I över femtio år har jag på ett eller annat sätt varit engagerad i idrottsrörelsen.
Fantastiska år som gett mig vänner över hela landet och fler minnen än jag kan räkna. Men det som förundrat mig mest är idrottsrörelsens kraft. Inte den som syns i resultattabeller, rubriker och pokalskåp. Jag tänker på den andra kraften. Den som ibland går helt obemärkt förbi och i bästa fall belönas med en blomma på årsmötet.
Den ideella kraften.
Tränaren som kommer först och går sist. Föräldern som kör till bortamatchen. Kassören som sitter med bokföringen när andra gått och lagt sig. Personen som kritar planen, kokar kaffet eller tvättar matchtröjorna.
Vi kan vara stolta över alla timmar vi lagt ner för att andra ska kunna idrotta.
Men kanske handlar det inte bara om vad vi gör för andra. Minst lika viktigt är att själv få tillhöra ett sammanhang. Att vara en del av något större.
Gemenskapen är idrottsrörelsens verkliga motor.
”Kan du hjälpa till?”
Förmodligen idrottsrörelsens vanligaste fråga.
Många tvekar. Men den som väl tar steget över tröskeln upptäcker ofta en ny värld av gemenskap, glädje och engagemang.
Här finns samtidigt en fara- Eldsjälen.
Den fantastiska personen som gör allt och lite till. Som aldrig säger nej och tycks arbeta för föreningen samtliga vakna timmar.
Beundransvärt? Absolut. Bra för föreningen? Inte alltid.
För när en person gör allt behöver ingen annan göra något. ”Det där fixar Kalle.”
Och Kalle fixar. År efter år. Tills den dag Kalle inte längre orkar. Då står föreningen där.
Den ideella kraften blir starkare och mindre sårbar ju fler som drar sitt strå till stacken.
I över femtio år har jag också hört:
”Den ideella kraften är död.” ”Ingen vill engagera sig längre.”
Jag är inte säker på det.
Kanske måste idrottsrörelsen ibland våga titta sig själv i spegeln.
För byråkratin har vuxit. Rapporter, redovisningar, policydokument, projekt, handlingsplaner och verksamhetsutveckling.
Någonstans där kan även den mest entusiastiske ledaren börja undra vad han eller hon egentligen anmälde sig till.
Självklart ska idrotten ta ansvar och vara en viktig kraft i samhället. Men vi får aldrig glömma varför de flesta en gång klev in genom dörren till klubbstugan. De älskade sin idrott.
De ville träna barn, ordna matcher och hjälpa sin förening. De ville vara med. Det engagemanget får inte drunkna i administration.
Nu har vi åtminstone fått en ny lagkamrat – AI.
Protokoll, kallelser, informationsblad och annat administrativt arbete kan redan göras enklare.
En extra styrelseledamot som aldrig kommer för sent, aldrig kräver kaffe och dessutom är snabb som en vessla. Låt tekniken sköta mer av administrationen.
Och låt ledarna ägna sig åt människorna.
Jag tror fortfarande på den ideella kraften. Jag tror inte att den är död.
Vi måste bara göra det enkelt att hjälpa till. Och när de kommer måste vi släppa in dem.
Ingen förening ska behöva en person som gör allt. Den behöver många personer som gör något.
För den ideella kraften är stark. Men den är som allra starkast när vi är många.