”Vad som än händer just nu med mänskligheten det händer oss alla. Oavsett hur långt bort grymheterna sker oavsett hur långt bort skriken av smärta och terror är så lever vi alla i en värld, vi är alla ett folk.” /Alice Walker
Mitt i middagen fastnar jag en tanke: Hur hamnade jag här? Jag trodde verkligen att jag var en källkritisk, ifrågasättande person. Efter vårt middagssamtal med vår älskade vän och barnens gudmor inser jag att jag blivit precis som alla andra; fast i mig själv och min egen vardag.
Jag har visserligen sett hennes Instagram – bilder och reels flimra förbi i mitt flöde, kanske stannat upp för något ögonblick, men tyckt att bilderna på de undernärda, i vissa fall, lemlästade barnen varit för jobbiga att ta in och istället scrollat vidare.
Jag har gjort precis det som hela västvärldens nyhetsförmedling gjort under det senaste året. Jag har blundat. Jag som skrivit låtar om precis det här. Om hur jag blundat & sett den mamman som precis förlorat sina barn, i Kiev eller i Aleppo. Då har jag blundat men ändå sett det som media, mycket riktigt, tvingat mig att se fastän jag blundat.
När det gällt Gaza, i Palestina, har det varit någonting annat, en annan agenda. Någon som vill måla upp en annan bild som passar bättre in i vår verklighet. Eller ännu hellre, ingen bild alls…
Jag som alltid har tänkt att vår bild av världen i media varit någorlunda neutral förstår nu att den i många fall är precis så färgad av det som media vill att den ska vara färgad av, det som passar för dagens agenda.
Jag minns min egen resa till det heliga landet, Israel. 1988, i början av den första Intifadan (1987–1993), när vi i åttonde klass gjorde en resa som satte djupa avtryck hos mig. Jag minns mötena med människor både på den palestinska och judiska sidan. Fantastiska samtal och jag imponeras idag över att vi som femtonåringar hade sådant (ibland kanske dumdristigt) mod som gav oss tillfällen till unika möten och inblick i de båda lägrens vardag. Jag förstod där och då att detta var en konflikt som skulle ta mer än min livstid att lösa. Den hade satt så djupt spår (och sår..) över generationsgränser och det fanns verkligen ingen förståelse för den motsatta sidan.
” Jag vägrar vara den som blundade och var tyst, som inte kommenterade, som inte uttryckte sin förtvivlan. Jag är så sjukt ledsen över den här tystnaden från så många. Vad betyder den?”
Så skriver min vän i ett av hennes inlägg och jag har verkligen inget svar. Jag har skrivit en sång som heter ”Innan allting är försent”, den handlar om miljön och om vad vi gör med vår värld. Och där har ju ingen problem med att skrika ut sig vrede. Frågan är bara vad vi säger till våra barn om denna katastrof? Det är kanske dags att börja säga något …” Innan allting är försent”…