Det finns en låt med en av mina favoritgrupper, Svenne Rubins, där några textrader lyder: ”Rätt tänkt, fel ändå. Vissa saker rår man inte på” och jag kan bara hålla med, för hur mycket man än förbereder sig, kan det vara någon liten detalj som gör att det hela ”fallerar”.
Jag kan ge ett exempel. I min förra krönika berättade jag om min pappa som nyligen fyllde 85 år.Han hade hört låten ”Five minutes more” med Frank Sinatra som barn och trodde att Sinatra sjöng hans namn i låten, fast Sinatra sjöng på engelska.
Förutom Five minutes more älskar pappa låten My Way också den framförd av Sinatra.
Min dotter har spelat saxofon under flera år. Pappa har frågat henne gång på gång om hon kan lära sig My Way på saxofon och spela den för honom och till 85-årsdagen tyckte jag det skulle passa alldeles utmärkt att göra slag i saken. Nu var det bara att sätta igång och öva inför den stora dagen.
Dottern övade på de två Sinatra-låtarna och jag försökte ta ut ackorden på elpiano under stor möda. Det var verkligen knepiga tonarter som låtarna gick i. Jag är inte van att kompa en saxofon, men jag lyckades i alla fall till slut plita ner ackorden på ett papper.
Sen skulle vi öva hemma. Det gick stappligt till en början, men det tog sig mer och mer och jag förundrades över vilket mäktigt ljud en saxofon har.
Så kom dagen när vi skulle åka för att fira jubilaren. Saxofonen kom med i packningen och ackorden på pappret kom också med, så vad kunde nu gå fel?! Det visade sig att det kunde det. Det var först när vi kom hem till mina föräldrar och jag satte mig vid deras piano som jag upptäckte det. Min dotter tog första tonen på My Way på saxofonen. Det lät bra!
Sedan slog jag an det första ackordet på pianot. Det lät också bra! Sedan tog vi första tonen och första ackordet samtidigt och det lät….absolut inte bra!
Det lät förskräckligt för att uttrycka sig milt! Konstigt!
Mina ackord på pianot lät helt rätt. Min dotters toner från saxofonen lät klockrent, men tillsammans lät det….tja, för att vara diplomatisk…hemskt! Jag tror alla märkte det.
– Kan du inte stämma om saxofonen? förelog pappa.
– Kan du inte stämma om pianot istället morfar, svarade dottern.
Nå, hur slutade det? Jo, vi spelade ändå, även fast det lät gräsligt!
Pappa verkade dock jättenöjd ändå. Han fick tårar i ögonen, hämtade mobilen och filmade oss och ville att vi skulle spela låtarna flera gånger. Sedan bjöd han upp mamma på en foxtrot och de dansade till oljudet…eller jag menar låtarna som spelades i två olika tonarter samtidigt.
Det var i alla fall fint att se mamma och pappa dansa tillammans.Det var längesen.
Så vad lärde jag mig av detta? Jo, att man inte kan förutse allt, men att det blev ganska bra till slut ändå.
Hur kunde jag veta att instrumenten inte skulle låta bra ihop, när det funkade så bra hemma vid elpianot?
Nåja, jag får tänka att tanken var god och var för ett gott syfte… och så här i efterhand, blev det ju en rolig historia att och som bonus en krönika om att man inte kan förutse allt.