Per Eklund har visat bilder och berättar om Sveagruvan på kafémöte med SPF Tuna-Säter.
I början på 1900- talet övergick järnbruken från träkol till stenkol.
Sverige behövde importera stenkol och det ansågs lönsamt att ha en egen stenkolsgruva. Spetsbergen eller Svalbard som det heter nu var ingenmansland, här har många länder fångat valar till utrotningsgränsen.
Hög lön
I Sveagruvan 1917 jobbade 300 personer i gruvan på sommaren, på vintern 150.
Divershandlare Oskar Danielsson i Domnarvet värvade många från Tunabygden och den höga lönen lockade många att prova på.
Bara resan var ett äventyr, flera dygn i lastrummet på ett gammalt valfångstfartyg och sedan gå på isen sista 7 milen.
Ingen sol
De som blev kvar över vintern hade ingen möjlighet att komma hem före våren och inte se någon sol på 123 dagar. Men det var inte bara arbete och hårt väder, på lördag blev ofta musik, dans, god mat och kanske en sup.
Birgitta tackade Per för en intressant eftermiddag.