På torsdagskvällarna samlas kvinnor i Älvdalens kvinnliga slöjdklubb för att sy folkdräkter, dela kunskap och umgås. Intresset är stort, och i stället för en traditionell kurs har de valt att kalla träffarna för dräktjunta.
Det ligger tyg, tråd och påbörjade arbeten framme. Någon syr på en väst, en annan arbetar med broderier och ytterligare någon planerar en dräkt från grunden. Runt borden i Älvdalens kvinnliga slöjdklubb pågår arbetet sida vid sida. Här handlar det inte bara om att få en folkdräkt färdig, utan också om att ta vara på kunskap och lära av varandra. Intresset för dräktsömnad visade sig vara stort. Tio deltagare har samlats till en dräktjunta och platserna fylldes snabbt.
– Vi kallar det dräktjunta i stället för kurs eftersom vi alla fortfarande lär oss, berättar Marie-Louise Widén, initiativtagare.
Olika behov
Någon utbildad dräktsömmerska eller dräktskräddare finns inte på plats, och tanken är därför inte att deltagarna ska vara beroende av en kursledare. I stället hjälps de åt, med stöd från personer i styrelsen och andra som har erfarenhet av dräkter och sömnad. Marie-Louise kan inte vara med varje gång, men kunskapen finns samlad i gruppen.
Behoven ser olika ut. En del vill sy en helt ny dräkt, andra har ärvt en som behöver ändras eller har ett påbörjat arbete som väntar på att bli färdigt. Vissa moment kräver tålamod och noggrannhet, inte minst broderierna och arbetet med västarna. Annat är mer lättillgängligt än många kanske tror.
Vid ett av borden sitter Mia Westerling Abrahamsson och broderar på en väska:
– Jag har alltid sytt, men inte dräkter. Att gå hit handlar lika mycket om att få vara social och träffa de här härliga damerna.
För många är folkdräkten förknippad med årets högtider och familjens traditioner. Den kommer fram till midsommar, men kan också bäras vid dop, bröllop, skolavslutningar och luciafiranden. Dräkter går dessutom ofta i arv mellan generationer.
– När barnen växer behöver plaggen anpassas. Med bredare fållar och genomtänkta ändringar kan en dräkt fortsätta att användas under flera år, säger Lisa Rytter som har sytt flera dräkter som har gått i generationer, just nu bärs de av hennes barnbarn.
Emma Dofs har själv vävt både kjoltyg och förkläde. Intresset för vävning och sömnad väcktes när hon började på Folkhögskola i Mora, och nu vill hon lära sig mer och ta vara på den kunskap som finns omkring henne.
– Att skapa en dräkt innebär också att fatta beslut om material. För vissa dräkter finns färdiga tyger och band att köpa, både handvävda och maskinvävda. Den som vill göra exempelvis en skörde- eller vardagsdräkt kan däremot behöva väva tyget själv.
Tidskrävande och detaljrikt
Arbetet med folkdräkter kan vara både tidskrävande och detaljrikt. Samtidigt är det just det praktiska arbetet som lockar. Här finns möjlighet att stanna upp, koncentrera sig på en söm och samtidigt prata med andra som delar samma intresse. Erfarenheterna inom gruppen varierar. Några har vävt och sytt i många år, andra är nybörjare på folkdräkter. Tipsen kommer ofta mitt i arbetet: hur en söm ska läggas, hur ett tyg kan hanteras eller hur en ändring kan göras för att plagget ska passa bättre.
Föra kunskapen vidare
– Även bandvävning och andra traditionella tekniker finns med i klubbens verksamhet. Vi har tidigare ordnat kurser och prova på-aktiviteter. Att våga testa nytt kan dock ta emot när man är rädd för att göra fel. Men med dräktjuntan vill vi skapa en miljö där det går att fråga, prova och lära utan krav på att någon ska kunna allt från början, säger Marie-Louise.
För när en folkdräkt växer fram handlar det om mer än tyg och tråd. Det handlar också om att hålla ett hantverk levande, föra kunskapen vidare och få en stund tillsammans där både händerna och gemenskapen får ta plats.