I ett nyligen utsänt TV-program med Skavlan som debattvärd diskuterade hans gäster kring det normalt sett viktiga temat om stadens beroende av landet eller möjligen tvärtom. I ett program riggat som underhållning med ofta något speciella gäster blir det lätt en diskussion präglad av fördomar om hur verkligheten är beskaffad. Så även i detta fall (25.9).
Det mest fördomsfulla kom via ett inslag från Lidingö där kommunstyrelsens ordförande var oerhört kritisk till att hans kommun enligt honom betalar in hundratals miljoner per år till vårt nationella skatteutjämningssystem där bland annat Malmö kommun tillhör de stora bidragsmottagarna. Vanligtvis brukar denna typ av diskussioner handla om det uttjatade påståendet att storstan subventionerar landsbygdens små kommuner med åtskilliga miljarder.
Hur är det i verkligheten? Är Lidingös kommunalråd en lögnare eller en sanningens sagesman?
Döm själva! I år betalar de rika stockholmskommunerna (10 kommuner – bland annat Danderyd och Lidingö) in 10,5 miljarder till det nationella skatteutjämningssystemet. Men läs och häpna – övriga 16 kommuner i samma region (som Södertälje och Botkyrka) mottar i bidrag en summa på 13,3 miljarder kronor! För att kalkylen skall gå ihop måste staten skjuta till 2,7 miljarder för att de ekonomiskt fattiga kommunerna skall få sina budgetar att fungera.
Det betyder i praktiken att skatteutjämningen i och kring Stockholm går back och att bland annat kommuner på landsbygden får bidra för att den mest gynnade regionen i landet skall fungera.
Om vi till detta lägger allt annat som regionen lever gott av året runt som drygt 109 000 skattefinansierade statliga jobb och över 900 000 kommunala och privata jobb är en rimlig slutsats att regionen är mer än gynnad som arbetsmarknad och livs- och servicemiljö jämfört med Sverige som helhet.
Om jag slutligen lägger till allehanda mestadels nationella offentliga kapitalinvesteringar i infrastruktur i regionen som förbifart Stockholm, tunnelbanans utbyggnad mot Nacka, satsningar på storsjukhusen och drygt 20 universitet samt de otaliga kulturanläggningarna framstår prioriteringen av regionen snarare som en provokation mot övriga landet än som en hyllad mecenat för mindre gynnade regioner!