AI, eller artificiell intelligens, är ett fenomen som det skrivs allt oftare om. Både som en fara för framtidens arbetsmarknad och som en hjälp i många olika sammanhang. Som pensionär kan jag inte annat än att sätta in det hela i ett åldersperspektiv och se tillbaka på de år jag har i ryggsäcken.
I slutet av 90-talet började jag använda mobiltelefon efter att under en tid ha använt minicall – en liten manick som visade telefonnumret till den som sökte mig. På den tiden hade jag en del resor i jobbet och fick helt enkelt passa på att ringa upp den som sökte när jag hittade en vanlig telefon att låna.
Under en period fick jag tillgång till en mobiltelefon via arbetsplatsen. Då använde jag faktiskt båda. Det var inte ovanligt att mobilen saknade täckning när jag befann mig ute på vägarna och passerade längre sträckor utan bebyggelse.
Sedan dess har mobiltelefonen varit till stor hjälp i mitt arbete. Utvecklingen av telefonerna har varit enorm. De alltmer avancerade smartphones som kom gav plötsligt möjligheter som man knappast kunde föreställa sig när man stod och ringde från en lånad telefon.
Nu har jag passerat arbetslivet och befinner mig i nästa passage i livet. Samtidigt har telefonerna blivit allt mer tillgängliga för vanligt folk, som man brukar säga. Allt fler har råd att skaffa sig en egen smartphone.
Men det är inte så enkelt att bara skaffa en mobiltelefon och sedan är saken klar. Det stora hindret kan vara att snirkla sig fram genom alla olika appar och funktioner.
Att man dessutom kan sköta ekonomiska förehavanden genom bankappar och legitimera sig med BankID har många gånger skapat oro hos människor som inte är vana vid den nya tekniken – och även många andra.
När det dessutom dyker upp människor som på alla möjliga sätt försöker lura andra, blir det förståeligt att en del hellre avstår från att ladda ner sådant som samtidigt skulle kunna vara till hjälp.
Det som kan ses som självklarheter för yngre människor kan ibland vara näst intill en omöjlighet för äldre. I dag går det knappast ens att parkera bilen utan att först ladda ner en app från något parkeringsbolag.
Äldre som ringer till sin region för att få hjälp med ett sjukvårdsärende kan mötas av en lång rad siffror som ska tryckas in för att hamna rätt.
Av någon anledning verkar det ibland som om någon njuter av att försvåra livet för oss som ser appar som ett hinder på vägen till den hjälp vi behöver.
Nu kanske någon tycker att de där äldre människorna kan skärpa sig och försöka lära sig. Eller så kan de prata med barn eller barnbarn och be om hjälp. Och visst – det är nog många som får den hjälpen.
Men det finns alltför många som riskerar att hamna utanför det moderna samhället när den tekniska utvecklingen går så snabbt.
Kanske kan AI vara ett sätt att minska klyftan mellan dem som har kunskapen om de tekniska förändringarna och dem som aldrig riktigt varit en del av den tekniska utvecklingen.
Kanske handlar det inte bara om att lära äldre människor att använda ny teknik. Kanske kan tekniken också anpassas efter människorna.
Nog saknar man ibland den svarta saken som stod där med sin lur och sladden som stack ut till det som skulle kopplas till ett telefonjack.
Den var kanske inte särskilt smart. Men den var enkel. Och när man lyfte luren fick man prata med en människa.