SPF Tuna-Säter vandrade in i dimman – ingen utsikt i sikte

SPF Tuna-Säter har vandrat i Bispberg. Men det blev en vandring där den mäktiga utsikten inte alls gick att se.

De 30 vandrarna hade förhoppningar om att få uppleva den enastående utsikten över bygden och byn Pungmakarbo nedanför Jätteklacken, men dimman lättade inte utan blev allt tätare.
På flera informationstavlor kan man läsa om gruvorna runt om i berget. Här bröts järnmalm under flera hundra år fram till 1967.
Besöksförbud på sydsidan
Många fåglar häckar i det branta berget på sydsidan, och där råder besöksförbud under häckningstiden.
Efter rasten valde halva styrkan den lite svårare stigen via Bispbergs Klack tillbaka till parkeringen. Nästa vandring blir i Gyllbergen.
FOTO:
På rad efter ån med Tuna kyrka i bakgrunden.

48 å-vandrade i det vackra höstlandskapet

En något kylig förmiddag i oktober träffades vi, SPF Tuna-Säter, hemma hos Gunnar Olsson i Österby för en vandring längs Tunaån. Vi var 48 personer som såg fram emot en trevlig tur längs Tunaåleden.

Gunnar berättade en del historia om Österby innan vandringen började. Vi gick genom hagar och landsväg i ett vackert höstlandskap fram till Tunaåledens början. Tunaåleden ledde genom raviner och odlingslandskap längs Tunaån. Solen tittade fram och det blev en mycket trevlig stund då vi stannade till vid en grillplats intill ån och åt medhavd förtäring.
Det var ett rikt fågelliv längs ån, men någon kungsfiskare fanns inte att se för tillfället, inte heller någon bäver fast Gunnar berättade att i en slänt ner mot ån var det som ett flervåningshus där det bodde bäver, grävling och rävar på olika våningsplan.
Vandringen avslutades med att vi fick se hur fint det blivit under de nya broarna över Tunaån. Enligt Gunnar kan det kanske bli en lättillgänglig fiskeplats för rörelsehindrade. Den gamla eken som är ett naturminne ligger kvar på sidan om bron och har inte påverkats av brobygget.
Vi var alla mycket nöjda efter dagens 5 km långa vandring och det sista vi fick vara med på var när Gunnar flyttade ett antal kvigor till nya betesmarker, nästan lika ystra som vid vårens kosläpp.
FOTO:
Dagen bjöd på bra vandringsväder.

Scoutgillet ute på fäbodvandring

Under onsdagen i förra veckan gav sig Tuna‌ ‌Scoutgille ut på‌ ‌onsdagsvandring‌ ‌till ‌Finnsåsens‌ ‌Fäbod‌. Dagen‌ ‌bjöd‌ ‌på‌ ‌ljus‌ ‌utan‌ ‌sol‌ ‌samt‌ ‌uppehåll‌ ‌efter‌ ‌flera‌ ‌dagars‌ ‌dis‌ ‌och‌ ‌dimma.

Samlingsplatsen‌ ‌efter‌ ‌Ludvikavägen‌ ‌var‌ ‌lätt‌ ‌att‌ ‌hitta.‌ ‌Där‌ ‌fanns‌ ‌Gillets‌ ‌“hajfena”‌ ‌uppställd‌ ‌och‌ ‌markerade‌ ‌avtaget‌ ‌till‌ ‌Finnsåsens‌ ‌fäbodar.‌
‌En‌ ‌hel‌ ‌del‌ ‌kamrater‌ ‌var‌ ‌redan‌ ‌samlade‌ ‌vid‌ ‌de‌ ‌öppna‌ ‌grindarna‌ ‌till‌ ‌infarten.‌ ‌Där‌ ‌innanför‌ ‌lämnades‌ ‌bilarna‌ ‌för‌ ‌promenad‌ ‌upp‌ ‌till‌ ‌nedre‌ ‌vallen.‌ ‌ ‌
Vid nedre vallen fanns ‌åter‌ ‌en‌ ‌P-plats,‌ ‌men‌ ‌här‌ ‌var‌ ‌det‌ ‌nödvändigt‌ ‌att‌ ‌lämna‌ ‌bilen‌ ‌om‌ ‌man‌ ‌inte‌ ‌gjort‌ ‌det‌ tidigare.‌ ‌Där‌ ‌fanns‌ ‌snickrade‌ ‌pilar‌ ‌som‌ ‌anvisade‌ ‌stigar‌ ‌till‌ ‌olika‌ ‌fäbodar.‌ ‌Det‌ ‌var‌ ‌bara‌ ‌att‌ ‌fortsätta‌ ‌uppåt‌ ‌in‌ ‌i‌ ‌skogen‌ ‌på‌ ‌den‌ ‌stig‌ ‌som‌ ‌ledde‌ ‌till‌ ‌vårt‌ ‌mål,‌ ‌Finnsåsens‌ ‌fäbod.‌ ‌
Det‌ ‌var‌ ‌gammal‌ ‌välväxt‌ ‌skog‌ ‌med‌ ‌åtskilliga‌ ‌vindfällen‌ ‌av‌ ‌riktigt‌ ‌gamla‌ ‌granar‌ ‌vid‌ ‌starten.‌ ‌ Stigen‌ ‌var lättgången. Till‌ ‌sist‌ ‌öppnade‌ ‌sig‌ ‌ ‌en‌ ‌sluttning‌ ‌med‌ ‌ett‌ ‌antal‌ ‌gamla‌ ‌hus.‌ ‌I‌ ‌sluttningens‌ ‌mitt‌ ‌reste‌ ‌sig‌ ‌det‌ ‌största‌ ‌huset.‌
En‌ ‌tvågrenad,‌ hög‌ ‌trädstubbe‌ ‌med‌ ‌en‌ ‌tvärslå‌ ‌mellan‌ ‌förgreningen stod bredvid.‌ Stubben‌ ‌påminde‌ ‌om‌ ‌en‌ ‌jättelik‌ ‌slangbella.‌ ‌Gun-Marie‌ ‌Heldestad‌ ‌tog‌ ‌emot‌ ‌oss‌ ‌utanför‌ ‌huset.‌ Huset ‌visade‌ ‌sig‌ ‌vara‌ ‌en‌ ‌kyrka.‌ ‌ ‌
Hon‌ ‌berättade‌ ‌att‌ det ‌var‌ ‌den‌ ‌gamla‌ ‌ladugården‌ ‌som‌ ‌byggts‌ ‌om‌ ‌och‌ ‌fått‌ ‌en‌ ‌tillbyggnad.‌  “Slangbellan”‌ ‌användes‌ ‌att‌ ‌fästa‌ ‌klockan‌ ‌på‌ ‌vid‌ ‌gudstjänst.‌ ‌Gun-Marie‌ ‌berättade‌ ‌mycket‌ ‌om‌ ‌sin‌ ‌vän‌ ‌Märta‌ ‌Danielson‌ ‌som‌ ‌varit‌ ‌”fäbostinta”‌. Hon kryddade berättelsen med många anekdoter från fäbodtiden. ‌ ‌
Märta D hade verkat‌ ‌för‌ ‌att‌ ‌fäboden‌ ‌skulle‌ ‌bli‌ ‌kvar‌. Hon arbetade också för ‌att‌ ‌gudstjänster‌ ‌skulle‌ ‌hållas‌ ‌där.‌ Många‌ ‌frivilliga krafter‌ ‌hade ‌sett‌ ‌till‌ ‌att‌ ‌bidra‌.‌ Märta‌ ‌D ‌hade ‌skrivit‌ ‌en‌ ‌bok‌ ‌med‌ ‌minnen‌ ‌från‌ ‌fäbodlivet‌ ‌och‌ ‌kyrkan.‌ ‌Den‌ ‌fanns‌ ‌att‌ ‌köpa‌ ‌och‌ ‌behållningen‌ ‌tillföll‌ ‌Fäbodkyrkan.‌ ‌ ‌
Ute‌ ‌på‌ ‌tunet‌ ‌fanns‌ ‌bord‌ ‌och‌ ‌bänkar‌ ‌där‌ ‌vi‌ ‌satt‌ ‌och‌ ‌lyssnade‌ ‌och‌ ‌därefter‌ ‌intog‌ ‌vårt‌ ‌medhavda‌ ‌fika.‌ ‌Vi‌ ‌passade‌ ‌på‌ ‌att‌ ‌turas‌ ‌om‌ ‌att‌ ‌gå‌ ‌in‌ ‌i‌ ‌kyrkan‌ ‌och‌ ‌titta‌ ‌på‌ ‌det‌ ‌som‌ ‌vi‌ ‌hört‌ ‌berättas‌ ‌om.‌ ‌
Slutligen‌ tog Matts Björke till orda och ‌tackade‌ ‌för‌ ‌att‌ ‌vi‌ ‌hade‌ ‌fått‌ ‌komma‌ ‌och‌ ‌uppleva‌ ‌Finnsåsens‌ ‌Fäbod‌ ‌med‌ ‌sin‌ ‌unika‌ ‌kyrka.‌ ‌Så‌ ‌gick‌ ‌färden‌ ‌hemåt‌ ‌en‌ ‌erfarenhet‌ ‌rikare.‌ ‌