Museimannen och väghistorikern Jan-Olof Montelius besökte SPF Seniorernas medlemsmöte i Falun i maj. Han berättade intressant om dalfolkets vandringar förr och om Dalkarlsvandringarna nu.
Folket i byarna i Dalarna hade det inte fett förr. För att dryga ut inkomsten från jorden, och få reda pengar, gav man sig ut på så kallade herrvandringar – ja, inte bara män utan även kvinnor gick. Och målet var i de flesta fall Stockholm. Man gick till herrskapsfolket i Stockholm och Mälardalen.
Där arbetade männen på byggen, eller sågade ved, medan kvinnorna också arbetade på byggen eller på Liljeholmens stearinfabrik, på bryggerier eller så var de trädgårdskullor eller vevkullor, som vevade båtar på Strömmen.
– De kunde vara borta mellan fyra och åtta månader. De gick ner på våren för att sen gå hem igen lagom till slåttern, och vände sen tillbaka söderöver för att så komma hem till skörden.
Publiken fick se hur man kunde vara inkvarterad. En bild från Det stora maskvarteret på Sergelsgatan där många dalkarlar bott, är tagen så sent som 1947. Kvinnorna kunde bo i den så kallade Kullbaracken vid Norra begravningsplatsen.
Att köra foror var en annan inkomstkälla. Forbönder körde malm till bruken i Bergslagen, eller till Röros.
– Eftersom man körde på vintern, så var barmarksvintrar nödår, sa Jan-Olof Montelius.
Arbetsvandringar
Det var på 1800-talet som arbetsvandringarna blev vanliga, men den äldsta beläggningen på detta var en Morakarl som gick ”till berget” för att hugga ved redan 1544. Och berget får man förmoda var Falu gruva. De som gav sig i väg fick pass utskrivna av prästen, passen var ett krav och fungerade dessutom som id-handlingar och bevis för att man var av rekorderligt folk. Tack vare bevarade sådana pass kan historiker följa hur folk förr vandrade.
Hur hittade man när det inte fanns kartor?
– Huvudvägarna var desamma då som på järnåldern – och som idag i princip – de gick från kyrka till kyrka. Man gick oftast i grupp och alltid var det någon som gått där tidigare.
År 2000 kläckte fotografen – och dalkarlen – Trons Lasse Mattsson idén om att återuppliva arbetsvandringarna till Stockholm. Jan-Olof Montelius engagerades eftersom han är väghistoriker. Och 2001 gick den första så kallade Storvandringen, hela sträckan från Mora-Orsa ner till Stockholm, 35 mil. Intåget i Stockholm blev pampigt med spelmän, folkdräktsklädda vandrare och fanor som fladdrade i vinden.
Storvandringar
Sedan dess har man genomfört tio storvandringar och ett antal kortare. Alla vandringar är minutiöst planerade, och man förstår att många frivilliga är engagerade för att frakta madrasser till sovsalar, ordna mat till alla, ordna vattendepåer, se till att all packning fraktas mellan övernattningsplatserna – och förstås planera allt.
Redan nu i maj genomfördes det så kallade Allmogetåget, del två, en 17 mil ”kort” vandring från Brunnbäck till Strängnäs i sex etapper. Man avslutar med att fira 500-årsjubileet av att Gustav Vasa valdes till Sveriges kung, just i Strängnäs den 6 juni 1523. På midsommarafton fortsätter firandet i Gustav Vasas fotspår med en vandring från Strängnäs till Mariefred, en båtresa till Stockholm och ett festligt intåg i Stockholm, på dagen 500 år efter Gustav Vasas intåg.