Per Wålstedt står mitt i sitt vitkålsland med ett vackert vitkålshuvud i ena handen och den jättelika blasten i den andra.
Vi står i kanten av åkern, som ligger i Hagens by i Dala-Floda. Vi som tittar på är omkring 40 pensionärer från SPF Seniorerna i Falun, majoriteten kvinnor.
Vi har kommit med buss och när vi steg av bussen möttes vi av doften från rotselleri, som står i rader i åkrarna intill. De ska inte skördas förrän i oktober, men Per tar upp en och visar, ett litet lurvigt knyte. De andra får stå kvar och växa till sig.
På andra sidan vägen och med ett vitkålshuvud i handen berättar Per för oss om grödorna, om avsättningen, om ekobondens vedermödor, som kålmalen som kan förstöra skörden. Mot den sprutar man ekologiskt. Här står 50 000 plantor med vitkål, som ska skördas i oktober. Nästa år ska här växa morötter.
Den mesta av skörden levereras till en grossist i Stockholm, men en del hamnar i butiken på gården.
Fjärde led
Per är bonde i fjärde led här på gården. På 1920-talet flyttade Lennart och Mary Wålstedt till gården Näbbäcksholen här i Hagen. De ville rädda de svenska lantrasfåren, som ger fin och blänkande ull till textilier. De såg till att barnen fick lämpliga utbildningar och sonen Erik startade jordbruket, Per är barnbarn till honom. Och sonen Lasse startade ullspinneriet, där hans barnbarn Sonia Bush och hennes man Roger Haugaard-Bush färgar och spinner garn.
Det började med fåren. När industrialismen kom försvann de svenska lantraserna och istället infördes engelska raser, som gav ull som passade textilindustrins maskiner. Men Mary ville ha ull som glänste, som lantrasernas ull. Men de gamla lantraserna var nästan utrotade så man startade en fåravelsstation här 1918, liksom ett väveri. Kvinnorna i byn spann ullen för hand, vilket förstås tog en väldig tid. Men det man vävde här var mycket populärt, bland annat vävdes tyger till SAS flygplan och 3,7 kilometer tyg levererades.
Sonen Lasse, som blivit ingenjör, tog hem en spinnmaskin från Tyskland 1934. 1943 brann spinneriet och väveriet men det byggdes upp igen, med Lasses maskiner. Och de står fortfarande kvar och arbetar.
Lasses barnbarn Sonia är den som sköter färgeri och spinneri idag. Hon är dotter till Lasses dotter Inger som emigrerade till Australien tillsammans med sin familj och hamnade på ön Tasmanien, som är så långt bort från Dala-Floda man kan komma. Men Sonia kände att hon måste ”hem” och hjälpa till. Efter några turer fram och tillbaka flyttade hon med Roger och de fem barnen till Dala-Floda.
Flyttat utomlands
Under de senaste årtiondena har Wålsteds blivit kända genom Helena Hernmarcks spektakulära vävar, bland dem Mossklyftan, som hänger på Dalarnas museum. Ullen som används i vävarna är färgad här i färgeriet.
– Vi började med en bild i A4-format på bilden som skulle vävas, berättar Roger. Sen klippte vi ut varje färgnyans – 266 stycken – och vägde dem var och en och då kunde vi lista ut hur mycket garn av varje nyans som behövdes till väven.
Vävarna vävdes sen hos Alice Lund i Borlänge. Nu har dock Helena Hernmarck gått i pension, så några sådana vävar blir det inte mer, däremot har man levererat garn till Märta Måås-Fjetterströms textilateljé i Båstad, där garnet vävs till mattor.
Lite dystert är det just nu för ullen, Wålstedts melerade garn var otroligt populärt på 1960- och 70-talen och in på 1980-talet, sen kom andra textilier och konkurrerade ut ullen.
– Ullen finns i mindre än 1 procent av dagens kläder, och textilindustrin har flyttat utomlands, säger Roger.
Som ändå tror på en framtid för ullen, EU vill fasa ut microfiber, och om det sker borde det ljusna för ullen. Man bidrar också här till att höja ullens status, och ordnar sedan 2014 SM i ull, där den bästa och vackraste ullen belönas.
– Och nu har det börjat dyka upp spinnerier runt om i landet också, säger Roger.
Många moment
Sonia har hand om färgeriet och spinneriet.
– Det första vi gör med ullen som kommer in är att klassa den, och göra rent den från bös och bajs. Sen tvättas den med ammoniak i så hett vatten som möjligt, vilket går bra bara man inte rör omkring vattnet. Efter det färgas ullen i lika hett färgbad.
Ammoniakvattnet blandas efteråt med såpa och förvandlas till tvål. Och samma färgbad används gång efter gång upp till tio gånger innan man slutar med svart färg och till sist ett bad som ger grått garn.
Ullen går vidare och matas in i en ”plys”, en grovkarda, som kardar ullen. Innan man spinner blandas ull av olika färger enligt speciella recept. För att få melerat garn används ull av sju färger. Ett av Lasses gamla recept heter ”kattpiss i snö”, ni kan ju tänka er vilken färg det kan ge!
Grönsaker i kassen
Så är det dags för spinning, den stora spinnmaskinen slamrar och slår och levererar perfekta hasplar med garn.
– Det är 12-15 moment innan ullen förvandlats till garn, berättar Sonia.
Det blev en lång dag men mycket intressant dag för oss alla, Ulla Immler, som var reseansvarig berättade om Dala-Floda och om Wålstedts i bussen till Dala-Floda. Väl där fick vi förutom studiebesöken oss en riklig smörgåslunch och en tur till gårdsbutiken där vi fyllde kassar med nyskördade grönsaker.