Från krigets massgravar till stilla morgnar vid en skogssjö. Fotografen Jonas Lindkvist har bytt storstadens tempo mot Älvdalens lugn. Efter decennier i världens brännpunkter söker han nu en vardag närmare naturen, gemenskapen och det som ger mening på riktigt.
Han växte upp i Karlstad och gick skidskyttegymnasiet i Torsby. Efter studier till mattelärare och systemvetare var planen att arbeta i skolan eller med teknik. Men direkt efter examen tog livet en annan riktning. Fotointresset, som funnits med sedan unga år, blev till arbete – utan formell utbildning.
–Jag började på Värmlands Folkblad och sedan rullade det på.
Snart väntade uppdrag för Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Som 27-åring kastades han rakt in i 1990-talets krig. Under några intensiva år gjorde han omkring trettio resor till Bosnien. Det blev möten med soldater och civila, sönderbombade städer och massgravar.
– När man gör något mycket blir man duktig på det. Men jag märkte också att det tog hårt på mig som människa.
1995 fick han fast anställning. Tryggheten gjorde att han kunde välja annorlunda. Krigsuppdragen byttes gradvis mot sport. Från år 2000 har han till stor del arbetat med idrott och har bevakat tio olympiska spel.
– Det är ett privilegium att komma bakom kulisserna och möta de stora stjärnorna. Jag har verkligen uppskattat det.
För två år sedan kom en omorganisation på Dagens Nyheter. Jonas flyttades till en annan avdelning, men det kändes inte rätt. För ett halvår sedan lämnade han tidningen.
– Jag började fundera på vad jag vill göra och vad jag mår bra av. Sista perioden i Stockholm var tuff.
Svaret fanns delvis i Älvdalen. Här har han haft vänner i över 20 år. Kärleken drog honom hit, men också miljön.
– Jag trivdes när jag bodde i Torsby och det är jättelikt här. Det är något med landskapet och människorna.
Fisket har följt honom sedan fyra års ålder. Under de mest intensiva åren blev fjällen och Norge en motvikt till stressen.
– Fisket är ett lugn. Ute i älven eller på isen spelar det ingen roll om du är mångmiljonär eller inte har någonstans att bo. Alla kan vara med.
I Älvdalen finns naturen runt hörnet, tio minuter till en bra fiskesjö, 20 meter till skidspår.
– När jag åker till Stockholm nu blir jag galen på köerna.
Samtidigt lockar gemenskapen. Han talar varmt om luncherna på restaurang 118, om julskyltningen där konsten tog plats och om anslagstavlan där någon frågar om skjuts till Borlänge.
– Det är något fint som vi måste värna. Att unga och gamla möts och gör saker tillsammans.
Han engagerade sig snabbt i fiskeklubben och vill locka fler, särskilt ungdomar. Som utbildad lärare och slöjdlärare drömmer han om att kombinera foto, föreläsningar och arbete med barn som har det svårt.
– Det behöver inte handla om att få världens största gädda. Det handlar om att vara ute tillsammans.
Han brinner för hantverk, för att tälja, bygga och göra egna flugor.
– Här finns en stark tradition. Den skulle man kunna öppna upp ännu mer. Jag vill själv lära mig mer.
Jonas pendlar till sina två döttrar i Stockholm och är ofta i Karlstad hos sin mamma. Men framtiden ser annorlunda ut.
– Jag kommer nog aldrig mer jobba heltid på ett ställe. Jag vill göra flera saker och se vad som växer fram.
Han beskriver sig fortfarande som en turist i sin nya hembygd, men en turist som vill stanna.
– Jag ser så mycket roligt framför mig. Det finns en sådan potential här. Jag hoppas att jag kan bidra utan att trampa någon på tårna.