Jag var nyligen i Grövelsjön med ett gäng vänner. En mysig helg med fjälluft, god mat och långa samtal. Precis en sådan där helg som själen behöver ibland. Lördagen skulle tillbringas på fjället, vi hade planerat för en liten camp för att sedan ta oss vidare ut bland vidderna.
Morgonen började grå och med snöfall men lättade upp framåt lunch. Vi packade skidor, matsäck och renfällar för att ta oss närmare fjället. Nu sken solen, men det var också starka vindar. Det ven om kinderna redan på parkeringen. Några av oss hade inte åkt längd på flera år, någon nästan aldrig. Men vi drog iväg.
Först längs skidspår och sedan vek vi av på skoterleden upp mot fjället. Nu väntade kilometer uppför, den första etappen var brant. Ett hurtigt pensionärsgäng skidade glatt förbi oss och vi kunde inte låta bli att skratta. De hade siktet på Oskarstugan.
För oss blev inte mycket prat på väg upp, var och en koncentrerade sig på att ta sig uppför medan vinden blev allt starkare. Vi hittade en liten plats där vi lämnade vår packning, för att sedan fortsätta en bit till. Att skida i igendrivna skoterspår uppför fjället i lätt storm var jävligt och underbart på samma gång.
Vi stannade och njöt av utsikten över de norska fjällen och sedan bar det utför. Att vi åkte som kalvar på grönbete nedför är väl att ta i, men det var känslan. På sina ställen sjönk vi igenom snön, men det var en enorm frihetskänsla att försiktigt glida ner för fjället.
En stund senare satt vi där, på renfäll med o´boy med punsch i handen och alla vittnade om samma sak – att motståndet på väg upp gjorde att njutningen på väg ner blev större, och vi kopplade det till livet. Att vi faktiskt behöver motstånd.
Kan det vara så att förenklar och undviker att utsätta oss för motstånd i livet, så att vi aldrig får den där riktiga njutningen? Är det så att livet består av snabba kickar, som shopping och bekräftelse, att vi aldrig uppnår den typ av lycka som vi faktiskt mår bra av?
Jag tänker också på att vi förenklat i våra hem, när till exempel diskmaskiner och tvättmaskiner ska vara i en höjd som gör att vi inte behöver böja oss ner för att plocka i och ur. Vi har robotdammsugare som gör jobbet åt oss. Vi behöver knappt röra oss längre. Allt är så enkelt så att våra hinder blir så små, att vi knappt märker dem. Och när vi inte får kämpa längre, så blir vi olyckligare. Eftersom den sanna lyckan sällan ligger i ännu ett Temu-köp, utan i att få skida ner för fjäll i storm, efter en mödosam väg upp.