Erik Arnberg: En nostalgisk resa i snusnäsdukens tecken

Aprilväder, värmen börjar visa sig och trots lite blåst får man en föraning om den tid som komma skall.

När möjligheten finns och man kan sitta i lite vindskydd och njuta av solen som kommer minnen fram från det mest oväntade. Den här gången var det snusnäsduken som var den utlösande faktorn då en vän lyfte en sådan framför mig.

Snusnäsduk, är ett gammalt ord för tygnäsduk vilket visar i vilken åldersgrupp min generation tillhör. Nostalgisk som jag är behövde jag bara få en blick på den blå duken med paisleymönster för att tankarna med vindens fart tog mig tillbaka till min bäste vän, min morfar. En person som var tryggheten för mig när resten av tillvaron var kaos.

Snusnäsduken användes i början när luktsnus var populärt, generationer före dagens vita snus och portionssnusets dagar, konstigt nog minns jag aldrig att min morfar lade in någon prilla under min tid med honom, men av någon anledning sitter minnet av snusnäsduken där inte som något vackert minne mer istället som en viktig av historien. Kanske inte historien av min morfar utan snarare som en bild av arbetarklassen som han alltid representerat en person som skulle passat in i vilken Albin Amelin tavla som helst.

Ni vet de där bilderna med muskulösa överviktiga medelålders män där svetten låg kvar efter dagens tunga arbete, min morfar var en stolt domnarvfsarbetare som tidigt fick en telefon så att arbetet kunde ringa vid vilken tid som helst när verksamheten stod stilla, han rusade ned från brukskasernerna till gropen som området kallades där han jobbade, och fixade felen.

För mig representerade han något större än att bara vara en äldre herre som såg till att stålet kom fram, snusnäsduken, skiftjobbet den lilla ettan där han bodde ensam, det var en tid som styrde min framtid med en skiftgående ensamstående far som jobbade under hela dygn så fanns han där istället vardag och helg.

Det var nog där som jag utan egen vetskap styrdes mot samma livsresa som min far och morfar hade gjort, ett stålverk fanns där, som om inget annat dök upp var en försörjning en trygghet och gemenskap, många bodde på samma område.

Att Albin Amelin föddes i Chicago och kom som ung till Sverige och studerade på konstfack var inget vi kände till på bruket men beundrade tavlorna gjorde på grund av att han målade känslan av hur vi uppfattade oss.

Skulle man bilda ett eget samhälle där bruket skulle representera orten, skulle nog en riktig flagga i Paisleyblå precis som de flesta snusnäsdukar såg ut under min uppväxttid kunna representera det samhälle vi var så stolta över, när industrijobben var den naturliga framtiden långt före IT-jobben

Nu sitter jag själv och skriver på en krönika efter att också tillbringat en stor del av mitt arbetliv på samma stålverk med samma stolthet i ett hem där litografier från Hans Tollsten satts upp på väggarna i mitt hem.

Litografier efter hur utvecklingen förändrat stålverket och där de representerar nedlagda avdelningar och processer, Men snusnäsduken har i alla ingen tavla ännu.