När stenklot försvann från Rosendalsvasen på 1820-talet anade ingen att en älvdaling två sekel senare skulle få uppdraget att göra dem på nytt. Nu, 200 år senare, står stenkonstnären Torbjörn Zakrisson bakom den återuppståndna pärlkransen i granit – bara 600 meter från det gamla Porfyrverket där vasen en gång började sin resa. – Att jag får göra det här, det är ett ärofyllt uppdrag. Det känns stort, säger Torbjörn Zakrisson.
Lästips:
När Torbjörn som femåring följde med sin familj ut i skogen för att plocka bär, var det inte blåbär eller lingon som fångade hans intresse. Det var stenarna.
– Jag ville bara plocka stenar. Jag minns att familjen blev irriterad – vi skulle ju samla bär, inte dra hem mer sten.
Han visste då inte att Älvdalen bar på en mäktig stenhistoria. Inte heller att han själv, flera decennier senare, skulle stå med vinkelslip och slipmedel i händerna och återskapa ett av de mest ikoniska stenverken i svensk historia – Rosendalsvasens försvunna pärlkrans.
Det är höst i Älvdalen och i ett provisoriskt stensliperi hemma på Torbjörns gård står nyformade granitklot i rader. Han arbetar metodiskt med varje klot. Det är 161 stycken som ska tillverkas, alla i Garbergsgranit från trakten. Samma typ av granit som användes till vasen för 200 år sedan.
– Det känns som att cirkeln sluts. Att kloten får göras 600 meter (fågelvägen) från platsen där porfyrverket låg en gång i tiden, det är något symboliskt i det.
Rosendalsvasen beställdes av Karl XIV Johan till den nya park han lät anlägga efter att Rosendals slott brunnit. Vasen, i sin prakt skulle genomsyra trädgården, och vasen – massiv, utsirad och kunglig – blev parkens blickfång. Den påbörjades 1823 och stod klar 1825 efter 3 500 dagsverken. På den tiden jobbade man 12 timmar om dagen och vasen sysselsatte upp till 40 personer samtidigt.
– Bara skålen väger sex ton, foten tre. Det är svårt att förstå hur de lyckades lyfta upp den 3,5 meter i luften utan kranar, men de måste ha byggt någon form av ramp.
Transporten var ett äventyr i sig: från Gåsvarv till Mora, vidare med båt över Siljan, genom Dalarna och ner till Stockholm via Strömsholms kanal. I huvudstaden lyftes vasen upp på sin granitsockel den 25 november 1825. Då var den klar för invigning – men utsmyckningarna skulle visa sig bli kortlivade.
Redan året efter rapporterade trädgårdsmästaren vid Rosendal att nyfikna stockholmare med stegar plockade med sig stenkloten som prydde vasens pärlkrans. Under de följande decennierna testade man träklot, gipsgjutna klot – men allt frös sönder och sprack. 1967 tog man bort dem helt.
När Caroline Särnqvist, antikvarie vid Djurgårdsförvaltningen, besökte Porfyr- och Hagströmmuseet i Älvdalen för tre år sedan, väcktes tanken på att återskapa kloten i sten, som de en gång såg ut.
– Jag visade henne en modell av Rosendalsvasen som vi har här på museet, där pärlkransen finns kvar. Hon frågade om någon kunde göra kloten igen. Jag slängde bara ur mig: ”Det kan jag göra.”
Efter två års tystnad kom ett mejl: en formell förfrågan om offert. Torbjörn var inte ensam om att lämna in förslag, men det blev han som till slut fick uppdraget.
– Jag ville träffa dem på plats först, få en känsla för projektet. Tiden fanns inte att hugga kloten för hand som man gjorde förr, så jag föreslog en annan metod. En genväg, men med samma känsla i slutresultatet.
Tillsammans med vännen och älvdalingen Tord Jönsson byggde han en maskin för att forma kloten. Torbjörn själv svetsar inte, men han visste exakt vad han ville ha.
– Vi testade oss fram. Det är ingen fabrik, det är hemmasnickrat. Men det fungerar.
Produktionen är tidskrävande. Först borrar Torbjörn ut kärnor ur granitblock – 3 till 4 decimeter i timmen, ett klot i timmen. Varje kärna kapas till rätt längd, borras i båda ändar för att kunna sitta fast i formmaskinen. Sedan formas kulan grovt med vinkelslip, innan hålen kapas bort och den långa processen med handslipning tar vid.
– Det är tolv steg. Alla kräver tålamod. Men det är då stenen kommer till liv, får sin glans och sitt uttryck.
När glansen är rätt slipas ett plan på undersidan där klotet ska vila mot vasen. En rostfri dubb monteras, för att säkra varje klot mot vinterstormar och nyfikna klättrare.
Transporten till Stockholm sker förstås inte med häst och båt. Det blir Torbjörn sjölv som levererar kloten. Om alla klot monteras direkt är ännu oklart – vinterskyddet för vasen kan behöva anpassas.
Vid återinvigningen senare i höst kommer de som deltagit i projektet att bjudas in. Förhoppningen är att prinsessan Sofia, med rötter i Älvdalen, ska stå för invigningen.
– Det är speciellt. Jag har varit guide vid Porfyrverket sedan 1990 och på museet, jag har berättat om historien och föremålen i 35 år. Att nu själv få vara en del av den, det är nästan lite overkligt.