Mångsbodarna är känt som en Vasaloppskontroll. Men bara ett stenkast därifrån öppnar sig en annan värld: ett stenbrott där älvdalskvartsit brutits i hundratals år. Här driver Leontine Nordenhake familjeföretaget Wasasten vidare efter sin pappas bortgång – mitt i skogen, mitt i historien och mitt i ett arv som blivit hennes liv.
Det är stilla i Mångsbodarna när Leontine Nordenhake går genom fabriken. Bara sågarna bryter tystnaden.
– Vi gör allt här, från att bryta till att förädla stenen. Det är ett litet företag, men vi gör allt utom gravering, säger hon.
Älvdalskvartsiten är en av världens äldsta stensorter – 1,4 miljarder år gammal. Den har brutits här i generationer, och förekommit i allt från svenska stadskärnor till internationella projekt.
– Det finns ingen sten som ser ut så här. Den är helt unik, säger Leontine.
Wasasten har en brokig historia. Det grundades av Älvdalens kommun och Älvdalens Besparingsskog, ägdes senare av Skanska, som byggde fabriken i stenbrottet efter misslyckade försök att skicka råsten till Finland. 2003 köpte Leontines pappa, Björn Nordenhake, bolaget – då stort men fyllt av utmaningar.
– Han fick börja om från början, men han såg möjligheterna. Han gjorde galna projekt med konstnärer som ingen trodde skulle funka, men han lyckades alltid.
En av dessa konstnärer är Alvaro Campo, som nu skriver en bok om stenen och redan skapat installationer på Mora lasarett.
– Han förälskade sig i materialet. Det kommer bli en häftig bok.
Själv klev Leontine in i företaget 2018.
– Jag är nästan ledsen att jag inte gjorde det tidigare. Var man än är i Sverige möter man sten som pappa varit med och skapat.
Länge pendlade hon från Broby i Skåne. När pandemin kom blev hon ensam ansvarig på plats medan Björn blev sjuk. I mars 2024 gick han bort, och sedan dess driver hon bolaget själv.
– Det har varit mycket att lära sig. Allt från kostnader och frakter till produktion. Men vi gör ofta det mesta själva – ibland är det den lilla spisplattan hos en kund som gör att vi senare får ett helt torg.
Wasasten är litet – bara fyra personer i produktionen. Det kräver mångsidighet och en ledare som ser människors drivkrafter.
– Några vill göra samma sak varje dag, andra vill utvecklas. Vi måste kunna mycket här. Jag har en tjej som jobbar sin tredje dag nu.
Att jobba i sten är tungt, men Leontine lyfter fram det lustfyllda.
– Nöjda kunder, och att jobba med en så unik produkt. Historien bakom allt är otrolig. Jag har lärt mig att man kan mycket mer än man tror, och jag har människor som hejar på mig.
Samtidigt är utmaningarna många: kompetensförsörjning, fraktkostnader, ojämn orderingång.
– Jag skulle gärna anställa fler, men det är svårt. Man måste vilja bo ute i bushen, skrattar hon.
Framåt ser hon möjligheter i Tyskland och fler offentliga miljöprojekt – torg, gator, skulpturer.
– Vi behöver lite mer stabilitet. Det har varit covid, ombyggda vägar, mycket som ställt till det. Nu vill jag hinna träffa kunder mer.
Trots allt återkommer hon till en sak: arvet.
– Det var inte min tanke att stanna här. Men pappa kämpade så mycket, han har plogat min väg. Det är inte min skyldighet att ta vid – men det är en fantastisk möjlighet.
Hon pausar, ser ut över stenblocken.
– Det är ingen som får ett stenbrott i händerna och kan göra vad man vill. Det är inte lätt att rodda med allt, men så är det väl för alla företagare. Jag tycker bara att allt är så roligt.
Mångsbodarna må ligga ”in the middle of nowhere”, som Leontine säger, men hennes vision sträcker sig långt härifrån – och stenen följer med.