Folkmusikern Lena Willemark tilldelas Kungl. Musikaliska Akademiens Folkmusikpris 2025. När beskedet får sjunka in blir glädjen större än väntat – inte minst för att hon märker hur många andra som gläds med henne. Samtidigt återvänder hon till rötterna i Älvdalen, där hennes musikaliska resa tog sin början.
När Lena Willemark först får veta att hon ska prisas dröjer det innan hon vågar släppa fram känslorna helt.
– Jag har vetat om det ett litet tag förstås, men när man får dela det med dem som blir glada tillsammans, då kan man släppa lös glädjen och tacksamheten. När jag läste motiveringen första gången blev jag extra glad. Nu får jag pris och så blir flera glada, det tycker jag är härligt.
Motiveringen beskriver henne som en brobyggare – en artist som rör sig mellan genrer och uttryck utan att tappa fotfästet i sina rötter.
– Min rot och mitt sjungande språk, folkmusiken hemifrån Älvdalen, det är avstampet. Det är min vandringspinne, säger hon. – Men jag går in i andra landskap med andra musiker. Jag har jobbat med folkmusiker, men också med musiker inom jazz, pop och till och med på operan. Jag har tagit med mig mitt musikaliska språk in i många olika landskap.
Att analysera sin egen klangvärld är däremot inget hon gärna gör.
– Jag tror inte jag kan analysera mig själv. Jag kan bara berätta hur det känns när jag sjunger, och det är obeskrivbart. Ögonblicket när jag sitter i trädet i Evertsberg som liten och känner att jag blir något större – det får någon annan analysera.
Rötterna i Älvdalen återkommer hon ofta till, också nu när hon prisas av landets främsta musikaliska institution.
– Jag är så tacksam att jag blev förälskad i den älvdalska musiken från början. Vallmusiken, alla som har burit musiklivet där, det har varit så rikt. Det är jag väldigt tacksam över.
Den 24 november får hon stå på scen under högtidssammankomsten och framföra musik inför kungaparet.
– Jag ska sjunga och spela, och jag kommer sjunga på älvdalska såklart. Det blir mycket musik av olika slag, fina musiker, tal och en riktig middagsbaluns efteråt.
Att priset kommer just nu i livet gör det extra speciellt.
– Jag är 65 år fyllda och har fått uppleva otroligt mycket fantastiskt i mitt liv, och blivit prisad förr. Men i den här åldern, och i full ång, då blir det lite extra fint. De ser mig och att jag håller på, och det betyder mycket. Det är både för det jag gjort och det som ligger framför.
För samtidigt fortsätter arbetet oförtrutet. Tillsammans med Ale Möller har hon precis släppt albumet Nordankväden, och publiken har redan fått ta del av de första konserterna.
– De har varit fantastiskt roliga, och vi ska ut i vår igen. Nu är det julkonserter, körer, olika sättningar och långa resor. Men väldigt roligt! Det är precis det som ligger framför nosen nu.
När hon nu tar emot Folkmusikpriset är det med samma blandning av nyfikenhet och förankring som präglat hela hennes karriär. Ett erkännande av ett konstnärskap som rört sig mellan världar – utan att någonsin tappa kontakten med trädet i Evertsberg.