Som konstintresserad och boendes på landsbygden är jag villig att åka ganska långt för att ta del av utställningar, performance och spelningar. En till två timmars enkel väg är inga problem, men det kräver att det jag ska uppleva känns spännande och relevant. Att det finns konsthallar på mindre orter som gör bra utställningar gör stor skillnad för mig och de är även viktiga arbetsplatser för många konstnärer.
Stockholm Art Week gjorde nyligen med hjälp av Novus en undersökning som visar att 75 procent av de tillfrågade tycker att konst och kultur är en viktig del av ett öppet och tillåtande samhälle, men var tredje person kunde inte nämna en nu levande konstnär. Jag undrar hur många nu levande konstnärer kulturförvaltningens ledning i Katrineholms kommun kan nämna på rak arm.
Efter att kulturnämnden förra året beslutat att förvaltningsledningen ska godkänna utställningar och att vissa utställningar ska rikta sig till specifika målgrupper, som barn och ovana konstbesökare, har samtliga anställda på Katrineholms konsthall sagt upp sig, vilket bland annat Magasin K skrivit om.
Beslutet strider mot principen om armlängds avstånd, ett organisatoriskt skydd mot politisk styrning av konstnärligt innehåll. Principen formulerades efter andra världskrigets slut av den brittiska nationalekonomen John Maynard Keynes.
Att politikerna inte kan hålla sina fingrar borta från konstnärsburken är en sak, som förtjänar den skarpa kritik som framförts av branschorganisationer och experter, men jag funderar också på kompetensen som bakbinds. Vilka andra likvärdiga jobb finns det lokalt för de med kompetens inom det konstnärliga området? Och vem vill arbeta på en konsthall som styrs av politiker? Hur påverkas konstnärernas intresse av att visas i en sådan kontext?
När kulturnämnden vill skapa särskilda utställningar för ovana konstbesökare som inte kan tolka mer svårtillgängliga uttryck, har de missförstått poängen med en konsthall. En konsthalls uppgift är att presentera innehåll tillgängligt för besökaren oavsett erfarenhet, så i stället för att riskera att sänka kvaliteten på det konstnärliga innehållet borde det satsas mer på pedagogisk verksamhet och kommunikation som skapar en ingång för nya besökare. Politikernas intention är att öka antalet besökare, men risken är att kraven på mätbarhet och mål tar över konstnärliga visioner.
I stället för att målet formuleras som tillväxt och antal besökare borde det handla om att presentera intressanta konstnärskap och engagerande visningar. Det föreslås utställningar med ”motoranknuten” konst. Vad som menas med det är inte definierat, och det skulle kunna vara väldigt bra utställningar på det temat, till exempel tänker jag direkt på Josefin Östberg Olsson (f. 1983) som har gjort verk med titlar som ”Raka rör”, ”Speed piece” och ”Burnout”. Eller Emmie Jansson (f. 1996) som med projektet ”Epa-Emmie” utifrån ett queerfeministiskt perspektiv jobbar med frågor om identitet, utanförskap och normer i mötet med raggarkulturen.
Det behöver inte vara något negativt med att försöka knyta an till ett starkt lokalt intresse, men att viga en stor del av en konsthalls redan begränsade resurser till ett tema och en målgrupp utefter vad politiker tycker, i stället för vad ämnesexperter bedömer, ligger farligt nära den typen av politisk styrning av konst och kultur som nazister, fascister och kommunister ägnade sig åt inför och under andra världskriget.
När politiker börjar välja vilken konst som ska visas och i förlängningen vems röst som blir hörd är demokratin ute och balanserar på en förtunnande tråd.