1990-talsestetik som jag känner utan och innan från min egen barndom och nästan känner doften av när jag läser gör upplevelsen påtagligt taktil.
När de grannaste höstdagarna är förbi, solen lyser med sin frånvaro och de en gång färgsprakande löven bildar en blöt, brun matta under våra alltjämt fuktiga skor är det högsäsong för en verklighetsflykt som inte bara tar oss bort från den förmultnande världen utanför fönstret utan även bort från skrollandets rastlöshet.
Det är dags att kapitulera inför mörkret och bege oss in i böckernas årstid.
Efter att precis ha läst ut Tone Schunnessons ”Ultravåld” konstaterar jag, sist på bollen och som att min åsikt skulle vara den enda sanna att boken är en av årets bästa och alls inte överskattad. I svallvågorna efter en negativ recension (Mikaela Pejković, GP 30/8) av den kritikerrosade boken uppstod höstens kulturdebatt som handlar om kritikerns roll, vad som faktiskt bör bedömas och om kritikerkåren har blivit för ängslig.
”Ultravåld” handlar om två syskon som växer upp i en dysfunktionell och isolerad överklassfamilj med nedärvda och upplevda trauman. Försoningen får stå tillbaka till fördel för skönhet och våld när syskonens uppväxt och vuxna liv lavinartat blir värre och värre.
En detaljerad 1990-talsestetik som jag känner utan och innan från min egen barndom och nästan känner doften av när jag läser gör upplevelsen påtagligt taktil.
Syskondynamiken som gestaltas är totalt on point och hela boken rasar ut från sidorna. Våldsamt och humoristiskt.
En av de våldsammaste böckerna jag läst måste vara ”Älskade” av Toni Morrisson. Det öppnade sig nya rum i min förståelse för vad människor är kapabla att göra mot varandra och boken hemsökte mig mot min vilja i flera år efter att jag hade läst den.
Nu finns det ingen anledning att jämföra dessa två böcker mer än för att säga att våldet i ”Ultravåld”, till skillnad från det i ”Älskade”, ändå har en tydlig aura av fiktion runt sig och är inbäddat i en dimma av psykofarmaka och popkultur som gör det mer lättsmält.
De dissocierande beskrivningarna av våldet gör att man gottar sig i stället för att gråta.
På grund av bibliotekets reservations- och kösystem var jag direkt efter att jag hade läst ut ”Ultravåld” manad att börja läsa ”Stortaxi” av Flora Wiström. Det var olyckligt eftersom det var som att se förbandet efter headlinern.
Hundra sidor in kändes det som att jag fortfarande introducerades till karaktärerna, som är otroligt ordinära och inte särskilt spännande.
Men som med en brittisk deckare är det också något trygghetsskapande med en värld som långsamt byggs upp och där inget är speciellt oroande eller avvikande.
Jag är hittills inte förförd av varken språk eller handling men utvecklar ett beroende av att umgås med karaktärerna. Karaktärerna i boken är tio år yngre än jag men känns tio år äldre.
Trots att vänskapsrelationer har tagit kärnfamiljens plats i romanen känns varken relationsbyggandet eller relationerna särskilt radikala eller beskrivande för vår tid och kompisgänget i boken blir mer en mysig snuttefilt än en generationsroman.
Nästa bok jag ser fram emot att läsa under hösten är Mikael Yvesands ”Ha en nice dag.”