Från bergspass på gränsen till Turkiet och en överfull gummibåt på öppet hav, till en sporthall i Älvdalen där ungdomar tränar med respekt och kärlek. Ali Mohammadi har gått en lång väg – bokstavligen. I dag är han en drivande kraft för unga i norra Dalarna, med fotbollen som hjärta och gemenskapen som mål.
Ali föddes i Afghanistan men familjen flyttade tidigt till Iran. Där var livet begränsat. Som emigranter fick de inte stanna lagligt. Hela familjen behövde arbeta för att klara sig.
– Sen jag kom ihåg började jag jobba på gatorna för att dra in pengar. Så är det för emigranter.
Skolan blev hans fristad. Pappan betalade så att han fick gå två timmar om dagen.
– Jag älskade skolan. Jag låg långt före alla andra.
Fotbollen kom in av en slump. Laget behövde en målvakt och brodern tvingade honom att ställa sig i mål. Han var inte bra – och blev retad.
– Jag blev ganska mobbad för det, men det tackar jag för. Det blev motivation för mig.
Han tränade intensivt och på tre månader var han en av de bästa. Fotbollen blev en plats för samhörighet i ett samhälle där han annars var utanför.
– I vardagen var man mobbad för att vi var från ett annat land. Fotbollen blev ett ställe där alla hade samhörighet.
När situationen i Iran hårdnade bestämde sig familjen för Europa. De gick i tolv timmar över bergen mot Turkiet.
– Vi var i den punkten att livet krävde att vi behövde ta ett beslut och skulle ta oss till Europa. Vi fick tillsammans med andra emigranter och fick fem minuters vila varje timme. Min bror var så slut att han föll ihop under vilorna. Vid ett tillfälle kunde jag inte hitta honom utan vände, och då låg han kvar. Han hade frusit ihjäl om jag inte vänt.
Efter betalning till smugglare fortsatte resan mot Istanbul och vidare i gummibåt mot Grekland. De var runt 70 personer ombord.
– Båten var trasig och vi fick pumpa hela tiden. Motorn stannade och det började komma in vatten. Jag kände att det var kört. Vi barn satt i mitten, jag var tio så och såg en baby le där mitt i båten. Då fick jag ett varmt hjärta och en signal om att allt skulle gå bra.
Motorn startade igen. De överlevde. I Grekland bodde familjen först i tält i ett militärläger, senare i lägenhet. Efter ett och ett halvt år flög de till Sverige, där en bror redan fanns.
Resan gick via Hassela och Hudiksvall.
– Jag sökte mig direkt till fotbollen och lärde mig snabbt svenska tack vare engelskan jag plockat upp under flykten. Jag upplevde att människor var välkomnande, men 2018 flyttade familjen till Älvdalen, då var jag 13 år.
– Jag trodde inte rasism fanns. Men jag hade väldigt svårt att komma in här och på högstadiet var det få svenska klasskamrater som släppte in mig.
På gymnasiet förändrades det.
– Fler var öppna, kanske för att alla kom från olika håll. Två av mina bästa vänner är från gymnasietiden, vi är vänner för livet.
Fotbollen var ändå inte enkel. I både Mora och Älvdalen upplevde han hård konkurrens och utfrysning.
– I Mora var det ingen lagkänsla. De var beredda att trampa på varandra för att nå långt. I Älvdalen blev jag mobbad på fotbollen.
I stället för revansch valde han ansvar. Ett invandrargäng ville spela även på vintern och bokade sporthallen. Ali klev in som tränare. Snart fick han frågan om att engagera sig i föreningen och som 16-åring hade han eget lag.
– Jag hatar inte, bara älskar. Jag ville inte ta en revansch, jag ville skapa en bättre miljö.
I dag beskriver han ett lag byggt på värderingar.
– Vi har gått all in på att olikheter är vår styrka. Vi kämpar för varandra och blir glada för andras framgång.
Laget har nått Gothia Cup, något få trodde var möjligt.
– Det spelar ingen roll om man kommer från en stad eller en liten by. Alla kan.
Nu är han med och driver Norra Dalarna-alliansen tillsammans med Älvdalen, Våmhus, Särna och Idre, för att stärka småklubbar och få fler högstadielag att överleva. Även flickfotbollen ska utvecklas.
Men engagemanget stannar inte vid planen. Genom Unga Örnar har han skapat en mötesplats i Älvdalen.
– Jag vill involvera ungdomar och ge dem ansvar. Många har inget ansvar i dag, och det blir en chock när de ska börja jobba.
Verksamheten håller till i Salem. Där spelas spel, fikas och planeras aktiviteter som bowling och resor.
– Här kan man vara som man är. Det krävs inte att du har ett intresse, och det handlar varken om politik eller religion här.
För Ali handlar allt om samma sak som räddade honom som barn: gemenskap.
– Jag vill att alla ska få en roll i samhället. Jag skulle vilja att fler ungdomar får hitta sin glädje och styrka.
Från bergen vid Turkiets gräns till sporthallen i Älvdalen. Resan har varit lång. Men riktningen är tydlig: fotboll, respekt och kärlek.