– Jag har nog slutat att prata, säger mamma där hon sitter nedsjunken i sin röda fåtölj.
Jag minns när hon köpte den där fåtöljen. Hon hade drömt länge om en öronlappsfåtölj. Det var sent 1990-tal och jag antar att en sån gammeldags fåtölj som hon längtade efter inte var på modet vid tiden.
Efter noggrant övervägande fick det bli den här röda väl stoppade fåtöljen som man kan fälla bakåt, med tillhörande fotpall som är så gott som oanvänd. Fåtöljen är desto mer sliten.
Från början var den mer som en finmöbel, som att hon inte kunde sätta sig och njuta i den när den väl var på plats.
Men sedan pensionen kom har hon suttit i den så gott som varje kväll framför tv-apparaten.
Nu är det i den röda fåtöljen jag hittar henne när jag öppnar dörren till rummet på det särskilda boendet.
Jag har aldrig haft någon relation till uttrycket ”i dödens väntrum”, knappt ens fattat innebörden av det. Nu har det där rummet på boendet blivit vårt väntrum.
Mamma fick inte bara en alzheimerdiagnos utan också en cancerdiagnos, en aggressiv variant som stökar runt i hennes mage.
För varje gång jag kommer är det som att sjukdomarna tagit ännu en bit av henne. Den ena äter av hennes hjärna och den andra ser till att hon inte kan äta.
Sill och potatis har alltid varit en favoriträtt, nu får hon kväljningar när maten kommer in i munnen.
Jag vet vad som går ner, sötebröd. När jag kommer med bullar eller croissanter äter hon gladeligen och hittar fram till orden.
– Åh vad gott, kommer det ur henne.
Annars säger hon inte så mycket längre, som hon själv konstaterat. Utan orden blir känslan av det där väntrummet än mer påtaglig.
Det är varmt i rummet men mamma fryser. Kall om händer och armar sitter hon med dubbla filtar över sig.
Jag försöker att prata med henne som en vuxen, men när jag ställer en fråga så upprepar hon den bara.
– Har du det bra här mamma?
– Har du det bra?
– Har du ätit i dag?
– Har jag ätit?
Vad gör man i det här läget, jag känner mig handfallen. Att bara sitta tysta bredvid varandra, att jag drar fingrarna genom hennes hår, det kanske är gott nog men det känns så svårt. Det gör mig rastlös, jag börjar gå runt i rummet, vattnar en blomma som håller på att dö. Jag märker att mamma blir rastlös av det i sin tur, eller kanske snarare orolig.
På boendet uttrycker de förvåning över att hon inte är sämre, eller till och med att hon fortsatt är vid liv med tanke på det som äter i hennes mage och så Alzheimers sjukdom på det, ingen bra kombo.
Vi fortsätter att leva i väntrummet, tysta bredvid varandra, hon i sin röda fåtaölj och jag i den blå bredvid. Den som mamma en gång renoverade och satte nytt tyg på, då när livet fortfarande var långt ifrån det här rummet.