I helgen besökte jag Dövas dag i Uppsala. Där slog det mig att ibland kan tillsynes små händelser i livet leda till något stort. Som vad då kanske ni undrar?
Jo, när jag var barn på 70-talet sändes ett barnprogram på SVT, som hette Upp med händerna.
I programmet fick man lära sig teckenspråk och ett moment i programmet var en tävling där man skulle avläsa en mening på teckenspråk, skicka in svaret och om man hade tur kunde man vinna ett paket och komma till studion och ta emot det.
Jag blev helt fascinerad över teckenspråket och skickade in mina svar. Jag trodde då att teckenspråk var ett hemligt språk, som bara fanns på tv, men en dag blev jag varse att så inte var fallet, för jag fick följa med min kusin till hennes jobb på en förskola. Där träffade jag en liten pojke som var ungefär tre år gammal och döv.
Jag kunde ju några tecken som jag lärt mig från tv och jag kunde bokstavera mitt namn, men inte mer än så, men han lärde mig flera nya tecken, bland annat tecknet för leka.
Där och då upptäckte jag att teckenspråket inte alls var ett hemligt tv-språk, utan ett språk, som fanns i verkligheten.
Jag bestämde mig för att när jag blev stor skulle jag lära mig teckenspråk fullt ut,
vilket jag också gjorde, för sanningen att säga har jag jobbat med det i över 25 år i olika barnprogram.
Tiden gick och jag tänkte väl ibland på den där händelsen, men så förra sommaren när jag pratade med min kusin kom det upp igen, att det var tack vare besöket på hennes jobb som gjorde att jag fick träffa den döve pojken som öppnade upp min värld för teckenspråket.
”Vad lustigt att du säger det”, sade min kusin. Jag träffade nämligen pojkens mamma igår.
Jag fick veta efternamnet och sökte svar via sociala medier och till min förvåning hittade jag hans namn. Inte nog med det, han var dessutom bekant med några av mina kollegor.
Jag var inte sen att berätta detta för min arbetskamrat när jag kom till jobbet dagen efter.
Ring upp honom, föreslog hon, men det vågade jag inte. Jag var för blyg.
Jag kände ju inte honom.
Döm om min förvåning när min kollega lite senare kommer och tecknar till mig att ”pojken” ringer upp på lunchen! Nu började jag bli nervös!
Jag fortsatte jobba på och plötsligt kommer min kollega med sin mobil och på skärmen får jag syn på en man i 40-årsåldern med skägg! En vuxen karl!
Det kändes konstigt. Han undrade nog vad jag var för en, men jag berättade på teckenspråk anledningen till att jag ville kontakta honom. Jag ville tacka honom för att visade mig detta härliga språk som senare kom att bli mitt yrke, att jobba med barnprogram på teckenspråk. Jag ville berätta för honom vad den händelsen betydde för mig och vad han lärde mig.
Den trevlige mannen i mobilen blev förvånad och hade naturligtvis inte en aning om detta!
Vi tecknade en god stund och mot slutet av samtalet undrade jag vad han jobbade med.
”Jag jobbar på universitetet…som teckenspråkslärare.”
Jag hajade till.
”Vet du, du var teckenspråkslärare redan som 3-åring! Jag har dig att tacka för allt.”