För mig kommer alltid minnen från gamla tider upp vid vårtiden, nu jag har ju alltmer mer tid att komma ihåg dem i takt med ålderns rätt. Det som slår mig är min svårighet att acceptera förändring.
Egentligen är ju hela livet en förändring både i stort och smått lite som våren efter vintern. Men vissa saker fastnar hos mig, stora saker som äktenskap är inget jag förändrar för att jag blir äldre eller att hustrun också blir äldre.
Men även praktiska saker ger mig bytesångest, minns när jag tog mod till mig och började fundera på att det var dags att byta bil, efter veckor av funderingar tog jag mig till en bilhandel av samma märke som jag på något sätt fått tycke för.
In kommer en försäljare som satt på sig hela attributet för att titta på min bil redan innan jag haft en chans att kolla läget, försiktigt tittade jag runt i hallen likt en tonåring före sista dansen på folkets park.
Snabbt räckte han ut en hand och med ett handfast slag ryckte han till och började prata om min kära bil. Det kommer att behövas göras bra mycket jobb innan det blir en bra bil av den där utryckte han sig. Uttrycket som han sa om min vän bilen fick mig att direkt sikta in mig på bilsalongens ytterdörr och mina ord var nog korta och koncisa när jag lämnade och åkte över riksvägen där ett annat märke lanserades med ett helt annat bemötande av den icke förändringsbenägen bilköparen. Ja, det blev ett helt annat märke än jag från början trodde och det beroende på ett bemötande som inte tog hänsyn till vem han mötte. Han tog sig inte helt enkelt tid att känna in situationen.
I arbetslivet har jag mött människor som av olika skäl hamnat vid vägskäl eller nästintill en bergvägg när de måste ta beslut. För mig har det ofta varit i mina arbeten som rehabiliterare, orsaker som sjukdom, åldersrelaterade försämringar eller kanske ett beroende. Ibland har personer mitt i livet känt att en förändring måste till för att orka.
Att då kanske få möta min gamla bilförsäljare som satt på sig hela attributet för att sälja sin lösning och samtidigt berätta vilka resurser som han måste lägga upp för att till en arbetsduglig människa igen. Då är det lätt att åka över riksvägen för att hitta ett nytt ställe där någon förstår bruksvärdet och med ett bra hanterande lyfter arbetsdugligheten till nya höjder.
Personligen börjar mina åldersfunderingar krypa in allt närmare i min dagliga tanker, svårt att undvika med dödsannonser i tidningen där datumen ser ut som ens egen födelseattest, arbetskamrater som helt plötsligt från en dag till en annan behöver hemtjänst eller annat boende, någon som man nyss tog en öl med och pratade framtid.
Kanske inbillar jag mig att ju mindre jag förändrar min tillvaro så stannar jag tiden. Kanske vardagen har någon respons på relativitetsteorin, eller så är jag bara oroad eller rädd för den förändring som för oss alla är oundviklig.
För min egen innebär det att jag försöker leva imorgon som jag levde igår, men med insikten att imorgon är gårdagen idag.