Hannah Risander: Som en påminnelse om den analoga världen

Jag skriver ofta med penna i skrivbok nu för tiden. Det är avkoppling och träning för mig, och väldigt mysigt. Ibland har jag det till och med som en morot, om jag gör något tråkigt så belönar jag mig med att få sätta mig med skrivboken.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas. När jag var liten var det sagor och berättelser, sen blev det teatermanus och noveller. Sen blev det mitt jobb, att få dra iväg och träffa människor, få höra deras stories och sedan fånga det i text, det är en ynnest.

Men, det var egentligen inte alls mitt skrivande jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om att jag nyligen åkte tåg. När jag går genom perrongen så sitter en ganska ung tjej där och virkar, jag blir glad av att se det.

Det var en eftermiddag efter jobbet och jag kliver på tåget som sedan rullar mot Stockholm. Vi var tre tjejer som satt i samma vagn, ganska nära varandra. Jag tar fram min skrivbok, pennan glöder.

Men så tittar jag omkring. Tjejen mitt emot mig la precis ner sin bok hon läste, för att ta fram ett block och penna.

Nu glöder hennes penna också. På andra sidan gången sitter den andra tjejen och läser ur sin bok. Det blir självklart också ett signalfel. två och en halv timme sena och vi blir stående, det var i sig inte roligt.

Men det som hände var att vi också började prata med varandra. Vi fick några mikrodelar av varandras liv och öden där på tågrälsen. Också något som kändes på riktigt. Att prata med varandra.

Väl framme i Stockholm checkar jag in hos min vän Alexandra, hon tar fram ett litet fotokuvert, ett sånt där man inte sett sedan 90-talet. Hon har framkallat bilder från sin Italienresa, och funderar på att göra ett album. Det var en otrolig känsla att sitta att sitta där och bläddra bland riktiga bilder. Det var längesen.

Det låter kanske inte som en stor sak för världen. Men för mänskligheten. Resan påminde mig om den analoga världen. Det var längesen jag såg den med en sån tilltro och det gav mig hopp. Mitt i det digitala kaoset, där det känns som att Ai kommer att ta över exakt hela världen.

Så sitter tre tjejer i en tågvagn och läser och skriver. Och på perrongen virkas det. I en stockholmslägenhet har det framkallats bilder.

Jag tror att det är precis det vi behöver. Komma tillbaka till fundamentala saker, sånt som är på riktigt. Helt plötsligt har allt som tidigare var vardag och tråkigt, blivit exklusivt. Och kanske har vi lite närmare till sånt, vi som bor på landsbygden. 

Det har också varit en höst med många event och föreläsningar. Gemensamt för nästan alla, var sig det handlar om AI, kommunikation eller ekonomi, så landar alla i att det som är på riktigt är viktigt. Tänk att vi ens måste påminna oss om det nu för tiden. 

Min plan är att ha en lugn december, med mycket tid. Jag ska redan nu börja på listan över analoga saker jag vill göra. Jag har ju också en gammal påbörjad virkning som ligger, ett helt skåp med pyssel och nya recept jag vill testa. Jag tänker att december ska levas nostalgiskt. Det känns perfekt att gå in i julen så.