Penseln med den svarta färgen styrker jag lätt över, den tidigare röda, hyllan. Under tiden den gamla möbeln får en ”glow-up”, sätter jag på ett till sommarprat att lyssna till. Det finns så många som har så mycket att säga. Så många berättelser, tankar, erfarenheter och klokheter. Vissa är bra på att få det sagt medan andra håller det mesta för sig själv.
Det finns mycket som ännu inte nått några öron. Frågan är, hur många lyssnar egentligen?
I dagens samhälle, där mycket av vår vakna tid ägnas åt våra små mobiltelefoner och sociala medier – bortprioriteras de verkliga samtalen? Spontankonversationer med främlingar, under middagar eller under rasterna på högstadiet? Vi är ständigt uppkopplade, men hur ofta är vi verkligen närvarande? Hur ofta stänger vi av bruset och tar oss tid att lyssna på de där nyanserna i en annan människas röst som avslöjar vad som verkligen rör sig under ytan?
Jag tänker på alla gånger jag har varit upptagen med att tänka på vad jag själv ska säga härnäst, istället för att verkligen lyssna. Vi människor har en förmåga att fylla våra liv med så mycket ljud, både fysiskt och mentalt, att vi glömmer bort tystnaden. Och i den tystnaden finns möjligheten att verkligen höra vad andra har att säga.
”Ibland är det tystnaden som talar mest” hade jag en vän som sa till mig. Det ligger verkligen något i det.
Vi säger att vi lyssnar, men lyssnar vi verkligen? Förmågan att lyssna handlar inte bara om att höra orden som uttalas, utan om att förstå känslorna bakom dem. Att vara närvarande i stunden, utan att bli distraherad av våra egna tankar eller av den ständiga frestelsen att kolla vår mobil. Ibland behöver vi också lyssna till oss själva, inte bara till andra.
Att lyssna är en konst som kräver övning. Vi måste lära oss att stå ut med tystnaden, att inte alltid känna ett behov av att fylla varje sekund med ord eller handling. Det är i tystnaden vi verkligen kan börja förstå. Den personen som lyssnar på riktigt, den som inte bara väntar på sin tur att prata – den personen hoppas jag kunna vara, både för mig själv och för andra.
När vi har en vardag som består av snabba intryck och korta uppdateringar, där vi ständigt scrollar förbi andras liv utan att riktigt se, är det viktigare än någonsin att vi stannar upp och lyssnar. Att vi vågar fråga oss själva vad vi verkligen vill höra. För i slutändan är det inte mängden information vi tar in som gör oss visa, utan hur vi bearbetar och förstår den.
Det är som att vi inte har tid till de där viktiga, som oviktiga, konversationerna. De som går på djupet eller de som ligger kvar på ytan. Sorgligt när man väl tänker efter. Vi ruschar rätt ofta igenom vardagen. Agendan är antigen full eller så prioriterar vi tid till det eviga scrollandet. Samtalen med andra människor får komma sen. Och ibland måste det även få vara så, visst.
Jag tror att det finns mycket att lära av andra människor. Framförallt när man som lyssnar är öppen, mottaglig och nyfiken på vad som kommer härnäst. För varje människa har något att berätta, något som är värt att lyssna till. Och jag hoppas att jag, någon gång, kan få vara den som verkligen hör.