Jaha, då börjar det här året lida mot sitt slut. Men vi har något av det bästa kvar: julen! Även fast det här kommer att bli en annorlunda jul för mig, med en enorm saknad efter dig, så känns det skönt att det här året börjar lida mot sitt slut. Motsägelsefullt, men i samma stund vill jag inte att dagarna ska vara förgäves. Jag vill ta vara på dem. Inte bara vänta på en framtid. Bara skynda på framåt. Till vad?
Jag känner mig skyldig att ta vara på mitt liv, för dig, och för alla andra som inte fick leva vidare. Det är inte så lätt i praktiken som det är att formulera det, eller säga det högt. Det kräver en insats. Att prioritera. Att säga ja, och att säga nej. Att vara nyfiken på vad varje dag kommer att erbjuda. Skapa dig själv förutsättningar för att göra det enklare att göra det.
Det känns ibland hopplöst. Och det känns samtidigt orättvist, oförskämt och otacksamt att resonera så. När vi andra fick fortsätta här. Men inte du. Åh, vad jag saknar dig. Det känns varje dag, och extra nu när julen närmar sig. Du kommer vara med, men på ett annat sätt.
Julen kommer varje år. Det vet vi. Men den ser inte alltid likadan ut. Något som är så beständigt kan också bli något så annorlunda. Även fast den här tiden på året aldrig kommer bli sig lik igen, så gör vi det vi kan för att känna den där julkänslan. Plocka ner den från vår inre vind.
Den har hunnit bli lite dammig sedan sist. Men det är lätt att damma av, när doften av hyacint, pepparkaka och glögg omfamnar rummet. Julmusiken som når örat, det väcker något. Jag vet att du inte vill att sorgen över dig ska ta över allt. Men den gör det.
Den inre känslomaskinen måste vi ta hand om. Se till så att hela maskineriet fungerar. Inte stänga av den helt. Även fast det kan kännas som det enklaste tillvägagångssättet. Det är inte bara jobbiga känslor som stängs av. Även de bra känslorna. Allt måste få finnas. För att kugghjulen ska kunna gå runt. Det är en del av att det ska fungera. De olika delarna hjälper varandra att gå runt.
Det är så lätt att säga till alla andra hur man bör göra. Bör tänka. Bör se på livet. Men är det lätt att göra det själv? Inte för mig. Men samtal med andra kan hjälpa. Få distans och perspektiv. Få ur sig melodier från den inre maskinen. Den måste vi vårda. Och hur vi gör det fungerar så olika för alla. Därför är det så svårt att själv göra som man lär eller som man blir rådd att göra.
Jag är glad och tacksam för allt jag har. Alla människor som står mig nära. Även fast det inte läker några sår så känns det mer viktigt nu, när en sån stor och viktig del av mig själv och mitt liv förlorats.
Den här julen ska jag krama alla jag känner extra hårt. Nu kan jag inte spå in i framtiden, men jag tror att det kommer bli bra ändå. Trots allt så är jag så glad över att humorn har en stor plats i min familj. Hur jag skrattar tills det är svårt att få luft, och tårarna sprutar, ja, det gör jag bara med er!
Det får gå hand i hand med det jobbiga. Jag tänker att det är väl så livet kanske fungerar. Att det gör så vi orkar. Och du, se till att krama dina nära extra hårt den här julen du också.