får nog med pengar från i första hand staten för alla sina obegränsade önskemål. Trots att de redan får mest resurser av alla regioner hör vi klagomål över att staten, d.v.s. skattebetalare i hela landet, inte är tillräckligt generös med nya resurser till främst vägar, järnvägar, tunnelbanor, och bostäder.

Dessutom klagar de alltid över att de betalar miljarder till skatteutjämning till ”fattiga kommuner på landet” där det i verkligheten är så att cirka 90 % av summorna går till ekonomiskt svaga kommuner i det egna länet och stora delar av resten till Göteborg och Malmö!

I den ovan nämnda artikeln står det vidare: ”Det tas inte tillräcklig hänsyn till våra stora behov. Vi kan inte alltid stå tillbaka för landsbygden. Det kommer att stå hela Sverige dyrt säger tillväxt- och samhällsplaneringsregionrådet Gustav Hemming (C)”. I en region som rymmer en stor grupp kommuner med landets lägsta kommunalskatt är han extra kritisk till att den med resurser bortskämda regionen inte får ännu mer infrastrukturpengar till alla stora investeringar som pågår eller planeras.

Eftersom Hemming är uppvuxen i den lilla av strukturomvandlingen hårt prövade kommunen Skinnskatteberg borde han ju vara medveten om att omgivande regioner som Dalarna och Gävleborg under decennier kämpat för att behålla åtminstone den viktigaste basservicen och farbara vägar och järnvägar.

Kan förklaringen till hans besynnerliga verklighetsuppfattning möjligen vara den att han kanske ser Stockholmsregionen som ett förstorat Skinnskatteberg och inte märkt att han flyttat från ett krisområde till en region snarlik Klondike?

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

Så kan hoten mot handeln bekämpas

Jag har i ett par ledare varnat för vad den växande E-handeln och speciellt Amazons inträde i Sverige kan föra med sig för den småskaliga handeln i landsbygdens tätorter. Denna utveckling i förening med etableringen av större köpcentra i de större kommunerna har redan fört med sig ett stigande antal butiksnedläggningar. Böcker, elektronik, kläder och möbler tillhör det som i ökad utsträckning försvinner. Vad blir kvar efter några års ytterligare härjningar bland småbutikerna?

Frågan är om denna utveckling kan påverkas på regional eller lokal nivå? Kan man genom kommunala och privata insatser från både kunder och butiksägare bryta det negativa mönstret?

Själv är jag övertygad om att man kan göra en hel del även om det sker i en tuff miljö i en pressad period inom handeln. Det jag lärt mig av Åmåls kommun är att om butiksägarna, fastighetsägarna och kommunen samverkar om olika lösningar kan man behålla fler butiker, undvika utflyttning från centrum och öka tillgängligheten till tätortens serviceutbud.

Andra kommuner försöker lösa problemen med sviktande handel genom att göra om butiker till kontor, bostäder, utställningsrum/-hallar och sociala aktivitetsrum. Det kan vara en bra lösning på kort sikt men bidrar på längre sikt till att handeln får ännu svårare att överleva på orten. Denna typ av lösningar tillför ju inte någon ny service. Däremot slipper invånarna se tomma lokaler.

Åmålmodellen kan ju utvecklas mot fler alternativ där samverkan mellan olika intressenter utgör en grundbult. Flera småbutiker skulle kunna finnas i en och samma lokal med gemensam personal. Nya och uppvärmda minigallerior i det nordiska klimatet kan vara en väg att gå. Inköpssamverkan mellan olika butiker i en region kan bidra till lägre varupriser. Specialisering av sortimentet och högre, unika kvaliteter hos en vara kan göra en orts handel mer unik och attraktiv.

Dessa frågor och behov av nya lösningar är högst aktuella inom Dalabygdens flesta kommuner. Regionens aktiva lokala banker skulle kunna vara med på ett hörn för att kunna finansiera både utbildning av alla berörda och en del ombyggnader. Även kunderna måste bli medvetna om läget. Amazon i all ära men helst inte på bekostnad av hemortens butiker!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden

E-handeln som dödar central-orter i glesbygd

Starta ett upprop – det brådskar!

Det finns mycket mer att säga om E-handeln om man ser den från ett landsbygdsperspektiv. Hittills har debatten i Sverige mest handlat om Amazons etableringsplaner i Sverige och kritiken mot företagets personalpolitik och förmåga att undvika skatt på sina vinster. Tidigare har vi hört en hel del om lyckade E-handelsbolag som Lyko i Vansbro och Globisen i Älvdalen som lyckade satsningar i Dalarna. Med landsbygdsögon kan man dock även se något annat.

E-handeln skördar över hela världen en stor del av den småskaliga detaljhandeln. Rapporterna från bl.a. USA, Storbritannien och vårt eget land är entydiga – småbutikerna försvinner i en accelererande takt. Vi ser det även i Dalarna. Anledningen är enkel.

En stor del av befolkningen tycks föredra lägre priser och handel över jordklotet framför att vända sig till den lokala handeln som inte kan konkurrera prismässigt inom främst elektroniksektorn, klädhandeln, bokhandeln och leksaksbranschen.

Frågan är vad som händer om detaljhandeln, kommunerna, de lokala partierna och folkrörelserna informerar om att de låga priserna för med sig att landsbygdens detaljhandel nära nog försvinner samtidigt som flygfrakt och lastbilstrafik med E-handelsvaror kraftigt ökar koldioxidutsläppen på vårt sköra klot? Kanske skulle många då överväga om fördelarna med låga priser vägs upp av att våra lokala mötesplatser och en stor del av våra lokala småföretag går omkull.

Just nu är denna utveckling ett faktum men det finns hopp. Bokhandlarna i bl.a. Frankrike går till motattack med bättre service, författarbesök, genuina fikarum och en ny lag som skyddar lokala bokhandlare. I Ystad, som ju är en liten stad på landet i Skåne, säger kommunen nej till externa köpcentra och i bl.a. Åmål samverkar alla berörda aktörer för att behålla ett levande centrum. Vem tror att små tätorter som Orsa, Leksand och Hedemora kan överleva som attraktiva mötesplatser med enbart några kaféer, restauranger och frisörer om småbutikerna försvunnit?

Landsbygden kan försvara sin framtid genom att kommunerna, de lokala bankerna och fastighetsägarna samt handeln omedelbart börjar samverka i ett nätverk. Sparbankerna och LF Bank skulle kunna starta processen genom ett upprop. Det brådskar!

/Ronny Svensson, ledarskribent, Dalabygden