Lästips:
När man som jag levt ett relativt långt liv och saker händer som ändrar vardagen, från ett aktivt liv där arbete varit en av de stora viktiga gärningarna som upptagit både vardagar och kvällar i alla fall i tanken så kommer dagen där förändringar är nödvändiga.
Orsakerna kan vara många och i mitt fall är det ålderns makt och kroppens ork som försöker tala om för mig ”lugna ner dig, gubbe” en röst som finns där inte så påtaglig i början men som hojtar allt högre och intensivare.
Samtidigt kommer tankarna på vad som styrt livet. Är det slumpen som varit både ratt och gas i mitt liv? Hur mycket av mina livsval är styrt av den miljö jag är uppväxt i? Den så omtalade bruksmiljön där så många har och har haft åsikter om.
En plats där så många haft sin utkomst från samma företag, där flera tusen arbetare och tjänstemän hade ståltillverkning som det självklara livsvalet redan från ungdomen och där drömmarna om ett liv någon annanstans levde hos många men samtidigt var de flestas drömmar mest fantasier då den verklighet som fanns genom flera generationers stålarbetare var det de kände till, att utbilda sig vidare på universitet var inte för oss.
Om orsaken till att inte studera berodde på Bruksandan eller bara var att den miljön inte kändes bekväm bland oss barn. De flesta arbeten för oss som barn var nog mest okända.
Så för mig var det självklart att efter två år på ”vår” industriskola lockades ner i arbetsbristens järnverk, jag kan ju i alla fall vara där tills jag gjort lumpen sade jag och många av mina arbetskamrater i emfas. För min egen del blev lumpen bara en paus från jobbet.
Jag fortsatte med min skiftgång på verket och flyttade in bara några hundra meter från den kasern där jag växte upp med min far. Som naturligtvis också jobbade skift. Att vara skiftarbetare styrde naturligtvis vardagslivet och man lärde sig att jobba dygnets alla timmar, att kliva upp 03:00 på natten för att utföra jobbet ifrågasatte jag egentligen aldrig allvarligt.
Jobbet som oftast var i olika små arbetsgrupper tillsammans med andra och där lönen var beroende på olika ackordssystem, gjorde att diskussionen om rättvis lön dök upp och man ifrågasatte hur de arbetskamrater som kallades förhandlare kunde styra lönen och även övertiden oavsett om de själva tjänande på överenskommelser eller som den gången när vår grupp skulle jobba mycket övertid men där löneökningen mest tillföll förhandlarna.
Det var dagen då jag först besökte ett fackföringsmöte och chefen skulle förklara varför avtalet var bra och nödvändigt.
Då insåg jag att jag ville vara med och tycka och vara en del av det fackliga arbetet. Ett intresse som blev allt större när jag fick möjligheten att få vara med och påverka framtiden inte bara i lönehänseende utan också i arbetsmiljön.
Nu som 72-åring avtrappar jag min del i arbetslivet, men engagemanget finns fortfarande kvar för att försöka ställa upp i den anda jag är uppväxt i.